Migrationskaoset

GODMORGON, SOVIT GOTT? Som jag skrev strax efter valet så verkar proppen ha släppt nu. Allt fler vågar öppet ta fram fakta i ljuset och den sektliknande mentaliteten som präglat Sverige, att den goda viljan inte får ifrågasättas med praktiska invändningar, börjar falla i bitar.

Merit Wager har skrivit om kaoset på Migrationsverket i åtta år och tagit upp exempel efter exempel på hur fullständigt verklighetsfrånvänt verksamheten fungerar. Nu skriver Ivar Arpi på Magasinet Neo om samma sak. Det betyder att det inte kan ignoreras och avfärdas som något från en hatsajt och därmed ointressant att beakta oavsett det som sägs är sant eller inte.

Men något som är svårt att ta reda på under tidspress är om en person faktiskt kommer från det land han eller hon uppger sig komma ifrån. Som Syrien till exempel. Eller Eritrea. I det förra fallet saknar 72 procent pass och i det senare 98 procent.

–Det finns jättemånga människor som kastar bort sitt pass. Antingen på eget bevåg eller för att smugglaren säger att man ska göra det. Men vem som gör det och vem som helt enkelt inte hade möjlighet att få med sig sitt pass, det vet vi inte, säger Mikael Ribbenvik.

Magasinet Neo

Tove Lifvendahl skriver på SvD om hur mottagandet i praktiken inte är i närheten av humant, eftersom det helt enkelt inte går att hantera den enorma tillströmningen av asyl-sökande (som inte ska förväxlas med verkliga flyktingar).

Den mänskliga och ekonomiska kostnaden för en människa som inte tas i anspråk, multipliceras snabbt. Räntan är dessutom hög. Ingen borde, med hedern i behåll, kunna slå sig för bröstet för att Sverige hanterar sina resurser så.

SvD

På Expressen skriver återigen Anna Dahlberg om hur vänstern inte har mer än floskler och goda avsikter att komma med. När det kommer till praktiska lösningar tvår de sina händer i oskuld, eftersom antalet asylsökande tydligen anses vara nån slags naturlag som inte går att påverka överhuvudtaget. Vi kan bara behandla ansökningarna efter bästa förmåga…

En del drar paralleller till kriget på Balkan i början av 90-talet. ”Varför skulle vi inte klara det nu?” frågar exempelvis Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet (14/11).

Sanningen är att skillnaderna mellan då och nu är fler än likheterna. En uppenbar sådan är det brutala visumtvånget som infördes år 1993, vilket kritikerna verkar ha förträngt. När antalet flyktingar ökade till 84 000 år 1992 svarade regeringen med att stänga Sverige för flyende bosnier. Det var flera år före massakern i Srebrenica.

Att denna period nu framhålls som ett historiskt föredöme är anmärkningsvärt med tanke på den poäng som debattörerna vill göra.

Expressen

Jag står mest och konstaterar, ”vad var det vi sa?”, för inget av ovanstående är ju nyheter för den som följt debatten. Det enda som skiljer är att när nu allt fler öppet erkänner att kejsaren är naken så börjar de elaka antydningarna om onda avsikter låta allt mer ihåliga. Det är helt enkelt inte något moraliskt övertag att säga att någon är rasist, när var och en kan se problemen som migrationskaoset medför med egna ögon.

Istället är det de som envetet vägrar tala om problemen som framstår som onda. För det är ju bara den som räds ett erkänna verkligheten som inte vågar prata om den.

Mer läsvärt