Skolan suger, svart på vitt

De som följt min blogg ett tag, vet att min kritik av det svenska skolväsendet inte är nådig. Visserligen börjar mina personliga erfarenheter bli allt mindre relevanta, men principerna som skolan bygger på, har inte ändrats fundamentalt sedan jag tog studenten för tio år sedan.

Nu har PISA-undersökningen publicerats och alla är hysteriska över att Sverige sjunker som en sten i resultatslistan.

Låt mig summera min kritik:

Otydliga mål

Inte i kurser, utan för skolväsendet som helhet. Vad är det för fundamental samhällsuppgift som skolan är avsedd att lösa? Idag ska skolan inte bara ge oss en miljö att lära oss saker, den ska uppfostra rätt värderingar, den ska ”socialisera” oss, uppmuntra, stödja, ta hand om och göra i stort sett allt som förr i tiden var föräldrars ansvar. Lärare är inga övermänniskor och de har inte makt att lösa alla problem som kan vara hinder för den enskilda eleven att lära sig saker.

En institution kan inte göra allt. Skolans syfte behöver renodlas, alternativt får man anställa personer som jobbar heltid med dessa extra ansvarsområden, för lärare kan inte vara både socialsekreterare, lärare och extraföräldrar.

Låt lärare vara lärare

Föräldrar måste återta sitt ansvar över sin avkomma. Det är inte ”samhällets” ansvar att lära barn allt de behöver kunna. Det är en helt orimlig uppgift och resultatet blir att lärares arbetsinsats blir omöjligt omfattande. Lärare är inte socialsekreterare. De ska lära. Föräldrarnas ansvar är att se till att barnen kommer till skolan med vad dom behöver för att lära sig. Har dom inte det, så är det något som föräldrarna i första hand och socialen i andra hand, får ta itu med. Det kan inte vara skolans ansvar att agera extra-förälder.

Mer homogena klasser

Det blir mer effektiv undervisning och lättare att anpassa undervisningen om nivån är någorlunda jämn för alla i klassen. De som har större behov bör naturligtvis delas upp i mindre klasser, medan de som har mindre behov av hjälp med fördel kan fördelas på större klasser.

Upplös klasserna

Det låter som en motgäelse till punkten ovan, men låt mig förklara. Olika elever är olika starka i olika ämnen. Blanda upp eleverna från högstadiet och framåt, så alla läser ämnen som individer, inte som kollektiv (klasstillhörighet). En elev som är stark i ett ämne kan spendera mindre tid på detta, delta i lektioner med fler elever, vilket lämnar mer tid för eleven mer krävande ämnen.

Upplös skoltiden

Om syftet är att lära sig, inte att sitta av tid, finns ingen rationell anledning att kräva varken närvaro på lektionerna, eller att alla ska spendera lika många lektioner i varje ämne. Det betyder att vissa elever behöver 12 år, vissa behöver 6 år och andra behöver 20 år för att lära sig samma sak. Det finns ingen som helst anledning att låta rigida en-lösning-för-alla hålla tillbaka de som har lätt för sig, eller undergräva möjligheten att lära sig för de som är mindre intellektuellt begåvade. Att lösa upp skoltiden är en simpel och naturlig följd av att individualisera utbildningen i övrigt. Det lämnar mer resurser till de som behöver det och tar inte ifrån livsglädjen och motivationen ifrån de elever som klarar läroplanen snabbare än andra.

Det är till nytta också på individnivå, eftersom man kan klara av ämnen man har lätt för snabbare.

Avskaffa skrivtentor, inför projekarbeten

Hur ofta i arbetslivet har du fått i uppgift att summera allt du kan på ett område, skriftligt, under tidspress och samtidigt förbjuden att leta upp fakta? Förmodligen aldrig. Konceptet tenta är unikt och helt utan förankring i verkligheten.

Att vara duktig på att skriva tentor är en färdighet som är fullkomligt oanvändbar i arbetslivet. Och den är också fullkomligt irrelevant för att mäta vad någon lärt sig. I synnerhet om vi talar om långsiktigt lärande och inte korvstoppning som försvinner efter en vecka.

