Skolan suger, svart på vitt

De som följt min blogg ett tag, vet att min kritik av det svenska skolväsendet inte är nådig. Visserligen börjar mina personliga erfarenheter bli allt mindre relevanta, men principerna som skolan bygger på, har inte ändrats fundamentalt sedan jag tog studenten för tio år sedan.

Nu har PISA-undersökningen publicerats och alla är hysteriska över att Sverige sjunker som en sten i resultatslistan.

Låt mig summera min kritik:

Otydliga mål

Inte i kurser, utan för skolväsendet som helhet. Vad är det för fundamental samhällsuppgift som skolan är avsedd att lösa? Idag ska skolan inte bara ge oss en miljö att lära oss saker, den ska uppfostra rätt värderingar, den ska ”socialisera” oss, uppmuntra, stödja, ta hand om och göra i stort sett allt som förr i tiden var föräldrars ansvar. Lärare är inga övermänniskor och de har inte makt att lösa alla problem som kan vara hinder för den enskilda eleven att lära sig saker.

En institution kan inte göra allt. Skolans syfte behöver renodlas, alternativt får man anställa personer som jobbar heltid med dessa extra ansvarsområden, för lärare kan inte vara både socialsekreterare, lärare och extraföräldrar.

Låt lärare vara lärare

Föräldrar måste återta sitt ansvar över sin avkomma. Det är inte ”samhällets” ansvar att lära barn allt de behöver kunna. Det är en helt orimlig uppgift och resultatet blir att lärares arbetsinsats blir omöjligt omfattande. Lärare är inte socialsekreterare. De ska lära. Föräldrarnas ansvar är att se till att barnen kommer till skolan med vad dom behöver för att lära sig. Har dom inte det, så är det något som föräldrarna i första hand och socialen i andra hand, får ta itu med. Det kan inte vara skolans ansvar att agera extra-förälder.

Mer homogena klasser

Det blir mer effektiv undervisning och lättare att anpassa undervisningen om nivån är någorlunda jämn för alla i klassen. De som har större behov bör naturligtvis delas upp i mindre klasser, medan de som har mindre behov av hjälp med fördel kan fördelas på större klasser.

Upplös klasserna

Det låter som en motgäelse till punkten ovan, men låt mig förklara. Olika elever är olika starka i olika ämnen. Blanda upp eleverna från högstadiet och framåt, så alla läser ämnen som individer, inte som kollektiv (klasstillhörighet). En elev som är stark i ett ämne kan spendera mindre tid på detta, delta i lektioner med fler elever, vilket lämnar mer tid för eleven mer krävande ämnen.

Upplös skoltiden

Om syftet är att lära sig, inte att sitta av tid, finns ingen rationell anledning att kräva varken närvaro på lektionerna, eller att alla ska spendera lika många lektioner i varje ämne. Det betyder att vissa elever behöver 12 år, vissa behöver 6 år och andra behöver 20 år för att lära sig samma sak. Det finns ingen som helst anledning att låta rigida en-lösning-för-alla hålla tillbaka de som har lätt för sig, eller undergräva möjligheten att lära sig för de som är mindre intellektuellt begåvade. Att lösa upp skoltiden är en simpel och naturlig följd av att individualisera utbildningen i övrigt. Det lämnar mer resurser till de som behöver det och tar inte ifrån livsglädjen och motivationen ifrån de elever som klarar läroplanen snabbare än andra.

Det är till nytta också på individnivå, eftersom man kan klara av ämnen man har lätt för snabbare.

Avskaffa skrivtentor, inför projekarbeten

Hur ofta i arbetslivet har du fått i uppgift att summera allt du kan på ett område, skriftligt, under tidspress och samtidigt förbjuden att leta upp fakta? Förmodligen aldrig. Konceptet tenta är unikt och helt utan förankring i verkligheten.

Att vara duktig på att skriva tentor är en färdighet som är fullkomligt oanvändbar i arbetslivet. Och den är också fullkomligt irrelevant för att mäta vad någon lärt sig. I synnerhet om vi talar om långsiktigt lärande och inte korvstoppning som försvinner efter en vecka.

I verkligheten använder vi våra färdigheter för att lösa praktiska problem och vi gör det i projektform. Därför bör slutet på en kurs vara ett projekt, en uppgift, att lösa, med de färdigheter och kunskaper som man ska ha tillskansat sig under kursens gång. Och om kursen är lång och omfattande, så kan den med fördel delas upp i mindre delar, där varje projekt omfattar ett område av lämplig storlek.

I den mån teoretiska ämnen inte är applicerbara på projektform bör man ifrågasätta vad nyttan med att överhuvudtaget lära sig dem är.

Slopa allmänbildningen

”Allmänbildning” är ett finare ord för att någon med intresse för ett område som de tycker de haft glädje av är rätt påtvinga andra, för deras eget bästa. Termen har ingenting med vad som är användbart och därmed berättigat plats i skolan för att lösa dess fundamentala uppgift att göra och bör därför vara bannlyst i diskussionen.

Att tvingas lära sig saker för att någon annan tycker man bör kunna det, är hela anledningen till att vi slutar älska lära oss saker. Det är anledningen till att ungdomar är deprimerade, har ångest och agerar passivt-aggressivt och har problem med uppskjutarbeteende. Det är en normal och sund reaktion på irrationellt tvång.

Det underbara är att det finns ingen anledning att skapa artificiellt tvång för att barn ska vilja eller kunna lära sig saker. Verkligheten står redan för tvånget i form av problem som behöver läsas. Skolans syfte är att hjälpa oss lösa problem genom att lära oss hur vi tar reda på de saker vi behöver för att kunna lära oss dem.

Vad är egentligen lärande?

Lärande och kunnande är ett resultat av erfarenhet. Det är vad som uppstår när man löst massor av problem.

Och problem står vi inför hela livet. Varje dag. Det drabbar oss inte primärt i konstgjorda situationer utan relevans för tillvaron i stort, för att vi inte kan svara på frågor i Jeopardy, eller spöa familjen i frågespel, eller få A på en tenta.

Problem står vi inför när vi ska handla, när vi ska hitta nånstans att bo, när vi ska hitta en partner, när vi ska leva ihop med någon, när vi blir sjuka, för att undvika problem, när vi ska sköta ett hus osv.

Det finns oändligt med problem att lösa och därmed saker att lära sig. Och vissa saker blir vi så bra på att vi kan lösa dem åt andra. Och det är då vi kan ta betalt för det och därmed bli anställningsbara.

Alla behöver inte lära sig allt, för alla kommer inte ha nytta av allt som andra har nytta av. Hur mycket av det du ”lärde” dig i skolan kommer du ihåg idag? Förmodligen inte mycket. All den tiden var alltså bortkastad och du lärde dig inget i ordets egentliga innebörd.

