Straff eller vård?

Kriminalvården, kallar vi det – fängelserna. I själva verket är förstås vården begränsad och återfallsfrekvensen följer en närmast logaritmisk skala, där risken för återfall ökar med antalet brott du tidigare dömts för.

Gäller årtal 2003-2006 för samtliga (män & kvinnor) och siffrorna är väldigt konstanta.

återfall

Källa: Brå, 2, 3.

Jag stöter ofta på synsättet i liberala kretsar att alla ska ha rätt till oändligt antal nya chanser och att man ska satsa på vård och rehabilitering istället för straff, med motiveringen att straff inte avskräcker och att det kostar samhället mycket mer att ha människor i kriminalitet än att bekosta rehabilitering.

Och det är sant, att straff inte har någon avskräckande effekt. Tvärtom kan för hårda straff göra brottsligheten grövre, därför att det blir värt att mörda människor i syfte att minimera risken att åka fast, därför att straffen är så hårda även vid mindre grova brott att detta till varje pris måste undvikas. Det blir en form av omvänd straffrabatt. Tre livstidsstraff har ju inte mer avskräckande effekt än ett livstidsstraff. Tre dödsdomar har inte mer avskräckande effekt än en.

Rent samhällsekonomiskt så verkar domstolar och åklagare resonera som så att det är vettigt att låta bli att väcka åtal mot personer som just släppts ut från fängelse, om de begår samma typ av brott som de just suttit i fängelse för. Det kallas åtalsunderlåtelse och betyder i praktiken att en livsstilskriminell person har frikort en viss tid efter frisläppande när de kan begå hur många brott de vill, utan att dömas igen. Detta förutsett att det nya brottet inte är avsevärt grövre än det tidigare. Du kan aldrig slippa undan för mord eller liknande, utan detta gäller så kallade ”mängdbrott”.

En annan märklig situation i rättsväsendet uppstår genom den så kallade straffrabatten och konsumtion/absorptionsprincipen. Det innebär att om du begår flera olika brott, så straffas du bara för det grövsta brottet. De lindrigare brotten ”konsumeras”, dvs man skiter i att straffa för dem. Och begår du 10 villainbrott så straffas du lika hårt som om du begått 7 inbrott. Du får rabatt på strafftiden ju fler brott du begår, så länge brotten är av samma typ.

Syftet med straff

Många ropar på hårdare straff, men jag tror att det skulle räcka långt enbart att ta bort åtalsunderlåtelse och mängdrabatten. De som är livsstilskriminella är nämligen väldigt ivriga att återfalla och i stort sett obotliga, så de skulle omgående få i praktiken livstids fängelse, om de bara straffades för de brott de begår istället för att gång på gång ses som offer som ska befrias från konsekvensen av sina handlingar, istället för att tvingas ta ansvar för sina val.

Det är nämligen bara för förstagångsförbrytare som mildhet och tolerans har någon effekt. Ju fler gånger du dömts, desto större chans att fortsätter leva som du alltid gjort och desto mindre incitament har du att ändra din livsstil. Tolerans och mildhet har ingen effekt alls på de som dömts flera gånger och är alltså att kasta pärlor för svin. Utöver det moraliskt tvivelaktiga i att lägga resurser och engagemang och förståelse på människor som själva är fullkomligt inkapabla att göra detsamma.

Människosyn

I grund och botten står konflikten mellan de som väljer att enbart se människor som offer för strukturer och de som ser individens ansvar. De som tror att vi alla innerst inne är goda och de som menar att handlingar ska ha konsekvenser och man gör ingen något gott genom att frånta dem möjligheten att göra bot för sina missgärningar.

Pragmatism

Rent samhällsekonomiskt är fängelse både kostsamt och ineffektivt. De som hamnar i fängelse tenderar att komma ut som sämre människor, där deras färdigheter i kriminella aktiviteter och nätverk på detta område bara förstärkts av fängelsevistelsen. Det är inget annat än ett Almedalen för kriminella. Därför bör fängelse undvikas för förstagångsförbrytare som inte är så empatiskt störda att de är bortom all bot och bättring.

