Hur vet vi vad ADHD är?

Det är förstås svårt att inte ta en attack mot diagnosen ADHD personligt när man som jag själv har diagnosen och har haft en livsavgörande hjälp av medicineringen, dessutom i vuxen ålder. Men jag kan inte låta bli att lägga mig i diskussionen, bara för att ifrågasättandet av ADHD berör mig själv. Jag tänkte göra det genom att belysa hur vi vet saker, snarare än vad vi vet.

Minns ni DAMP? Det var en diagnos som var ett resultat av en svensk forskares arbete (Christopher Gillberg) som ringade in vissa beteenden som inte ansågs täckas in av andra diagnoser och därför kunde ha en egen orsak. Idag finns inte diagnosen kvar och den har aldrig erkänts internationellt, eftersom forskarna vägrade lämna ut data som var en förutsättning för att andra forskare skulle kunna granska och försöka återskapa deras resultat.

Korrigering: DAMP ersattes av ADHD, men det skedde innan materialet förstördes.

Forskning som inte kan granskas, har inget värde och därmed försvann diagnosen. Inom vetenskapen räcker det nämligen inte med att vara övertygad, du måste kunna bevisa att du har rätt med objektiva fakta.

Och inte ens en undersökning [studie] räcker oftast om området är nytt och outforskat. Det behövs många studier, som bekräftar eller motsäger varann, för att komma närmre sanningen.

Något vi bör vara medvetna om när vi diskuterar vetenskaplig grund för psykiatriska diagnoser är att ingen psykisk sjukdom går att objektivt mäta via blodprov, hjärnskanningar eller liknande. Det kan tyckas provocerande och uppseendeväckande, men är ingenting nytt inom medicin.

Vi har genom historien behandlat flera sjukdomar, utan att nödvändigtvis förstå vare sig deras ursprung eller hur behandlingen fungerar i detalj. Ibland för att vår tekniska förmåga helt enkelt inte varit tillräckligt utvecklad. Vi kunde behandla sjukdomar orsakade av bakterier, innan vi visste att bakterier fanns och kunde se dem med stereoskåp, till exempel.

Hos läkare och inom medicin ligger fokus i slutändan mer på vad som funkar i praktiken, än att nödvändigtvis förstå exakt hur varje sjukdom uppstår. Ibland handlar det om detaljer, ibland om hela diagnosen i sig.

När det kommer till hjärnan så har forskningen väldigt mycket arbete framför sig. Vi vet helt enkelt otroligt lite om hur hjärnan fungerar, i jämförelse med vår kunskap om kroppen i övrigt. Därför är all behandling av psykiatrisk karaktär gissningar. Men kvalificerade sådana.

Det är ingenting nytt för vetenskapen, att inte veta exakt hur saker fungerar. Tvärtom, det är exakt det vetenskap sysslar med, hela tiden. Gissningar, eller som de kallas på vetenskapligt språk ‘hypoteser’, består av tidigare upptäckter, som man försöker pussla ihop och förklara utan att det blir några självmotsägelser. Vad som skiljer en hypotes från vilken amatörs gissning som helst, är strukturen – metoden, på vetenskapligt språk – bakom den. Det duger helt enkelt inte att hitta på vilka resonemang som helst. Din hypotes måste kunna testas [falsifieras].

En hypotes måste dessutom inte bara stämma överens med framtida upptäckter, utan också med det vi tror oss ha lärt oss tidigare. Sedan ska förstås allting prövas och kunna reproduceras av andra forskare, genom experiment. Experimenten i sin tur, är kraftigt omgärdade av regler, för att inte forskare alltid ska få de svar som dom vill ha.

Det är nämligen en självklarhet inom vetenskap att människor tenderar bli blinda för saker som motsäger det vi tror oss veta, och lägger oproportionerligt stor vikt vid sådant som stärker våra uppfattning. Det kallas confirmation bias.

För att undvika att detta påverkar resultaten så använder man dubbel-blind-test. Det betyder att varken forskaren eller försökspersonen vet om denne får verklig medicin, eller låtsasmedicin (placebo). Allting finns givetvis registrerat, men inte så att forskaren vet om det under testandet. I efterhand kan man alltså jämföra resultaten och det är omöjligt att forskaren påverkar försökspersonen, eller övertolkar resultat, i iver att bekräfta sin hypotes, om verkligheten inte räcker till.

Så när man kritiserar ADHD som diagnos bör man vara medveten om att det sannolikt inte är några nya tankar och ifrågasättanden, som inte redan tagits upp och vänt och vridits på för att komma närmre sanningen. Det är nämligen en självklarhet inom vetenskap att varje hypotes grundligt ifrågasätts och kritiseras. Det kallas disputation.

