Medicinering av ADHD är inte att droga barn

Det verkar finnas en spridd missuppfattning kring medicinering av barn med ADHD att man ‘drogar’ barn för att slippa ta itu med deras naturliga behov, i syfte att underlätta undervisning för gruppen, på bekostnad av individen.

Om det vore så, hade jag naturligtvis varit den förste att protestera. Jag är inte för experiment på barn och jag är inte för att prioritera gruppen före individen, i synnerhet när det gäller skola. Alla som läst min blogg några gånger vet att jag är väldigt kritisk till både kollektivism och skolväsendet som det ser ut idag.

Låt mig också inledningsvis påtala att jag har inte varit medicinerad mot ADHD som barn. Min diagnos och medicinering kom i vuxen ålder.  Det är mycket rimligt att det finns en skillnad i påverkan av medicinering på en hjärna i utveckling och en vuxen hjärna. Det vet jag lite om och har du expertkunskap så dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Mina problem har funnits sen jag var barn. Min hjärna har alltid varit väldigt aktiv och jag har alltid haft svårt för miljöer med mycket ljud och rörelse som distraherar. Det var först när jag blev äldre och diskuterade saken med andra som jag kunde formulera mina problem mer konkret och få nån slags perspektiv till dem och vad jag egentligen upplevde. Det var först när jag under utredning fick prova snabbverkande ADHD-medicin som jag upptäckte skillnaden och med tårar rinnande ner för kinderna förstod hur andra hade det. ”Så det är såhär det är för andra människor” tänkte jag medan jag klarade av koncentrationstestet på ett sätt som bara en dryg halvtimme innan varit omöjligt.

Det är svårt jämföra med något man aldrig upplevt, att inse att det man lever med dagligen inte är normalt och att ens bristande förmåga att prestera beror på att man faktiskt inte har samma förutsättningar som andra – snarare än den naturliga slutsatsen – att man helt enkelt är kass/lat/dålig. I synnerhet om man är begåvad över genomsnittet i övrigt och inte upplevs som en stökig, bråkig och korkad person. Som om det bara var en fråga om att ‘vilja’ och att inte vara så bortskämd. – ”Alla måste anstränga sig”.

Vi skiljer oss från normen

Min hjärna är väldigt aktiv. Och min impulskontroll är dålig. Så jag blir väldigt entusiastisk, sprudlar av idéer, och stannar inte upp och funderar över konsekvenserna. Det är naturligtvis långt ifrån enbart negativt. Jag ser lösningar andra inte ser, jag får galna idéer som andra aldrig tänkt på och ibland når jag därför resultat bortom vad andra förmår. Jag är kreativ och kastar mig över nya saker med massor av energi. Men för att uppnå bästa kvalité fungerar jag bäst i kombination med någon kritisk och mer eftertänksam, som får mig att stanna upp och tänka efter innan jag agerar. Någon strukturerad och som ser helheten. Som styr all min energi, entusiasm och kreativitet där den gör mest nytta.

Jag ifrågasätter normer, regler, auktoritet och gör inte saker för att man ska och det förväntas av en. När jag ser ett problem så försöker jag lösa det permanent. Jag tänker inte ”det här duger”, jag tänker ”hur kan jag lösa det här så att ingen någonsin mer behöver hantera det?”.

Det är typiska karaktärsdrag för personer med ADHD och en anledning till att vi ofta blir entrepenörer, uppfinnare och konstnärer. Vi har den där personligheten som kan få oss göra absurda saker, bara för att se vad som händer, för att provocera och få andra att tänka efter, och för att vi själva älskar att provoceras. Vi tänker utanför lådan och låter oss inte hållas tillbaka av normer och strukturer.

Det här är inte saker som försvinner av medicinering! Medicinering, i form av exempelvis Concerta, gör inte att en person med ADHD blir lugn, foglig, lyssnar eftertänksamt och slutar ifrågasätta. Vad det gör är att det ger oss en chans att hålla den röda tråden. Att kunna sortera bland alla intryck och lugna ner hjärnan och känslorna. Så när jag sitter i ett samtal med en person så slipper jag vakna upp och inse att jag inte hört något denne sagt den senaste minuten, för att jag började tänka på något annat. Jag måste inte ta pauser var och varannan minut för att klara samla energi nog att stå emot alla impulser i form av tankar och ingivelser och fokusera på en och samma sak.