Hur mycket av allt du kan har du lärt dig utanför skolan? Förmodligen det mesta! Och lärande är något vi gör hela livet. Det är inte något vi gör för att vi kan ”behöva” kunna något, det är något som gör naturligt, för att vi behöver lösa ett konkret problem.

Lös problem i verkligheten!

Vi behöver inte hitta på problem. Vi har verkligheten. Så ge ungarna uppgifter att lösa, som de direkt har praktisk nytta av, så kommer dom älska lära sig saker, dom kommer vara motiverade och dom kommer kunna lösa alla situationer dom ställs inför genom livet.

Och när man vet av erfarenhet att man klarar av att lösa problem, då får man självförtroende. Och då börjar man nörda ner sig i områden där man vill kunna mer. Man lär sig detaljer. Man blir specialist. Och man kommer ihåg detaljerna.

Att göra samma sak och förvänta sig ett nytt resultat sägs vara definitionen av galenskap. Därför måste givetvis skolväsendet förändras i grunden om vi vill se ett annat resultat.

Mer appropå: http://www.dn.se/debatt/ny-rapport-undervisningen-stimulerar-inte-eleverna/

 

  • Patrik

    En kommentar angående att skriva tentor…

    Tentor/prov avspeglar inte realistiska arbetsuppgifter, men det betyder inte att de är irrelevanta. Det främsta syftet med prov är väl att mäta kunskap/förståelse för ett ämne? Det är användbart t.ex. som feedback till den som vill lära sig något, för att veta vilken hastiget som är lämplig att studera i, för att säkerställa att någon har nödvändiga förkunskaper för en viss utbildning, m.m.

    Jag vet att vi i arbetslivet sällan använder prov eller andra sätt att mäta kunskaper, men det är inte något positivt – det är snarare en tragedi. För att bara nämna ett exempel så innebär det att lönesättning blir mer eller mindre godtycklig. Då det aldrig mäts objektivt (eller någorlunda objektivt) hur väl någon presterar på jobbet, så blir det inget annat än en massa politik när man ska ha individuell lönesättning utan att mäta individuella prestationer.

    Även om man i arbetslivet ofta jobbar i grupp, så innebär det inte att det är irrelevant hur människor jobbar individuellt. Ingen vill i arbetslivet jobba med en slacker som låter de andra göra jobbet och sedan tar åt sig äran. Trots att man jobbar i grupp vill man jobba med personer som jobbar bra individuellt. Därför är det relevant att mäta individuell förmåga.

    Övriga saker som du tar upp om tentor – att summera det man kan, skriftligt, under tidspress? Jag vet inte vad du jobbar med, men det låter som en vanlig arbetsdag för mig. Jag jobbar i IT-sektorn, och att kommunicera skriftligt är VÄLDIGT viktigt. Vi skriver t.ex. specifikationer och offerter, och båda involverar att rapa upp en mängd fakta skriftligt, oftast på begränsad tid, och nästan alltid med krav på att det blir rätt. Samma sak med min mor, som jobbar som arkitekt, eller den som jobbar med att programmera. Det finns en lång rad yrken där det är högst relevant. Jag vill nog gå så långt som att påstå att de allra flesta arbetsplatser ser ett värde i anställda som kan prestera korrekt resultat under tidspress (och annan press), nästan oavsett yrke.

    Självklart är det inte relevant för de som jobbar som snabbköpskassörska eller städerska eller sopåkare eller taxichaufför – men kanske borde man då fundera på att återgå till det system vi hade för 50? år sedan när alla inte behövde ha en universitetsutbildning?

    Till sist måste tentor naturligtvis vara articifiella, helt enkelt för att begränsa möjligheterna att fuska, exempelvis genom att betala någon annan för att göra jobbet.

    Visst, det finns vissa ämnen som kanske är lite ”mjukare” där det är svårare att göra fungerande prov – men det betyder inte att prov är värdelösa i alla ämnen. Visst, det behövs grupparbeten OCKSÅ – men inte i stället för.

    • Hanna Söderström

      Lön är något man förhandlar med sin arbetsgivare. Hur man motiverar en högre lön utan att visa att man är värd det, vet jag inte. Säger man bara ”jag vill ha mer lön” och sen får man det? Rimligen måste man övertyga sin arbetsgivare genom att visa vad man presterar, jämföra detta med kollegor, jämföra lön och vad man skapar för värde för företaget och utifrån konkreta fakta förhandla sin lön? Jag har aldrig förhandlat lön, eftersom jag alltid jobbat för mig själv, men det är så jag föreställer mig att jag hade gått tillväga för att övertyga någon om att jag är värd en viss betalning. Hur gör du själv när du löneförhandlar?

      Projektarbeten måste inte ske i grupp. Jag gör alla mina projekt ensam. Däremot har jag förstås stor nytta av input från andra människor. Men jag gör själva arbetet själv. Varför kan man inte göra på det sättet också i skolan? Det är så jag gör på universitetet där jag läser på distans och av förklarliga skäl inte kan ha salstentor. Funkar utmärkt. Varje projekt har ju förankring i sina moment i kursens innehåll, kriterierna för varje betygsnivå är konkret fastställda och det är bara checka av listan.

      Jo, jag skriver mycket saker under tidspress. Rapporter, arbetslogg osv. Men det har ingenting med förhållanden som råder under en tenta att göra. Du är förmodligen fri att kolla upp fakta under tiden du skriver (inte att ha allt i huvudet, eller bläddra i en bok ist för att söka i ett index), du kan få feedback från andra människor osv. Det är inte de förhållanden som råder under en tenta. Där är alla begränsningar artificiella och dåligt motiverade och saknar som du ser relevans för de förhållanden som råder i verkligheten.

      Och visst, fusk är ett problem, men det drabbar ju en själv i slutändan om man har en examen som man betalat någon annan för att göra, så kommer det ju snabbt bli uppenbart att man inte kan någonting och då blir man ju uppsagd rätt omgående ändå i slutändan, så jag ser inte hur det är ett problem för skolan utan snarare för personen själv isf.

      Projektarbeten och grupparbeten är inte synonyma. Jag argumenterar inte för grupparbeten.

      • Patrik

        Nja… Jag tycker att det är fel att kalla det att förhandla. Det handlar om att du får en chans att motivera varför företaget skall betala dig mer i lön, och sedan fattar chefen ett beslut. Gillar du inte beslutet så kan du säga upp dig eller börja missköta ditt arbete (vilket kan vara olagligt). Att kalla det för ”lönediskussion” snarare än ”förhandling” är mer rättvisande.