I verkligheten använder vi våra färdigheter för att lösa praktiska problem och vi gör det i projektform. Därför bör slutet på en kurs vara ett projekt, en uppgift, att lösa, med de färdigheter och kunskaper som man ska ha tillskansat sig under kursens gång. Och om kursen är lång och omfattande, så kan den med fördel delas upp i mindre delar, där varje projekt omfattar ett område av lämplig storlek.

I den mån teoretiska ämnen inte är applicerbara på projektform bör man ifrågasätta vad nyttan med att överhuvudtaget lära sig dem är.

Slopa allmänbildningen

”Allmänbildning” är ett finare ord för att någon med intresse för ett område som de tycker de haft glädje av är rätt påtvinga andra, för deras eget bästa. Termen har ingenting med vad som är användbart och därmed berättigat plats i skolan för att lösa dess fundamentala uppgift att göra och bör därför vara bannlyst i diskussionen.

Att tvingas lära sig saker för att någon annan tycker man bör kunna det, är hela anledningen till att vi slutar älska lära oss saker. Det är anledningen till att ungdomar är deprimerade, har ångest och agerar passivt-aggressivt och har problem med uppskjutarbeteende. Det är en normal och sund reaktion på irrationellt tvång.

Det underbara är att det finns ingen anledning att skapa artificiellt tvång för att barn ska vilja eller kunna lära sig saker. Verkligheten står redan för tvånget i form av problem som behöver läsas. Skolans syfte är att hjälpa oss lösa problem genom att lära oss hur vi tar reda på de saker vi behöver för att kunna lära oss dem.

Vad är egentligen lärande?

Lärande och kunnande är ett resultat av erfarenhet. Det är vad som uppstår när man löst massor av problem.

Och problem står vi inför hela livet. Varje dag. Det drabbar oss inte primärt i konstgjorda situationer utan relevans för tillvaron i stort, för att vi inte kan svara på frågor i Jeopardy, eller spöa familjen i frågespel, eller få A på en tenta.

Problem står vi inför när vi ska handla, när vi ska hitta nånstans att bo, när vi ska hitta en partner, när vi ska leva ihop med någon, när vi blir sjuka, för att undvika problem, när vi ska sköta ett hus osv.

Det finns oändligt med problem att lösa och därmed saker att lära sig. Och vissa saker blir vi så bra på att vi kan lösa dem åt andra. Och det är då vi kan ta betalt för det och därmed bli anställningsbara.

Alla behöver inte lära sig allt, för alla kommer inte ha nytta av allt som andra har nytta av. Hur mycket av det du ”lärde” dig i skolan kommer du ihåg idag? Förmodligen inte mycket. All den tiden var alltså bortkastad och du lärde dig inget i ordets egentliga innebörd.

Hur mycket av allt du kan har du lärt dig utanför skolan? Förmodligen det mesta! Och lärande är något vi gör hela livet. Det är inte något vi gör för att vi kan ”behöva” kunna något, det är något som gör naturligt, för att vi behöver lösa ett konkret problem.

Lös problem i verkligheten!

Vi behöver inte hitta på problem. Vi har verkligheten. Så ge ungarna uppgifter att lösa, som de direkt har praktisk nytta av, så kommer dom älska lära sig saker, dom kommer vara motiverade och dom kommer kunna lösa alla situationer dom ställs inför genom livet.

Och när man vet av erfarenhet att man klarar av att lösa problem, då får man självförtroende. Och då börjar man nörda ner sig i områden där man vill kunna mer. Man lär sig detaljer. Man blir specialist. Och man kommer ihåg detaljerna.

Att göra samma sak och förvänta sig ett nytt resultat sägs vara definitionen av galenskap. Därför måste givetvis skolväsendet förändras i grunden om vi vill se ett annat resultat.

Mer appropå: http://www.dn.se/debatt/ny-rapport-undervisningen-stimulerar-inte-eleverna/