Jag är en flicka med snopp

Vanessa Lopez är med i TV4:as Malou efter Tio och pratar om att hon ångrar sitt könsbyte.

Det är förstås en förenklad summering, för det är inte att se ut och uppfattas som en kvinna som hon ångrar, utan att hon känner att hon inte fick vara sig själv, en flicka med snopp.

Jag kan förstås relatera, eftersom jag själv har transsexualism och lever till vardags uppfattad som kvinna och jag ser mig själv som tjej. Men jag har inte opererat mitt könsorgan.

Vanessa var före mig, men även när jag tog kontakt med vården och pratade med andra, så var det tydligt att skulle jag få nån hjälp, så skulle jag undanhålla alla tvivel från vården, för var jag inte beredd att måla upp mig själv som en närmast karikatyr av en kvinna, så skulle jag inte få nån hjälp alls!

Det var också tydligt att om jag skulle frysa ner spermier, så var jag tvungen göra det i hemlighet, utomlands. Fick vården reda på det, så skulle det riskera min möjlighet att få operation. Sedan dess har steriliseringskravet försvunnit. Och nu får vi spara spermier i Sverige. Vi måste inte betala tiotusentals kronor för att inte förlora möjligheten att kunna försöka få egna barn i framtiden. Och i takt med att allt fler pratar med varann om resultat efter operationerna (för det krävs fler än en) och diskuterar våra känslor öppet, så ökar acceptansen för alternativen. Både hos oss själva och i förlängningen omgivningen.

Alla är inte så obstinata som jag. Jag hade flera personliga kriser att gå igenom, där jag gång på gång fick uppleva att jag var fel, från ung ålder. Så när det kom till transsexualismen så var jag så less, att jag inte längre brydde mig om att passa in.

Jag passade inte i skolan. Jag hade lätt för mig, men inget tålamod och dålig koncentrationsförmåga. Eftersom jag klarade mig rätt bra trots detta, så fick jag ingen ADHD-diagnos förens i vuxen ålder. Men problemen har funnits där sen jag var liten.

Jag växte upp i en frireligiös familj, men mitt ständiga ifrågasättande av idéer, normer och auktoriteter gjorde att jag blev ateist.

Jag insåg tidigt att jag sexuellt var ”avvikande”, för jag blev pirrig i magen när jag såg Jasmine tillfångatagen av Jafar i Aladdin. Det fanns ett namn för det och jag var långtifrån ensam, visade det sig när vi fick Internet hemma. Sadomasochist kallas läggningen och BDSM utövandet, när det sker under medvetna och kontrollerade former.

Så när det kom till mitt kön, så var jag inte längre mån om att passa in. Den bron var redan brunnen så att säga. Och det hjälpte mig sannolikt, att spela med i spelet och göra vad jag upplevde förväntades av mig för att få den vård jag behövde (hormoner, logoped, namnbyte), men ändå inte gå över någon gräns för vad min integritet krävde.

Och integritet är nyckelordet här. Vi måste alla – oavsett vi har transsexualism eller bara finner oss avvikande från normen på något annat område – vara sanna mot oss själva. Inte anpassa oss till den grad att vi förtrycker vårt sanna jag, för att passa in. Inte göra avkall på vår integritet.

Jag tror det är det Vanessa ångrar. Att hon lät andras idéer om hur hon skulle vara styra henne. Och för en del kan det handla om könsorganen, för andra kan det handla om religion, om syn på andra idéer, politik osv. Men när vi offrar vår integitet för att passa in, så är det ett svek mot vårt sanna jag.

Det tror jag alla kan relatera till. De problem vi med transsexualism ställs inför är inte unika. Formen är unik, men inte konceptet som sådant. Vi har alla normer att slåss mot. Och vi sviker oss själva när vi anpassar vårt sanna jag efter andras upplevda eller verkliga förväntningar.

Våga var dig själv, oavsett vem det är.

I mitt fall är det en flicka med snopp.