        Lönediskussioner går sällan ut på att jämföra sig själv med andra på samma jobb. Det är svårt, eftersom de flesta arbetsgivare medvetet håller så mycket som möjligt hemligt om individers lön och prestationer. Det brukar sägas att ”det blir problem med avundsjuka” om processen är transparent. Därför hemlighåller arbetsuppgivaren alla uppgifter som möjliggör objektiva utvärderingar (och skaffar sig samtidigt ett informationsövertag).

        Diskussionen handlar i stället om att jämföra dina egna prestationer med de förväntningar som arbetsgivaren har på just dig. Du kan t.ex. argumentera för att du har tagit på dig mer ansvar än vad som förväntas av dig, att du har lyckats med allt som du har gjort under året, o.s.v. Du kan också jämföra dig med branschen som helhet, sätta press på arbetsgivaren om det är så att du har andra jobberbjudanden, o.s.v.

        Det kanske tycks objektivt, men det är det inte eftersom det sker i ett vakuum. Du har ingen garanti att samma krav ställs på alla, exempelvis, och som anställd så kan du tjäna en hel del på att manipulera förväntningarna på dig, snarare än att prestera. Det kan till och med vara mer effektivt, om personen som beslutar om din lön inte förstår det du gör. En personalchef på ett IT-företag är t.ex. sällan utbildad programmerare och har därför väldigt svårt att bedöma om en programmerare gör ett bra jobb eller inte. Då blir det plötsligt så att förmågan att göra reklam för sig själv är viktigare än vad du faktiskt presterar.

        Det här förutsätter att du faktiskt HAR löneförhandlingar. Normalt sett har chefen en pott som denne redan har fördelat på de anställda, och behöver inte ha något intresse av att ändra på det som redan bestämts. Det är ett förfarande som också kan göra att det inte alls finns någon möjlighet att ändra på ett uppenbart missförhållande (någon som har alldeles för låg lön) om chefen inte först har förhandlat om det i förväg med sin chef.

        Om du inte läser Dilbert, börja med det. Anledningen till att många gillar serien är att de känner igen sig i den. Jag lovar.

        Det blev en lång utläggning, men jag hoppas att den kan ge lite perspektiv. Jag svarar på resten av din kommentar i ett nytt inlägg.

        • Hanna Söderström

          Jag förstår inte på vilket sätt du menar att det du beskriver inte är en förhandling? Ni är två parter som diskuterar för att komma överrens om en lösning på era respektive problem på ett sätt som ska vara fördelaktigt för er bägge. Arbetsgivaren behöver en viss kompetens och en viss arbetsinsats som ska ge dem ett värde och du behöver ett värde i utbyte för vad du producerar. Det är vad en löneförhandling innebär. Men visst kan du kalla det diskussion om det känns bättre. Jag förstår inte vad skillnaden skulle vara? En diskussion är att diskutera sakförhållanden, en förhandling är där man har olika intressen som bägge behöver få tillgodosedda för att vara nöjda. När bägge parter är nöjda så har förhandlingen varit framgångsrik.

          Okej, det låter ohederligt. Men visst, det relevanta är ju att jag är nöjd med min lön i förhållande till min arbetsinsats, inte nödvändigtvis att jag tjänar mer än någon annan. Alla har ju olika förutsättningar, så värdringen av vilken lön man förväntar sig är ju i slutändan subjektiv.

          Men jag hade varit öppen med min lön med mina kollegor och förväntat mig att andra var det mot mig. Det gynnar ju alla anställda att kunna jämföra vad man gör med vad man får betalt. Varför ska den informationen vara förbehållen arbetsgivaren?

          Jag är ju inte hemlig med priserna när jag säljer varor eller tjänster till konsumenter, så varför ska jag vara hemlig som arbetssäljare/tagare? Låter som ett dumt system.
          Det finns ju ingen principiell skillnad, som jag ser det.

          Jag hade t.ex. aldrig kunnat förhandla om en lön innan jag vet att arbetsgivaren vet vad jag kan prestera. Så de får betala mig en schabloinlön inledningsvis, sen vill jag omförhandla det efter tre månader när dom vet vad jag kan prestera. Och så får dom visa vad dom förväntar sig tjäna på mitt arbete, och tiden som gått så värderar vi mitt arbete om det uppnått vad dom förväntat sig. Sen diskuterar vi lönen utifrån det.

          Att prata om flummiga saker som ”ansvar” och ”förväntningar” utan att konkretisera i verkliga pengar är ju helt meningslöst. Det säger ju ingenting om vad jag verkligen skapar för värde för arbetsgivaren.

          • Patrik

            Att kalla det ”förhandling” innebär för mig att båda sidor har ett förhandlingsutrymme, d.v.s. kan justera vad man erbjuder den andra parten för att få en överenskommelse som gynnar båda. Dessutom bör parterna vara någorlunda jämnstarka.

            Inget av det här gäller i en normal löneförhandling. Du som anställd har i princip visat alla dina kort och har väldigt små möjligheter att ändra det du erbjuder. Den du förhandlar med kan ha ett visst utrymme, men ibland är även denne upplåst. Denne har dessutom ett enormt övertag, både informationsmässigt och genom att företaget har ett (relativt) mycket mindre ekonomiskt intresse i dig, än du har i en fortsatt inkomst. Din förhandlingsposition är därför avsevärt svagare. Jag är inte ensam; många i Sverige (både företag och fack) väljer att kalla det för ”lönesamtal” i stället för förhandling.

            När det gäller att vara öppen med sin lön mot kollegorna…visst, helt rätt. Fast det är inte så självklart i verkligheten. Snabb googling på ”prata lön på jobbet” hittar flera artiklar som refererar till en undersökning i Europa som konstaterar att ungefär 20% pratar med andra om sin lön, inte fler. Det finns säkert flera faktorer, men företags agerande spelar naturligtvis in – om företaget är uttalat negativa så sätter det självklart press på de anställda.

            Att förhandla och förvänta sig att företaget ska redovisa vad de ska tjäna på det du gör har jag aldrig varit med om. Kan tänka mig att det är rätt så svårt för många arbetsuppgifter. Det normala är att företaget kommer med en lista med saker som de vill att man ska göra bättre. Typ, ”Du har gjort ett jättebra jobb och dragit in en massa pengar åt företaget, men du måste vara försiktig med hur du uttrycker dig till kunder. Det är inte bra att använda fula ord som ‘jäklar’.”

            Klart att det är meningslöst, men det är så det fungerar som anställd på de företag jag har sett i Sverige. Förhoppningsvis är det inte lika illa överallt, men visst är det ett j-la dagis… :(

            Egentligen är man ju dum som är anställd i stället för egenföretagare så att man får andra möjligheter att förhandla – fast det finns en hel del nackdelar med det också. Min mor har drivit eget företag i snart 30 år, och jag har sett vad det inneburit i form av övertidsarbete m.m. I valet mellan pest eller kolera så har jag valt att få ha åtminstone lite fritid, i utbyte mot att bli utnyttjad.

