Hur vet vi vad ADHD är?

Det är förstås svårt att inte ta en attack mot diagnosen ADHD personligt när man som jag själv har diagnosen och har haft en livsavgörande hjälp av medicineringen, dessutom i vuxen ålder. Men jag kan inte låta bli att lägga mig i diskussionen, bara för att ifrågasättandet av ADHD berör mig själv. Jag tänkte göra det genom att belysa hur vi vet saker, snarare än vad vi vet.

Minns ni DAMP? Det var en diagnos som var ett resultat av en svensk forskares arbete (Christopher Gillberg) som ringade in vissa beteenden som inte ansågs täckas in av andra diagnoser och därför kunde ha en egen orsak. Idag finns inte diagnosen kvar och den har aldrig erkänts internationellt, eftersom forskarna vägrade lämna ut data som var en förutsättning för att andra forskare skulle kunna granska och försöka återskapa deras resultat.

Korrigering: DAMP ersattes av ADHD, men det skedde innan materialet förstördes.

Forskning som inte kan granskas, har inget värde och därmed försvann diagnosen. Inom vetenskapen räcker det nämligen inte med att vara övertygad, du måste kunna bevisa att du har rätt med objektiva fakta.

Och inte ens en undersökning [studie] räcker oftast om området är nytt och outforskat. Det behövs många studier, som bekräftar eller motsäger varann, för att komma närmre sanningen.

Något vi bör vara medvetna om när vi diskuterar vetenskaplig grund för psykiatriska diagnoser är att ingen psykisk sjukdom går att objektivt mäta via blodprov, hjärnskanningar eller liknande. Det kan tyckas provocerande och uppseendeväckande, men är ingenting nytt inom medicin.

Vi har genom historien behandlat flera sjukdomar, utan att nödvändigtvis förstå vare sig deras ursprung eller hur behandlingen fungerar i detalj. Ibland för att vår tekniska förmåga helt enkelt inte varit tillräckligt utvecklad. Vi kunde behandla sjukdomar orsakade av bakterier, innan vi visste att bakterier fanns och kunde se dem med stereoskåp, till exempel.

Hos läkare och inom medicin ligger fokus i slutändan mer på vad som funkar i praktiken, än att nödvändigtvis förstå exakt hur varje sjukdom uppstår. Ibland handlar det om detaljer, ibland om hela diagnosen i sig.

När det kommer till hjärnan så har forskningen väldigt mycket arbete framför sig. Vi vet helt enkelt otroligt lite om hur hjärnan fungerar, i jämförelse med vår kunskap om kroppen i övrigt. Därför är all behandling av psykiatrisk karaktär gissningar. Men kvalificerade sådana.

Det är ingenting nytt för vetenskapen, att inte veta exakt hur saker fungerar. Tvärtom, det är exakt det vetenskap sysslar med, hela tiden. Gissningar, eller som de kallas på vetenskapligt språk ‘hypoteser’, består av tidigare upptäckter, som man försöker pussla ihop och förklara utan att det blir några självmotsägelser. Vad som skiljer en hypotes från vilken amatörs gissning som helst, är strukturen – metoden, på vetenskapligt språk – bakom den. Det duger helt enkelt inte att hitta på vilka resonemang som helst. Din hypotes måste kunna testas [falsifieras].

En hypotes måste dessutom inte bara stämma överens med framtida upptäckter, utan också med det vi tror oss ha lärt oss tidigare. Sedan ska förstås allting prövas och kunna reproduceras av andra forskare, genom experiment. Experimenten i sin tur, är kraftigt omgärdade av regler, för att inte forskare alltid ska få de svar som dom vill ha.

Det är nämligen en självklarhet inom vetenskap att människor tenderar bli blinda för saker som motsäger det vi tror oss veta, och lägger oproportionerligt stor vikt vid sådant som stärker våra uppfattning. Det kallas confirmation bias.

För att undvika att detta påverkar resultaten så använder man dubbel-blind-test. Det betyder att varken forskaren eller försökspersonen vet om denne får verklig medicin, eller låtsasmedicin (placebo). Allting finns givetvis registrerat, men inte så att forskaren vet om det under testandet. I efterhand kan man alltså jämföra resultaten och det är omöjligt att forskaren påverkar försökspersonen, eller övertolkar resultat, i iver att bekräfta sin hypotes, om verkligheten inte räcker till.

Så när man kritiserar ADHD som diagnos bör man vara medveten om att det sannolikt inte är några nya tankar och ifrågasättanden, som inte redan tagits upp och vänt och vridits på för att komma närmre sanningen. Det är nämligen en självklarhet inom vetenskap att varje hypotes grundligt ifrågasätts och kritiseras. Det kallas disputation.

En annan form av kritisk granskning sker också innan nya rön (ny kunskap) publiceras i vetenskapliga tidsskrifter. Det kallas peer-review och innebär att andra forskare som har expertis på samma område som författaren, går igenom materialet och letar efter fel, misstag och brister.

Den som läser ett antal vetenskapliga rapporter inser snabbt att forskare själva, till skillnad från debattörer i media, sällan har den självklara övertygelsen som dessa besitter. Tvärtom brukar vetenskap präglas av försiktighet, självkritik och varsamma formuleringar. Det mesta vi tror oss veta kommer nämligen förr eller senare att få göras om [revideras] när vi kommit ännu lite närmre sanningen genom framtida studier.

Det betyder inte att alla gissningar är meningslösa. För i slutändan är det förstås vad som fungerar i verkligheten som har betydelse i vår vardag. En mikrovågsugn hade fungerat lika bra på stenåldern som idag (givet att den hade batterier eller något för att drivas), för verkligheten anpassas inte efter vår förståelse. Verkligheten är alltid likadan.

Vår förståelse påverkar bara vår förmåga att anpassa verkligheten efter våra behov. Därför är vetenskap alltid en strävan efter bättre förståelse, utan att någonsin uppnå den totalt.

Mer om detta: