Social samhörighet och mångkultur okompatibla

Det krävs ju ingen större begåvning för att rent intuitivt komma till slutsatsen att känslan av samhörighet minskar om man bor i ett område där man inte kan relatera till sina grannar. Men intuition duger väldigt dåligt som ledstjärna, det är där forskning kommer in i bilden.

En studie har simulerat uppskattad nivå av samhörighet kontra mångfald, för att se hur olika faktorer påverkar varandra i ett hypotetiskt bostadsområde. Eftersom det är en simulering så får man förstås svar utifrån hur väl man formulerar frågan. Blir svaret 42 så har man förmodligen inte förstått vad man egentligen frågar efter och så får man börja om från början…

Inte desto mindre är det förstås intressant att ämnet studeras och jag hoppas på fler  i samma ämne!

After 20 million-plus simulations, the authors found that the same basic answer kept coming back: The more diverse or integrated a neighborhood is, the less socially cohesive it becomes, while the more homogenous or segregated it is, the more socially cohesive. As they write, “The model suggests that when people form relationships with similar and nearby others, the contexts that offer opportunities to develop a respect for diversity are different from the contexts that foster a sense of community.”

theatlanticcities.com

Kärnan i studiens resultat är att samhörighet och mångfald är två mål som inte är kompatibla med varann, eftersom de drar i helt olika riktningar. Vi drar oss till människor som är lika oss själva och det är där vi känner störst samhörighet. Samtidigt så är det större chans att vi umgås med människor som finns nära i vår (fysiska) omgivning. Genom att variera avstånd och olikhet kan man alltså se mönster, där resultatet blir olika grad av mångfald kontra samhörighet. Exakta formeln har jag inte studerat så jag vet inte om det är ett fall av ”som man frågar får man svar”, eller om det finns oberoende faktorer som faktiskt bekräftar detta. Men det torde väl vara hela poängen med att simulera. Annars är det ju bara titta på ekvationen.

[…]

“In essence, when it comes to neighborhood desegregation and social cohesion, you can’t have your cake and eat it too.”

[…]

For this reason, urbanists and local policy makers might be better off refocusing their efforts away from the unachievable ideal of diverse and cohesive neighborhoods and toward creating cohesion across the various neighborhoods that make up a city.

Staten ska givetvis inte bestämma var vi bor, lika lite som den ska bestämma vem vi umgås med och vem vi har förhållanden med. Oavsett hur utopiskt samhälle man i teorin skulle uppnå av detta. Det är helt enkelt fundamentala friheter vi inte kan kompromissa med. För människor är inte kuggar i ett maskineri för politiker att styra över. Vi är individer vars frihet är ett självändamål. Staten ska finnas för vår skull, inte vi får dess.