En annan form av kritisk granskning sker också innan nya rön (ny kunskap) publiceras i vetenskapliga tidsskrifter. Det kallas peer-review och innebär att andra forskare som har expertis på samma område som författaren, går igenom materialet och letar efter fel, misstag och brister.

Den som läser ett antal vetenskapliga rapporter inser snabbt att forskare själva, till skillnad från debattörer i media, sällan har den självklara övertygelsen som dessa besitter. Tvärtom brukar vetenskap präglas av försiktighet, självkritik och varsamma formuleringar. Det mesta vi tror oss veta kommer nämligen förr eller senare att få göras om [revideras] när vi kommit ännu lite närmre sanningen genom framtida studier.

Det betyder inte att alla gissningar är meningslösa. För i slutändan är det förstås vad som fungerar i verkligheten som har betydelse i vår vardag. En mikrovågsugn hade fungerat lika bra på stenåldern som idag (givet att den hade batterier eller något för att drivas), för verkligheten anpassas inte efter vår förståelse. Verkligheten är alltid likadan.

Vår förståelse påverkar bara vår förmåga att anpassa verkligheten efter våra behov. Därför är vetenskap alltid en strävan efter bättre förståelse, utan att någonsin uppnå den totalt.

Mer om detta:

  • Lundin Ale

    Jag tycker att man ändå ska ta Nathan Sachars varning på allvar. Det ligger i farans riktning att entusiasmen över en lösning som kan hjälpa och har hjälpt i ett antal enskilda fall börjat framträda som Lösningen, den enda lösningen, på ett mycket svårt och komplext problem. Det vore i sådana fall inte första gången i psykiatrins historia som detta har hänt.
    I USA är 11 % av skolbarnen diagnosticerade med ADHD, 6% flickor och 13 % pojkar. I den delstat som toppar listan är medelvärdet nästan 19%.
    Är det rimligt att en så stor andel barn är hjärnskadade? och vad händer med den växande hjärnan hos ett barn som tidigt och under hela sin uppväxt medicineras?

    Det kan ju finnas andra förklaringar till uppkomsten och utvecklandet av ADHD. Hur rimligt är det, egentligen, att år ut och år in sitta still på en stol och stirra rakt fram åtta timmar om dagen. Lägg gärna till undermålig arbetsmiljö, hög ljudnivå och ständiga avbrott.
    ”Kan ni vara lite tysta nu” ”Snälla, vänd dig om i stolen nu” ”Kommer du för sent nu igen? är det nån mer som kommer eller är du sist?” ”Som ni kanske kommer ihåg så började vi med ordklasser förra veckan” ”SLUTA GENAST MED DET DÄR!!! Jag kommer att rapporter detta så att din mamma och pappa får veta!!!” ”och du! sluta att vicka på stolen så där, den blir ju förstörd” ”Adverb, kan man säga, bestämmer adjektiv och verb och även andra adverb” ”Nej, men snälla stäng av din mobil nu, det här är viktigt” ”Ja, var var vi? adverb svarar ofta på frågan om hur eller när någonting” ”Kan ni vara lite tysta nu” ”Om ni tar fram svenskaboken och
    slår upp sidan 57 så får vi några exempel som jag tycker är bra” ”Ja, nu är det tydligen snart slut på lektionen så då tycker jag att ni läser på sidan 57 och 58 tills i morgon” ”Och sidan 60 är också bra att läsa på”

    Varje dag, år ut och år in. ADHD kanske inte är något man föds med, den kanske skapas.

    Själv känner jag inte riktigt igen mig i kriterierna för ADHD, men betyder det att jag är normal och du onormal, vi kanske bara är(var) olika? Säg att exempelvis en fjärdedel av alla barn kan beskrivas med ADHD-kriterierna utan att lägga någon psykiatrisk aspekt på det. Borde man inte försöka anpassa undervisningen och skolmiljön så att den passar även dessa barn i stället för att försöka massmedicinera bort problemen?

    Grattis förresten till att du hittat en fungerande lösning på din ADHD. Jag är inte på någotvis motståndare till psykofarmaka och om du medicinerar och det fungerar bra för dig så hoppas jag att du kommer att ha
    tillgång till dessa mediciner så länge du behöver det.

    Nathan Sachars ursprungliga artikel
    http://www.dn.se/ledare/kolumner/skojares-och-svindlares-bransch/

    Statistik över förekomsten av diagnosticerad ADHD i USA
    http://www.cdc.gov/ncbddd/adhd/data.html

    Och till sist ett klipp där jag första gången såg statistiska siffror för USA. Det handlar egentligen inte om ADHD, men psykiatrikern Julie Holland diskuterar kortfattat konsekvenserna av psykofarmakabehandling på en växande hjärna. Något som hon anser att man ska vara försiktig med. (vid c:a 42 min)

    Julie Holland är inte heller någon motståndare till psykofarmaka, men hon tycker att hon själv och andra psykiatriker kanske skriver ut det med för lite eftertanke emellanåt.