            BTW, ”arbitrator” heter ”skiljedomare” på svenska.

          • Hanna Söderström

            Ja, har man inget förhandlingsläge så kan man ju givetvis inte förhandla. Då får man ju vara tacksam för att man blir utvald och finna sig i att vara utbytbar när som helst. Och den enda lösningen på det problemet är ju att göra sig oumbärlig för företaget. Annars får man ju givetvis finna sig i att nöja sig med brödsmulor och tacksamt buga och bocka. Men det är ju en väldigt sorglig sits att nöja sig med.

            Jag har som du säkert förstår ingen erfarenhet av att vara anställd och det du beskriver får mig inte lockad. :) Jag förstår inte hur någon kan finna sig i en sådan situation. Varför inte bara frilansa isf? Det finns ju inget mer demoraliserande än att slava för någon annan och inte få ut något av det och inte kunna förändra situationen man är i. Det är ju ett recept för ångest och depression. Vem kan vara produktiv under sådana förhållanden?

            Man kan ju sammarbeta med andra även som egenföretagare. Och det verkar helt klart vara bättre villkor då. Jag skulle gissa att utnyttjandet av anställda är baksidan av all vansinnig sk anställningstrygghet. Och jag skulle aldrig någonsin ta på mig den livegenskapen det innebär att anställa en annan person. Gjorde jag det, så hade jag förmodligen också gjort allt för att suga ut varenda droppe av vinst ur den relationen, eftersom den är så fruktansvärt ojämn i ansvarsfördelningen. Så det är förmodligen en giftig situation som varken gynnar anställda eller företagare… Tack lagstiftare för ”hjälpen”.

          • Patrik

            Visst är det en sorglig sits, och man ska inte tro att företag jävlas med ALLA anställda. Det kan de inte, för skulle det ta sådana proportioner så skulle det få konsekvenser även för företaget. De kan däremot jävlas med godtyckliga anställda, och det är nästan lika bra för det är fortfarande ett väldigt starkt incitament för de anställda att ”sköta sig”.

            …och alla de som sköter sig har inga problem med systemet, för just DE har ju inte blivit drabbade av de än. Lite som yttrandefrihet – den är helt obetydlig om man inte har något kontroversiellt att säga.

            Trygghet är en stor del av anledningen, i form av att slippa planera för framtiden. Med en fast anställning så behöver man inte titta framåt, bara ta sig till jobbet varje morgon och göra som man blir tillsagd. En annan anledning är specialisering. Om man är egenföretagare så är man tvungen att sköta sin egen ekonomi och själv jaga kunder. Alla känner sig inte bekväma med det, utan de vill hellre fokusera på det de känner att de är bra på, t.ex. att skapa vackra bilder, skriva programkod, snickra eller något annat. Som egenföretagare upplever jag att man ofta jobbar mer och har en mycket ojämnare schema – något som framförallt gör det problematiskt för föräldrar som måste sköta om sina barn.

            När det gäller ansvarsfördelningen så tror jag att du har fel, men det är ett vanligt fel och säkert en förklaring till varför arbetsgivare ofta beter sig illa. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag jobbar som konsult, och är specialiserad på att hjälpa klienter med olika former av tekniska problem. Allt ifrån att tolka specifikationer till att lösa programmeringsproblem. Jag har en direkt kontakt med de personer jag utför tjänster åt och det handlar egentligen om en ekonomisk transaktion mellan mig och klienten. Vad har företaget jag är anställd av för ansvar i den situationen? Vad bidrar de med?

            Jo, det företaget bidrar med i det här fallet är dels en ekonomisk försäkring (trygghet) att jag har en inkomst även om det blir en tillfällig torka på jobb. Dels så agerar de agent åt mig och förmedlar jobb till mig. Till sist sköter de ekonomiska tjänster som bokföring, etc.

            Så fungerar det – i teorin – på många jobb. Den anställde har ett ansvar – att producera nytta – och företaget har andra ansvarsområden. Att påstå att den ena har ett större ansvar än den andra tycker jag är helt fel. Ingen part klarar sig utan den andre. Att ta en viss ekonomisk risk är inte ett större ansvar än att producera, även om den som tar den ekonomiska risken gärna överdriver sin roll i den transaktionen. Så länge företaget har en viss volym så är risken inte är så stor, egentligen – om någon saknar arbete under för lång tid tid så kommer denne naturligtvis att sägas upp.

            Med små företag är det annorlunda; utan att ha tillräcklig volym så blir risken för stor för ett litet företag att hantera, och då kan man ju naturligtvis tycka att det är ett enormt risktagande att ha en anställd och att det därför måste kompenseras i motsvarande grad. Men då finns naturligtvis andra lösningar som t.ex. att göra personen till delägare. Vilket ju också är vanligt i små företag.

          • Hanna Söderström

            Men du är ju som konsult fri att säga upp dig och bli egenföretagare. Och rimligen skaffar du dig massa kontakter och en renomé genom ditt arbete med olika företag. Min erfarenhet är att ett bra utfört uppdrag ger fler uppdrag (jag jobbar sporadiskt som webbutvecklare medan jag pluggar) och givetvis är det en avvägning mellan att få göra mer själv, eller låta någon annan få betalt för att göra saker. Och den situationen väljer man ju själv. Om du inte tycker det är värt att förlora den delen av intäkterna som du i praktiken förlorar, för det mervärde som din arbetsgivare ger, så kan du ju säga upp dig och bli egenföretagare. Och annars gör du ju ett fritt val att inte ta på dig det ansvaret och arbetet. Och då har du förhandlat. Med dig själv och vad du värderar, om inte med din arbetsgivare.

            Jag tycker det verkar som vi bara använder olika ord för samma sak. I mitt språkbruk så är det du beskriver ett mycket klassiskt exempel på förhandling. Det finns ingen principiell skillnad mellan att förhandla med en kund, en arbetsgivare eller en sammarbetspartner. Alla köper och säljer saker med varann. Det är mer en fråga om formerna för det hela, än några principiella skillnader. Och ja, värderar man trygghet, mindre risk, mindre ansvar osv, då får man förstås betala för det någonstans. I form av frihet, ekonomisk inkomst eller annat. Det är en självklarhet. Man kan inte både ha och äta kakan. Om man inte stjäl den förstås.

