Sanna Rayman och Paula Neuding skriver på Expressen om den dogmatiska synen på sexsäljare och sadomasochistiska kvinnor (för det är bara kvinnor, aldrig män som är offer) som självskadande, irrationella offer som måste skyddas av patriark- jag menar staten, eftersom vi inte förstår vårat eget bästa.

I senaste numret av Neo skrev Sanna om detta och hon intervjuade bland andra mig i ämnet. Jag är ju en av de där jäntorna som idkar självdestruktivt sex. I mitt fall inte pga sexuella övergrepp i barndomen (vad jag minns, men någon “minnesexpert” kan säkert suggestera fram de mest fantasifulla scenarion med incest, djävulsdyrkande och barnadråp med lite tid). Utan pga att det helt enkelt är min läggning.

Magasinet Neo - Nr 4 - 2010

Trodde du läggning bara handlade om vilket kön man dras till? Sorry, det spelar ingen roll att lagstiftningen bara erkänner tre läggningar, det finns en hel hög av dem och de flesta har ingenting med könet på ens sexualobjekt att göra.

För mig handlar sexuell upphetsning om maktförskjutning. Inte bara om att själv försättas i exponerade situationer, utan också om att försätta andra i snarlika. Jag njuter av att se någon genomlida detta, på samma sätt som jag själv njuter av genomlida det. Det är alltså inte en fråga om brist på empati!

Det finns också en oerhörd intimitet i att exponera sig själv och blotta sig för någon annans makt, eller att få den given till sig själv. För mig väcktes de första sådana känslorna av helt asexuella barnprogram som Disney’s Aladdin (’92), men att det fanns en sexuell aspekt i detta slog mig först i senare ålder (12-13).

Grunden för detta är förstås att det sker frivilligt, det finns ett krav på samtycke. Samma krav som jag som liberal kräver på allt mellanmänskligt agerande. Det är upp till mig att avgöra hur jag vill låta mig behandlas. Ingen annan har rätt att överpröva mitt omdöme, utifrån sina egna fördömande uppfattningar om min bakgrund och mina tidigare upplevelser.

För mig omfattar detta inte bara självklart sexualiteten, utan allt man kan tänkas företa sig, oavsett hur riskfullt eller självdestruktivt det kan te sig för omgivningen. Att stå i en boxningsring och under åratal få parkinsons frambankat i pannloben kan för mig tyckas spontant som en jävligt dum idé. Men jag anser mig inte för mer och överlåter därför åt var och en att avgöra om man tycker risken uppväger nöjet i detta.

Att sätta sig på enorma, opålitliga djur med fysisk styrka att krossa en, eller kasta av en så man bryter både ben och nacke – vilket inte är särskilt ovanligt – kan också tyckas som en dum idé, men jag låter var och en avgöra om man vill utsätta sig för den risken och jag vill inte ens förbjuda ridsport för alla under 18 år.

Faktiskt anser jag att livet är varje individs eget och det är en del av livet att lära sig av sina misstag, att utsätta sig för risker och leva med följderna av det. Folk får gärna göra sitt bästa för att tala mig tillrätta om de anser att jag sysslar med något dumdristigt, men i slutändan är det mitt beslut, ingen annans.

Inget patriarkat ska omyndigförklara mig. Ingen stat ska göra det. Ingen förälder och inga vänner. De som försöker kan dra ditt pepparn växer för de har förtjänat mitt yttersta förrakt. De tvingar nämligen sina handlingar på andra människor utan att be om deras samtycke. Det spelar ingen roll hur de rättfärdigar det. Det är inte acceptabelt.

Liknande poster:

Alla som har snopp är våldtäktsmän!

Madeleine Leijonhufvud är galen

Västerås kastar bort 30 miljoner på hemsida

Alkohol; en del av att växa upp

Utredning kritiserar tvångssterilisering