Jag får ingen som helst form av berusning av medicineringen. Sömntabletter och annat som är narkotikaklassat kan ha den effekten, men inte concerta. Jag blir lite mindre hungrig och jag kan inte sova om jag tar dem för sent på dagen, men i övrigt har jag inte heller några bieffekter av dem.

Ingen mirakelmedicin

Medicinering av ADHD hjälper en inte med allt i tillvaron som man kan ha svårt med. Jag är väldigt intresserad av personlig utveckling och jag lyssnar väldigt mycket på podcasts om filosofi, om barndom, om relationer, om trosuppfattningar, värderingar och annat. Jag har kämpat med uppskjutarbeteende, social fobi och mycket annat, och medicinering har ingen effekt på detta. Det är områden man måste komma tillrätta med på annat sätt. Saker man får kämpa med och hitta sätt att hantera.

Vad medicinering av ADHD ger är en rimlig chans att ta till sig information utan att ansträngningen det kräver tar all lust och vilja ur en. Det i sin tur ger en självförtroende, livslust och engagemang som hos många av oss varit död sen länge. Medicinering är ett sätt att utjämna villkoren för barn med koncentrationssvårigheter, så att vi också får en chans att vara med.

Och det är utifrån detta som diskussioner om ADHD och medicinering bör föras. Inte en fantasi om att vi vill droga barn för att göra dem fogliga.

Tvärtom var det skolan som hade effekten på mig att jag blev ”foglig”. Den dödade alla försök till egna initiativ, lust att lära och allmän livsglädje. Jag satt isolerad från omgivningen med mina egna tankar, i en bubbla vid fönstret i klassrummet och var en exemplarisk elev ur det perspektivet. Men det var utan medicinering. Och det var i mitt fall för jag gav upp. Jag var konflikträdd och jag var ängslig. Jag ville inte bråka. Jag var tvingad vara i en miljö jag inte kunde hantera, så jag stängde in mig i min egen värld. Idag hade jag kallat det för disassociation, en allvarlig form av skyddsmekanism för att försvara sig mot psykiskt trauma i en tillvaro där alla andra alternativ är uttömda.

Men andra barn hanterar situationen de tvingas in i på andra sätt. En del utåtagerande. En del våldsamt. I synnerhet pojkar med ADHD (flickor med ADHD följer mer mitt beteende och blir därför sällan diagnostiserade med ADHD utan får oftare diagnosen Borderline och/eller ADD).

Och även med medicinering så hade jag sannolikt varit deprimerad i tonåren, för jag var fortfarande utsatt för dagligt tvång, dömd till en tillvaro där mina behov som individ var oviktiga. Där jag aldrig blev sedd, bekräftad eller hade någon mening. Det var som att sitta i fängelse, mentalt och ett trauma som jag inte önskar någon. Den dagen mina barn börjar tappa livsglädjen, lusten att lära och frågar mig ”varför måste jag gå till skolan mamma?” så vet jag inte vad jag ska svara dem.

”Därför att polisen kommer och gör oss illa om du inte gör det. Därför att andra människor bestämt att vad vi vill och behöver är oviktigt. Vi är deras slavar och dom bestämmer därför att dom har makt att göra det. För dom är fler. Och vi kan bara finna oss i deras förtryck, tills du är arton. Då får du komma ut ur fängelset dom skapat.

Förlåt för att jag inte kan skydda dig. Men jag vet iaf hur du känner och när du blir stor kan du hjälpa mig med att kämpa mot att fler ska behöva uppleva det vi tvingats till. Så kanske nån gång i framtiden barn slipper gå i skola. Kanske nån gång i framtiden får behålla sin livsglädje, sin lust att lära och bli sedda och bekräftade som individer. Inte en siffra i en statistik där resultaten varje år blir sämre och ingen förstår varför och fortsätter med samma lösningar som aldrig fungerat tidigare.”