          • Patrik

            Att säga att man är fri att säga upp sig är som att säga att man är fri att flytta om man inte gillar landet man bor i. I teorin kan man resonera så. I verkligheten är det lite mer komplicerat. Där finns det både nationer och företag som inte alls låter dig vara fri. Naturligtvis är inte alla länder eller företag som Kina som helt enkelt inte tillåter att folk flyttar, men det existerar en gråskala hela vägen från rent förtryck till utopin där alla är helt fria. De flesta ligger någonstans i mitten av skalan, men tråkigt nog tycker jag att den trend som är idag är att alla rör sig mot fel ände av skalan.
            Skillnaden mellan det vi säger är att du beskriver situationen som något som ligger väldigt nära utopin; du ger sken av att det inte finns några problem på det här området. Du skrev inledningsvis att du föreställer dig att man löneförhandlar genom att jämföra sina prestationer med andras, och jämföra sin lön med den nytta man tillför företaget. Det är att vara nära utopin – fast så ser inte verkligheten ut.

            Att du inte ser det här beror antagligen på att du inte har exponerats för det i samma utsträckning. När jag studerade hade jag också en helt annan bild av hur saker fungerade. Sedan gick jag vidare till arbetslivet, och… Tja, låt oss säga att jag ser en hel del potential för att förbättra samhället.

          • Hanna Söderström

            Jo precis, man har ju bättre förhandlingsläge innan man blir anställd än när man byggt upp en massa beroenden.. men återigen, det handlar ju om att göra sig oumbärlig för företaget. Då kan man istället ställa större krav, föreställer jag mig.

            Och ja, som du säger, det finns säkert massa nyanser som jag missar pga bristande egen erfarenhet!

          • Patrik

            Jag vet inte om det känns bra att göra sig oumbärlig. Kanske semantik, men när man pratar om att göra sig oumbärlig i konsultvärlden så handlar det mest om att göra ett dåligt jobb som gör att du kan hålla kunden gisslan. Lite som ransomware på en dator – jag krypterar det jag har gjort och har därför makten att ta tillbaks det jag har levererat efter att jag har fått betalning. Jag misstänker att det inte är riktigt det du menar, men det kan vara bra att veta vilka associationer som finns till ordet.

            Jag skulle i stället kalla det för lönsamhet. Så länge det ”bara” handlar om att du gör ett bra jobb och är en vinstaffär för ditt företag så är det helt schysst och ger din naturligtvis en fördel i förhandlingar.

            Förutom lönsamhet finns det däremot ett par andra faktorer som är väldigt viktiga. Hur bra jobb du än gör så kommer du ändå att ha en dålig sits om företaget vet att du inte har något alternativ. Du behöver därför:

            – En fungerande marknad där det är lätt att hitta nytt jobb, om man bestämmer sig för att den nuvarande arbetsgivaren rövknullar en lite för hårt.

            Företag inser det här, och försöker därför aktivt motarbeta det. Bland annat har det blivit vanligare med konkurrensklausuler i avtal, där du inte tillåts ta jobb inom samma bransch om du slutar hos ett företag. Vi ser också hur storföretag i USA försöker manipulera tillgången på arbetskraft och bildar lönekarteller för att göra det mindre fördelaktigt att byta jobb.

            – Ekonomisk trygghet som gör att du klarar av omställningen till ett nytt jobb. Även om ett nytt jobb blir bättre på lång sikt så kan det innebära ett ekonomiskt avbräck att byta jobb. Det här kan man naturligtvis hantera själv genom att spara pengar till en buffert, men en inkomstförsäkring är ett stort plus.

            På det här området är det ett rent hån att om man säger upp sig själv så straffas man genom två extra karensmånader i A-kassan. Det är en väldigt stark signal om att det inte är acceptabelt att säga upp sig själv om man inte redan har ett nytt jobb färdigt.

          • Hanna Söderström

            Oj, haha, nej det är förstås inte vad jag menar. Med oumbärlig menar jag en person som är så duktig och kompetent att man absolut inte vill förlora deras bidrag till verksamheten. :)

            Det låter hemskt, det är ju att hålla en person gisslan och ett brott mot avtalsfrihet att kräva att en person avskriver sig sina rättigheter. Det borde vara olagligt. Ungefär som man inte kan ingå ett avtal om slaveri eller annat som kränker ens fundamentala mänskliga rättigheter.

            Ja, jag tror det är jätteviktigt att alltid ha ekonomiska reserver så man klarar omställningar. Spara pengar och inte leva lön till lön som många verkar göra. Då är man ju körd så fort minsta avvikelse inträffar.

            Jag har ingen erfarenhet av A-kassa, så jag vet inte hur det förhåller sig, men det låter som du beskriver det väldigt knepigt.

          • Patrik

            Tja, det har väl alltid varit så att starka parter utnyttjat svagare parter. Förr i världen hymlades det inte, då höll man slavar, rätt och slätt. Spola fram några hundra år så hette det ”livegen” och friheten var lite större än för antikens slavar. Ytterligare några år så var du i teorin fri, bortsett från att du kunde bli skjuten/ihjälslagen om du inte fann dig i att bli utnyttjad. Idag har vi det trots allt bättre än någonsin, även om det fortfarande finns förbättringspotential, om vi säger så.

            När det gäller konkurrensklausuler så är det just avtalsfriheten som de grundar sig på; att kunna arbeta inom sitt fält är inte en rättighet som är skyddad så vitt jag vet, så ett av argumenten för att tillåta dem är just avtalsfriheten. Företag motiverar det också genom att påstå att de kan utnyttja kunskap som tillhör företaget för att konkurrera orättvist (typ, sno företagets kunder när de bestämmer sig för att starta eget). Befängt, men de kommer undan med det än så länge. Jag tycker att det är ett praktexempel på att avtalsfrihet fungerar bra i teorin, men inte lika bra i praktiken mellan parter som inte är jämbördiga.

            A-kassa är en inkomstförsäkring som faller ut om du inte har jobb. För att undvika ”okynnesarbetslöshet” (eller, ja jag vet inte varför det finns karensregler egentligen) så tillämpas en veckas karens – om du blir av med jobbet så får du ingen ersättning under den första veckan du saknar inkomst. Du måste alltså ha pengar för att täcka den tiden själv. Ingen stor sak när det gäller en vecka.

            Om du däremot säger upp dig själv från ett jobb, då läggs det till 45 dagars avstängning för att du själv valde att sluta. Du bestraffas alltså för att du väljer att sluta, och att ha pengar till att klara sig i totalt 10 veckor (2.5 månader) utan inkomst är naturligtvis lite mer betyngande. Du kan slippa avstängningen om du har ”giltigt skäl”, och det innefattar att arbetsgivaren slutar betala ut lön, att företaget flyttar till annan ort, att du blir mobbad eller trakasserad eller att du blir sjuk av arbetet.

            Terminologin är tydlig här. Det anses inte som ett ”giltigt” skäl att säga upp sig för att man inte trivs och vill söka nytt jobb. Därför bestraffas det med en ”avstängning”.

