Den emotionella rörelsens oundvikliga död

Alla rörelser som baseras på emotionella ställningstaganden kan bara utvecklas genom ytterligare fragmentering. ”Jag tycker såhär, därför är jag bättre än de flesta” kan bara övertrumfas med ”jag tycker såhär + lite till, därför är jag ännu bättre”. Till slut utmynnar detta i en så extrem ståndpunkt att ingen (få) längre sympatiserar och då har rörelsen dödat sig själv.

Exemplet antirasister som kritiserar ljushyade antirasister och framhärdar att enbart ”rasifierade” personer verkligen kan vara antirasister, är ett utmärkt exempel, men bara ett i en lång rad av liknande fenomen.

Emotionella ställningstaganden har nämligen den inneboende bristen att de bara kan utvecklas genom mer och starkare känslor, eftersom de i regel inte låter sig begränsas av fakta och rationella argument, tvärtom oftast verkar i direkt konflikt med dessa.

När man bara kan utveckla en rörelse genom att bli mer extrem, mer känslostyrd och oundvikligen appellera till en allt mindre del av samhället, så är man dömd att tids nog avveckla sig själv.

Det är därför alla emotionellt styrda rörelser alltid kommer döda sig själva. Det är bara en fråga om att vänta ut dem. Antirasism, feminism, klimatalarmism mfl. Vänta. Till slut så vill ingen längre förknippas med dessa grupperingar, för de har i sin strävan efter total ideologisk renhet gjort sig omöjliga. Likt arbetskamraten som alltid ska vara lite duktigare än alla andra, så växer det tids nog och oundvikligen fram en aversion. Gruppen av rätttrogna blir allt mindre. Ett fenomen som för övrigt också präglar alla religioner.

Fragmentering till döds. Mest god vinner. Och blir helt ensam, överflödig och ointressant. För ingen orkar vara emotionell i ständig konflikt med verklighetens begränsningar i längden.

Vi som låter våra ställningstaganden begränsas av verkligheten vinner alltid i slutändan om vi inte ställer upp på att dömas utifrån en omöjlig strävan efter optimal godhet, utan istället efter vad som är långsiktigt hållbart. Och det är förstås aldrig populärt för stunden. Och ingen kommer komma ihåg det efteråt. Det är bara du själv och din självbild som vinner på det. Din intellektuella hederlighet och integritet.

Så nej, jag var inte feminist när alla var feminister, jag var inte klimatalarmist när alla var klimatalarmister, jag är inte antirasist nu när alla ska va antirasister. Jag vägrar basera ställningstaganden på vad som för stunden anses vara höjden av godhet, baserat på rent emotionella resonemang – ofta mot bättre vetande. Därför vinner jag alltid i längden. Eller ja, ärligt talat är det verkligheten som gör det åt mig. Jag bara väntar tills det händer.

Konsten att få rätt handlar helt enkelt om att ignorera känslor, se vad som måste ske utifrån fakta, med brutal ärlighet. Testa din hypotes på andra och när du inte längre bemöts med fakta, utan enbart med ilska och smakomdömen, så kan du vara ganska säker på att du närmat dig sanningen. Då väntar du. Sen får du rätt. Medan alla andra jagar efter godheten, vad som nu för stunden symboliserar den…

Kort sagt. Tappa inte modet när du blir kallad rasist för femhundrafemtioelfte gången. När dina sakliga argument bemöts med smakomdömen som ”skrämmande”, ”fruktansvärt”, ”otäckt”, behandla dem som de smakomdömen de är. Kritiken kunde lika gärna vara att ditt resonemang är ”för orange” eller ”luktar potatis”. För det är exakt så lite innehåll som dessa smakomdömen har. De handlar inte om du har rätt eller fel, utan om att få dig att känna dig utanför personens/gruppens acceptans.

Om dina argument är sakliga och du inte vacklar för att anpassa dem efter fakta, i takt med att du lär dig mer, så vinner du alltid. Inte hos de som strävar efter att uppnå optimal godhet, förstås. De är ju inte intresserade av fakta. Men bland dem som ser och beundrar dig för att du har en genuin och hederlig strävan efter sanning. Inte därför att det gör dig populär, för det kommer du aldrig vara – i början. Men tids nog, så hinner verkligheten alltid ifatt. Och då kan du – åtminstone inför dig själv – känna stolthet därför att du inte vacklade.

Tolka nu inte ovanstående som ett påstående att jag aldrig har fel. Det jag säger är att när jag har fel så ändrar jag mig. Inte för att det känns bättre, för det gör det oftast inte. Inte för stunden. Men det känns helt jävla underbart i längden. När jag stolt kan se mig själv i spegeln och på min omvärld och inse att jag fick rätt.

Så vem är du? Den som strävar efter sanning – eller den som strävar efter acceptans hos de självutnämda godhetsapostlarna?

Update: Läs gärna Carl Johan Rehbinders utmärkta analys om sexköpare och sexsäljare på SVT Debatt.