Bortom egen förskyllan

Sedan finns de som är kriminella, inte för att de skadat någon annan, men därför att de gjort något mot sig själva, som samhället anser är fel. I den kategorin finner vi t.ex. många missbrukare, som i regel fastnat i missbruk pga att drogerna fungerar som en destruktiv form av självmedicinering. Där är det bara bättre vård som kan göra skillnad och framförallt att finna de här personerna tidigt. Antalet personer med ADHD i fängelse är så stort att varje tänkande människa måste ställa sig frågan varför man inte bara plockar ner skylten och kallar det ADHD-anstalt. Det här är människor som med tidiga insatser och medicinering hade kunnat vara på ett helt annat spår i livet. De är inte onda, de är offer och borde inte kriminaliserats från första början. Hit hör t.ex. användandet av idag olagliga berusningsmedel. Det har ingen effekt, eftersom motivet inte är att skada andra eller att sakna empati, utan att behandla sin sjukdom, eller för många ungdomar som inte är missbrukare, att helt enkelt bara ha kul med berusningsmedel som råkar vara olagliga. Eftersom det inte finns något ont uppsåt, eller något offer annat än gärningsmannen, så finns ingen vits att straffa någon. Man använder hammare istället för pincett och resultatet blir att man slår sönder det man borde försöka laga.

De omutbara

Men sedan finns en kategori att brottslingar, en kategori som förmodligen inte är i minoritet på anstalterna – som utgörs av personer som helt enkelt är oförbätterliga. De har investerat för mycket tid, för mycket av deras personlighet och identitet bygger på deras livsstil som kriminella. Den person de är, ska ställas mot deras reella alternativ, vem de kommer vara om de lever lagligt. Det är personer som oftast inte har någon som helst chans att få varken ekonomi, respekt eller tacksamhet för att de väljer att inte begå brott. Tvärtom kommer de ha svårt få jobb, ses som misslyckade personer så långt ifrån den respekt de menar sig förtjäna som man kan komma. Är det rimligt förvänta sig att de plötsligt ska välja den svåra vägen, utan belöning, när hela deras personlighet och val i livet tidigare präglats av den lätta vägen, på bekostnad av andra människor?
Det självklara svaret är givetvis nej. Och därför är det också rimligt att dessa människor helt enkelt isoleras och stängs ute från samhället i övrigt. För alltid.

Var den gränsen sätts kan man diskutera, men vid 9+ belastningar så vet vi iaf att över 90% garanterat befinner sig på rätt sida om murarna. Det kan jag leva med.

  • Michael Anon

    Enligt min mening så borde de flesta av dessa brott dock inte klassas som brott överhuvudtaget. Varför slösa pengar på rättegång och fängelse för att någon gillar att röka hasch eller dra en lina kokain eller amfetamin istället för att supa? Avkriminalisera alla offerlösa brott så försvinner en stor del av återfallsförbrytarna, då kan man istället koncentrera alla resurser på de som begår våldsbrott.

    • Hanna Söderström

      Jag håller helt med dig. Jag vet inte hur stor del av de som återfaller eller som får fängelse som åker dit enbart för bruk av illegala berusningsmedel dock. Det beror väl på hur stort innehavet är och vilken substans det rör sig om. Många som brukar säljer ju förmodligen också för att finansiera bruket, så risken är ju stor att många missbrukare straffas också för detta. Men som du säger så borde inget av detta vara olagligt och då skulle vi avlasta rättssystemet en hel del, med mer resurser för att hantera kriminella som faktiskt skadar någon annan än sig själva.

    • Hanna Söderström

      Narkotikarelaterade brott verkar bara utgöra ca 7% av brottsligheten: http://www.brottsrummet.se/sv/brott-och-statistik

      Stöld – 38%
      Brott mot person – 18%
      Skadegörelse – 11%
      Bedrägeri – 9%
      Trafikbrott – 5%
      Övrigt – 12%