      • Patrik

        Jag läste en forskarutbildning när jag studerade. När jag skrev tentor var referenslitteratur tillåten, och även miniräknare och andra rimliga hjälpmedel. De var tillåtna därför att tentorna inte testade utantillkunskap som gick att slå upp, utan förmågan att förstå och tillämpa olika formler och satser. Vi kanske skulle lösa ett fysikproblem, och det gick naturligtvis inte att slå upp svaret på det givna problemet (om inte tentan var läckt sedan tidigare). För att lösa problemet kanske du måste förstå att för den beskrivna situationen så gällde grundläggande fysikaliska lagar för bevarande av rörelsemängd och energi, och sedan måste du kunna tillämpa dem korrekt. Samma sak med olika uppgifter i matematik; det är rätt så enkelt att testa att du kan tillämpa kunskaper snarare än att testa att du kan slå upp fakta.

        När det gäller språk så ser jag ett visst värde i att kunna t.ex. översätta ord eller konstruera korrekta meningar utan att ha en ordlista att slå upp i (eller google translate). Om du t.ex. försöker föra ett samtal på ett främmande språk så är det inte tillräckligt bra att slå upp vartannat ord. Speciellt inte om du på något sätt representerar ett företag professionellt, det ger inte direkt ett bra intryck.

        Jag har också precis arbetat med att leta problem i dokument som någon skapat genom att använda google translate, och tro mig när jag säger att det INTE är tillräckligt för att vara acceptabelt i professionella sammanhang. Gissa hur roligt det är när en utvecklare har utvecklat helt fel sak eftersom det står fel ord i en specifikation? Om man då skyller på google translate så är det bara ett annat sätt att säga att man inte gjort sitt jobb…

        Så, ja, jag vill påstå att det finns ett värde i att testa de kunskaper du har när man tar bort de hjälpmedel som du är van att använda. Det är en väldig skillnad på hur användbar en person är som klarar sig med hjälpmedel, och en som klarar sig utan. Givet gott om tid så kan båda översätta en text korrekt, men den som har lärt sig språket utantill kan göra det på en bråkdel av tiden och det är värdefullt.

        När det gäller andra ämnen så kan jag däremot ha full förståelse för dina synpunkter. Jag har i och för sig inte läst några socialvetenskapliga[sic] ämnen på högre nivå, men på gymnasienivå känns det som om det mesta av din kritik är befogad. Förstår också skillnaden mellan projektarbete och grupparbete, ledsen att jag förutsatte något du inte menade.

        Vad fusk anbelangar, så… ja, i en ideal värld så vore det naturligtvis så. I verkligheten fuskas det av en anledning. Se beskrivningen om hur dåligt ställt det egentligen är med objektiviteten i arbetslivet ovan. Fundera sedan på hur det kan se ut när en person som Reefat El-Sayed genomför bedrägerier i lite mindre skala (exv. lyckas övertyga ett företag om att ge honom en chefspost baserat på förfalskade meriter). Visst kan det vara så att man avslöjas efter ett tag, men man kan ändå ha hunnit roffa åt sig en del och orsaka stor skada. Till en början handlar det om förtroende. Ett företag som anställer en person med doktorsgrad kan t.ex. vilja ha den kompetensen för att hantera kriser eller för ett mer långsiktigt projekt. De litar på doktorsgraden (dumt, jag vet – men oftast är inte företag kapabla att verifiera att en person verkligen är kompetent). Så länge inte projektet är klart eller någon kris inträffar, förstår inte företaget att de blivit lurade. 1-2 år på ett högavlönat jobb och sedan kanske till och med en fallskärm när företaget inser att de blivit blåsta är inte fy skam.

        • Hanna Söderström

          Okej, men nu pratar vi inte grundskola och gymnasiet längre, utan universitet. Det är inte där vi har problemen som jag talar om i mitt blogginlägg. För du läste väl inte en forskarutbildning i grundskolan? :D

          Nej, givetvis. Men det säger sig ju självt att om du _kan_ ett område så behöver du inte leta upp ”lär dig X för dummies”, för då kan du ju inte området. Det är ju vad utbildningen är till för. När du testar kunskaper så ska ju uppgiften ligga på en sådan nivå att det motsvarar innehållet i utbildningen? Sen kan man ju skita i att närvara, lära sig något och försöka göra det sista dagen när man ska lösa projektet, men då är ju chansen rätt stor att man ger upp och helt enkelt inte löser uppgiften. Och om man mot förmodan lyckas lösa den på en dag så har man ju bevisligen en enastående förmåga att ta in information och omsätta den i praktik på kort tid som i sig givetvis är värd något, eftersom det inte handlar om att rapa upp data, utan om att lösa ett praktiskt problem – dvs hela syftet med utbildning i slutändan. Det är INTE samma sak som att korvstoppa sig med data och sen rapa upp den i en tenta dagen efter för att sedan glömma allt två dagar senare. Du kan inte lösa en komplex uppgift om du inte förstår vad du gör. Precis som det du beskriver med matematiken.

          Rimligen bör man ha någon slags arbetsprov när man anställer folk. Så är det ju inom datorvärlden. Jag ser inte hur man inte kan enkelt verifiera påstådda meriter inom andra områden också. Det kan ju inte vara svårt eller ta särskilt lång tid för en person kompetent på ett område att genomskåda en bedragare, oavsett vad denne visar upp för imponerande CV? Dessutom ligger det ju i företagets intresse, så det måste ju vara en värd investering. Det finns ju allehanda examina man kan skaffa från alla möjliga ”imponerande” universitet världen över, så jag hade inte lagt allt för stor trovärdighet i enbart om någon visade upp ett stämplat dokument med ”examina X vid universitet y”. :D

          Den sortens verifiering kan ju också hyras in utifrån, det finns inget som säger att man måste ha kompetensen internt. Och den som hyrs in har ju då en renomé att försvara. Det är någon man tar in på referenser osv, precis som i andra fall. T.ex. anställer man ju inte en VD bara för att han visar upp en fin utbildning på pappret, man vill ju veta att han funkar i verkligheten också.

          Det känns som problemen främst blir inom flumämnen där det helt enkelt inte spelar någon roll vad man kan, bara att man har en ”examen” som ger det legitimitet. Typ genusvetare. Jag vet inte om jag gråter floder över att sånt trams tappar den lilla trovärdighet det nu ev. har. ;P

          • Patrik

            Min poäng är nog mest att prov fungerar rätt så bra inom matematik och några andra ämnen. Skillnaden mellan det du beskriver och ett prov är i så fall mest att man gör sitt ”projekt” samtidigt som alla andra, och på samma ställe så att läraren kan verifiera att det faktiskt är DU som gör det och ingen annan. Att göra så är ett litet besvär för en elev i ovanstående ämnen. I andra ämnen tycker jag att du har helt rätt, och det är jättesvårt att genomföra prov som är vettiga i vissa ämnen.