    • Hanna Söderström

      Jag var inte utåtagerande, så mitt kaos syntes inte utåt. Det bara pågick i mitt huvud. Skolan var förstås själsligt dödande och något jag minns som ett fängelsestraff jag satt av och räknade ner tiden till jag inte längre skulle vara tvingad vara där. Konstant ångest mer eller mindre, i tolv års tid. Jag kommer aldrig tvinga mina barn gå i skola, så skolkar dom kommer jag låta dom göra det. Har man huvudet på skaft så tar man i min mening mer skada än nytta av skolan. Den är till för medelmåttorna.

      Men jag fick ingen diagnos förens i vuxen ålder. Och jag hade ingen aning om vilket handikap jag egentligen hade, förens jag hade något att jämföra med, dvs. efter att jag fått prova concerta. Innan dess hade jag så gott det gick kompenserat för mina svårigheter på de sätt jag kunnat. Hade jag varit mindre intelligent och lättlärt så hade jag förmodligen sett mer ut som ett ”klassiskt” ADHD-barn.

      Jag flydde mentalt istället. Idag hade jag beskrivit det som disassociation.

      Jag kan inte uttala mig om huruvida alla som får diagnosen har den eller inte, men min erfarenhet är att ADHD är präglat av problem som inte bara håller sig till skolan, utan ett handikapp som följer en genom livet. Medicinering är ingen total lösning på detta. Man måste fortfarande utarbeta strategier. Medicinering ger en dock förståelse för de problem man har. Att det inte bara är så att man är dum i huvudet eller lat, vilket omgivningens första reaktion ofta är. Eller i mitt fall, oförståelse för ”du har ju så lätt för dig, om du bara vill”. Utan att förstå vilken enorm kraftansträngning det är att uppbära den koncentration som en normal människa kan prestera på rutin.

      Stökiga miljöer är förstås oförenliga med ADHD. Kan man inte sortera intryck så kan man inte koncentrera sig ens om man verkligen vill om det inte är lugnt i klassen. Och det finns förstås andra faktorer som ytterligare försvårar.

      Hur det hade vart för mig om jag fått diagnos och medicinering i yngre ålder vet jag inte. Jag hade nog hatat skolan lika mycket för det. Men jag hade ju inte behövt gå så länge efter avslutad skola utan självförtroende om jag haft hjälpen som behövdes för att kunna avsluta saker.

      Att medicinering påverkar hjärnan ser jag som självklart, jag förstår dock inte nödvändigtvis vad som är problematiskt med det? Det är ju för att hjärnan inte funkar som den ska som man tar medicin.

      • Lundin Ale

        Jag förstår uppriktigt inte hur du hinner med allt! Förutom heltidsstudier på högskolenivå så driver du företag, håller flera youtubekanaler aktuella samt drar igång debatter på den här sidan och underhåller åtminstone två andra webbsidor. Så långt vad jag känner till, vilket nog inte är allt. Det är mycket underhållande att följa dig, men jag har ärligt talat svårt att hänga med i svängarna då du tycks finnas med överallt, inte minst på Twitter där du med gott humör sätter replikerna mitt i prick. Det intryck man får av dig är att du är en minst sagt långt över genomsnittet högpresterande tjej och att du även bortanför tangentbordet har det bra och lever ett gott liv med någon du älskar och som älskar dig. Om det nu krävdes en period av medicinering för att du efter en lång och nedbrytande skolgång skulle kunna fungera mentalt igen så är det ju alldeles utmärkt att en sådan behandling fanns tillgänglig och fungerade så bra. Jag är verkligen ingen aktivist mot psykofarmaka och kan mycket väl tänka mig att det emellanåt är det bästa tillgängliga alternativet även för unga människor. Efter noggrann utredning och uppföljning givetvis, där en psykiatriker har svåra överväganden att ta ställning till. Jag föreställer mig dock att även många psykiatriker tvekar i frågan om att behandla en växande hjärna på kemisk väg och att långtidseffekterna av psykofarmakabehandling av barn och ungdomar är mindre utforskade än i fallet med vuxna.