            När det gäller arbetsprov och sådant… du har naturligtvis rätt i att det ligger i företags intresse, o.s.v. – lik förbannat finns det många företag som ändå inte gör det! Det ÄR lätt för en kompetent person att genomskåda en bedragare – om det är den kompetente personen som intervjuar och inte en personalchef eller liknande vars specialområde är att bedöma om någon är socialt kompetent.

            Det fattas helt enkelt massor av korkade beslut av företag, av olika motiv. Avundsjuka, girighet, lättja, prestige, fördomar – allt existerar i arbetslivet precis som på andra ställen. I arbetslivet kan det manifestera sig genom att någon inte genomför kontroller som borde genomföras för att det är jobbigt, för att man är stressad eller för att man har orimliga förväntningar. Det kan också hända att kontroller görs av fel person för att någon vill bevaka sitt territorium eller för att man har fördomar om andras förmåga. Allt det är innan vi ens överväger saker som svågerpolitik och mutor. Eller att man kan få bonus för att få företaget att anställa en kompis på vissa företag.

            Återigen: Dilbert är tyvärr inte bara humor utan till stor del verklighetsskildring. Tyvärr. Det är mycket som BORDE vara, men som inte ÄR.

  • Per ”wertigon” Ekström

    Jag vet inte om jag håller med om att allt skolan gör är värdelöst. Det svenska skolsystemet idag är för inlåst i sitt tänk med klasser, det behövs en bättre modell där elever får de verktyg och incentiv nödvändiga för individuellt lärande.

    Dessutom behövs det förmodligen bättre anknytning till verkligheten för ungdomar på något sätt. Men jag vet inte om svaret är att helt ta bort tentor och prov. Jag är helt med på att ett uppgifts/problembaserat lärande är önskvärt, men, inte alla ämnen lämpar sig för att lära sig på det sättet. Matematik är typexemplet på hur man kan implementera problembaserat lärande, men mycket av humaniora – samhällskunskap, religion, filosofi, historia etc – är betydligt knepigare upplagt…

    Alla behöver inte lära sig allt, men en viss baskunskap är ändå nödvändig inom alla ämnen vill jag hävda.

    • Hanna Söderström

      Hur avgör man vilken ”baskunskap” som är nödvändig?

      • Patrik

        Din poäng är naturligtvis att det inte finns något objektivt sätt att göra det, och det har du rätt i. Det måste vara så att någon, någonstans, bestämmer vad som är nödvändigt. Det kommer att bli godtyckligt till viss del, och inte helt perfekt.

        Att det inte är perfekt är däremot inte tillräckligt för att förkasta det. Vilka alternativ finns? Är de perfekta? Det är de med största sannolikhet inte.

        • Hanna Söderström

          Det rimliga är väl att eleven själv avgör vad denne tycker är nödvändigt, för det är ju dennes liv det handlar om i slutändan och känner man att man behöver hjälp att avgöra vad man måste lära sig för att vara anställningsbar inom ett visst område så är jag övertygad om att många arbetsgivare är villiga att ge en lista på saker dom önskar att man kan för att vara anställningsbar.

          Bevisligen så är inte politiker kompetenta att avgöra detta, för då hade vi ju inte haft den stora kompetensbrist vi har i Sverige där inte ens de som klarar utbildningar går använda till något produktivt i verkligheten efteråt. Vi har ett artificiellt skolsystem med artificiellt lärande där man får en artificiell examen och resultatet blir då givetvis att man bara är anställbar i ett artificiellt jobb som staten skapat därför att ingen frivilligt vill finansiera skiten. Är det så märkligt att alla blir arbetslösa? ;D

          Du måste definiera utifrån vilka kriterier du mäter hur bra något är, annars kan man inte säga om något är vare sig bra eller dåligt annat än utifrån subjektivt tyckande. Det blir lika meningsfullt som att diskutera om vanilj eller lakrits är godast. Men skolan har (eller borde ha) ett mycket specifikt syfte. Att göra oss anställningsbara alternativt entrepenörer, så vi kan producera saker så att samhället fortsätter att fungera på sitt mest basala ekonomiska plan. Allt annat är sekundärt. Utan fungerande ekonomi kraschar systemet.

          • Patrik

            Du har återigen rätt i mycket av kritiken, men jag tror att du överskattar hur bra det skulle bli om elever och företag styr. Ett motexempel: en av de svåraste utbildningar att komma in på när jag gick ut skolan var frisör. Inte för att det behövdes så många frisörer, utan för att många (speciellt i grundskolan) inte alls väljer utbildning efter vad arbetsmarknaden efterfrågar.

            Man kan ju också tänka sig att det finns aspekter som politiker rimligtvis ska kunna ha på skolan, för att samhället ska fungera bättre. Låt gå för att mycket kan ses som frivilligt, men betänk att ”jag visste inte” inte är ett försvar i domstol om du begår brott. Vore det då helt orimligt att man i skolan måste bli informeras om hur vårt rättssystem fungerar? Ja, gränsen är absolut svår att dra, men jag tycker att det finns andra aspekter på skolan än att bara göra elever anställningsbara. Även samhället har behov.

            Ja, apropå företag… Har läst en del om hur vissa amerikanska företag pushar hårt för att fler ska utbilda sig till programmerare och att USA ska utfärda fler arbetsvisum – trots att det egentligen finns folk. Anledningen är att det gynnar företag att det finns för många arbetstagare. Det driver ned lönerna och gör att det blir ”köparens marknad”, vilket naturligtvis är bra för skrupelfria företag. Att låta företag bestämma kan även det ha sina baksidor.

            Att skolan fungerar kasst är jag helt överens med dig om, men jag är inte säker på att allt blir bättre bara för att man gör tvärt om jämfört med idag. Förr var skolan också politiskt styrd i samma utsträckning som idag, men den fungerade onekligen bättre. Vad har förändrats? Jag vet inte eftersom det var ett tag sedan, men intrycket jag får är att problemet är att man är alldeles för rädd för att göra folk ledsna. Betyg är inte bra, för att någon kan få kvittens på att de inte har lärt sig det de ska. Skolan ska uppmuntra, men får inte kritisera. Elever får inte tillrättavisas, oavsett vad de håller på med på lektionerna och hur mycket det stör andra elever. O.s.v.

            Jag hoppas verkligen att det inte är en sann bild utan bara vad tidningarna blåser upp, men samtidigt känns det inte helt orealistiskt. Det känns som om samhället i stort har förlorat gnistan, och bara går på rutin. Om samma sak gäller lärarkåren så är det inte konstigt om skolan går åt helvete.

          • Hanna Söderström

            Jag förstod inte din kommentar om frisörsutbildningar. Givetvis blir det relativt svårt om det finns liten efterfrågan och många som vill utbilda sig, det är ju samma förhållanden som överallt annars i samhället (utom kultursektorn och bland statliga politiker där alla tydligen har rätt få garanterad försörjning på skattebetalarnas bekostnad). Men jag förstår inte hur det är ett argument mot min kritik?

            Jag är rätt övertygad om att de flesta inte har någon koll på vare sig vad som skiljer riksdag, landsting och kommun från varann, eller hur vårt rättsväsende fungerar (inte ens jag kommer ihåg vad alla instanser heter och vem som är ansvarig för vad och jag är ändå juridiskt intresserad) så bevisligen är det precis som 95% av allt ”allmänbildande” vi ”lär oss” i skolan inget någon som faktiskt lärt sig. De som lär sig, är de som är intresserade av det, precis som med allt annat mao. Och det gör dom oavsett det ”lärs ut” i skolan eller inte.

            Felet är att man försöker styra allt ifrån politiskt håll, ist för att låta marknaden lösa det. Slopa skolplikten och inför lärandeplikt. Alla vill stoppa in sina favoritämnen ist för att låta verkligheten diktera vad vi lär oss, utifrån vad som faktiskt efterfrågas. Ge alla elever sin skolpeng, låt dem spendera dem på privata lärare eller skolor, eller vad man nu vill. Och sen kan man validera utbildningar vid en viss ålder. Ansvaret för att barnen lär sig ligger på föräldrarna, fram till 18 år och sen ligger det på individen.

            Och ja, det är absolut ett problem att man lyfter upp värderingar som är rent ut sagt trams. Som att ”det är tanken som räknas”, ”det är viktigare att delta än att vinna” och andra floskler. Lär man barn att dom har rätt till pris bara för att dom deltar, så kommer det vara där ambitionsnivån ligger. Med ungdomar som växer upp och tror att dom har rätt till allt dom vill ha, bara för att dom existerar. Och ja, det funkar ju tills det tar slut på andras pengar att leva på. Och då kolapsar systemet. För socialism funkar inte och det hjälper inte att man stoppar in ”liberal” som prefix. Pengarna tar ändå slut. Och vår massinvandring har eskalerat den utvecklingen enormt.

          • Patrik

            Det jag försökte illustrera med kommentaren om frisörer är att det kanske inte blir så bra om eleverna får välja fritt själva; alla vill bli brandman, popstjärna eller astronaut (eller frisör) alldeles oavsett hur stor (liten) efterfrågan det egentligen finns efter dessa yrken.

            Att lära ut hur vårt rättssystem fungerar (och kanske vårt politiska system) är en tanke om någon form av socialt kontrakt, typ ”innan du får rösta så måste du bli informerad om hur det fungerar att rösta” eller ”för att samhället ska kunna döma dig för brott du begår så måste du ha blivit informerad om hur rättssystemet fungerar”.

            Om skolan enbart vore till för marknaden finns det ingen anledning till att staten över huvud taget ska ta något ansvar för den – då kan de företag som är intresserade av arbetskraft själva starta och driva skolor där de investerar i 12 års utbildning för potentiella nya anställda. Nej, syftet med att ha en skola är mer än bara det, och då är det rimligt att annat än marknadens behov tillgodoses av skolan också.

          • Hanna Söderström

            Nej, alltså givetvis så kan man inte erbjuda oändligt antal utbildningar efter vadhelst folk vill läsa, bara för att dom vill läsa det. Många utbildningar borde förstås inte vara offentligt finansierade överhuvudtaget. Som allt kultur-nonsens som inte tillgodoser någon efterfrågan. Och en massa arbetslösa frisörer faller givetvis också under den kategorin. Jag menar inte att man ska erbjuda alla utbildningar som folk vill läsa, utan det ska styras av vad det finns efterfrågan på. Därav att jag drog in företag också och vad dom har behov av (inte att dom vill ha fler arbetslösa att välja på, utan efterfrågan pga brist).

            Jag är väldigt skeptisk till att problemet är bristande förståelse för lagstiftning hos de som hamnar i fängelse i allmähet om vi undersöker hur deras kunskap på området ser ut. Särskilt med tanke på att majoriteten av de som sitter i svenska fängelser inte ens är svenska medborgare. Men dom sitter inte där för att dom inte vet bättre. Dom sitter där för att dom ville sko sig på andras bekostnad (eller för att dom begick ett moralbrott som bara skadade dem själva, men det är ju fel på lagstiftningen i det fallet och inte på utbildningsväsendet). Alla vet att det är fel att hota, skada och stjäla. För det är fel i alla kulturer och i alla tider. Visst finns ett visst utrymme att skylla på okunskap, men INGEN kan ju all lagstiftning ändå, så det är ett resonemang som faller på sin egen orimlighet. Folk begår inte brott för att de inte visste att det inte var lagligt… I den mån så sker, är det fel på lagarna, inte på folks bildning.

            Staten har ett intresse av att alla får utbildning, för att staten ska kunna ta ut skatt av fler människor. Vilka andra intressen menar du att skolan ska prioritera, före eller på bekostnad av anställningsbarheten (som uppenbarligen brister rejält i nuvarande prioritering).

          • Patrik

            Nja, om man ska vara petig så finns det nog viss risk att vissa som sitter i fängelse gör det för att de inte vet bättre. Kolla det här Youtube-klippet så kanske du förstår vad jag menar. ;)

            Grundläggande information om vilka rättigheter vi har och hur vårt samhälle fungerar har jag redan tagit upp som något som KAN bedömas vara samhällsnyttig. En annan sak är teoretiska ämnen och i förlängningen forskning som normalt inte efterfrågas av företag men som är viktigt för samhället på lång sikt.

            Vem avgör vad som är viktigt nog att ta plats i skolan? Tja, det finns som jag ser det bara ett vettigt svar på det: det måste avgöras politiskt. Skolan drivs ju trots allt med skattemedel, och då är det politiker som kontrollerar skolan. Per definition.

            Jag kan hålla med dig om att dagens politiker fattar fel beslut, men min lösning blir då att vi måste få bättre politiker. Hur menar du att vi annars skulle göra? Hur konstruerar vi ett system som endast fokuserar på anställningsbarhet om vi nu leker med tanken att det är det vi vill? Hur garanterar vi att det systemet inte korrumperas och till slut gör fel prioriteringar?

  • KullbackLeibler

    Tror det börjar bli dags att överväga en flytt till sydkorea och lämna det här sjunkande skeppet.

    Jim Jefferies säger det bäst: http://youtu.be/VLuBA66xc0c

    ”You’re breeding stupid, confident people”.. Han syftar på USA, men det kunde lika gärna vara Sverige. När vi faller såhär hårt på den naturvetenskapliga fronten och när folk hellre strävar efter att bli ”reklamare” eller ”bloggare” eller nåt annat ”hjälpa till att fylla etern med skit ingen vill se”-yrke, så är det inget annat än början till slutet.