        Men, frågan är naturligtvis också vad det innebär för en växande hjärna att berövas kreativ stimulans under ett helt decennium. Förmodligen får man en rent fysisk påverkan som en konsekvens av hur dendriterna skjuter skott under uppväxten och att man därigenom i värsta fall berövar en människa många av de livsval som fanns där från början. Jag menar, var det egentligen något fel alls på din hjärna när du började skolan? när man hör din beskrivning av skolgången så slås man av att det mycket väl kan ha varit skolmiljön som var så destruktiv att du utvecklade en mental obalans som det sen, närmast desperat, var nödvändigt att medicinera mot för att du skulle börja fungera igen. I ditt fall gick det tack och lov att åtgärda, men rimligare hade varit att du redan från början placerats i en miljö som man inte får bestående men av att vistas i, för att uttrycka det milt. Tänk om du istället hade fått gå i en mindre klass i en lugn miljö, med engagerade lärare och såväl meningsfulla som utmanande uppgifter att lösa, där man också tagit hänsyn till den du var och de behov du hade och i viss mån kanske delar med vart tionde barn eller så (eller är det för utopiskt?)

        Det som stör mig i ADHD-debatten är den stora mängden barn man talar om. Är det rimligt att 10-15% av barnen får en diagnos, ADHD, som man sen underförstått kan överväga att medicinera mot. ADHD som en tröst för samhället och en billig förklaring till varför så många ungdomar misslyckas i skolan (det var fel på dom från början). Är det överhuvudtaget rent darwinistiskt möjligt att så många barn har en medfödd hjärnskada efter miljoner år av evolutionär utveckling under hårda och ickeförlåtande omständigheter?

        Vi människor är olika och barn är olika, och det är nog tur för oss alla att det är på det viset då mänsklighetens alla problem och utmaningar knappast kan lösas av en enda slags människa. För mig framstår ADHD som en uppsättning egenskaper som man ska ta hänsyn till snarare än behandla, men att det utan hänsyn endast återstår behandling.

        • Hanna Söderström

          haha tack ;D Jag antar jag har lyckats vända min överaktiva hjärna till något – iaf delvis – produktivt!

          Jag tror inte skolan har några incitament att göra det den gör bättre än den gör det. Vi får precis det resultat vi får, därför att hela skolan som koncept är ett feltänk. Hade det varit marknadsanpassat så hade det ju varit en helt annan sak, men precis som allting annat som styrs socialistiskt så uppnår man det precis omvända mot vad man försöker åstadkomma.

          Nej, jag håller med om att det låter orimligt att 10-15% skulle avvika från normen så kraftigt att det är värt en diagnos. Då börjar man ju närma sig siffror som snarare talar om att det är något helt normalt och inte alls ett handikapp, utan inom normalvariationen och att det är samhällets förväntningar det är fel på, inte oss.

          Och ja, det håller jag delvis med om. För ADHD har många fördelar också. Som att man kan vara sjukt produktiv under rätt förutsättningar. Men det kan också under fel omständigheter vara väldigt destruktivt. Titta bara på hur vanligt ADHD är i fängelsepopulationen. Vi ska väl alla vara glada åt att min ADHD inte är kombinerad med sämre empatisk förmåga eller liknande, för då hade jag ju förmodligen använt min auktoritetstrots till betydligt mer destruktiva saker än att posta provocerande saker i min Twitter och Facebook-feed. ;D

          Men det kan vara värt nämna att dom fördelarna försvinner inte av medicinering. Det löser inte allt heller, men det ger en betydligt stabilare grund att stå på. Och det kan vara totalt avgörande för att rikta sin energi (som det ofta råder överskott på hos ADHD-personer) i en konstruktiv riktning.

  • hesdorf

    Jag skulle vilja komma i kntakt med dig.
    Har du någon FB-sajt ellerngt. likn.där jag kan nå dig.
    Annars så kolla in min FB.sajt https://www.facebook.com/bengt.hesdorf?ref=tn_tnmn och meddela mig där så skall du få mina knataktuppgifter (Ni andra som läser detta: bara glöm bort att försöka att nå mig via desaa upplyninngar jag kollar och dubbelkollar alltid de headers som skickar förfrågningar till mig och om inte IP-adresserna stämmer så blir det inga kontaktuppgifter från min sida.)
    Du kan även försöka att kontakta mig via Twtter men det är numera sällam som jag är inna där och kllar upp uppdareingar så det bästa är Fb eller att du ringer mig (mina tel nr. är offentliga och det är bar jag som har namnet Hesdorf i Sverige (vi är totalt 7 st i hela världem med detta namn) so you can´t miss me.
    LOVER, PEACE and UNDERSTADING from:
    Bengt Hesdorf

  • Sandra

    ”verkligheten anpassas inte efter vår förståelse. Verkligheten är alltid likadan” Jag vill tipsa dig att läsa lite om kvantfysik och sammanflätning. Dubbelspaltexperimentet t ex. På kvantnivå förändras verkligheten av observationen. Det har förstås ingen relevans till en analogi med mikrovågsugnen, men fasligt intressant ändå..