Medicinering av ADHD är inte att droga barn

Det verkar finnas en spridd missuppfattning kring medicinering av barn med ADHD att man ‘drogar’ barn för att slippa ta itu med deras naturliga behov, i syfte att underlätta undervisning för gruppen, på bekostnad av individen.

Om det vore så, hade jag naturligtvis varit den förste att protestera. Jag är inte för experiment på barn och jag är inte för att prioritera gruppen före individen, i synnerhet när det gäller skola. Alla som läst min blogg några gånger vet att jag är väldigt kritisk till både kollektivism och skolväsendet som det ser ut idag.

Låt mig också inledningsvis påtala att jag har inte varit medicinerad mot ADHD som barn. Min diagnos och medicinering kom i vuxen ålder.  Det är mycket rimligt att det finns en skillnad i påverkan av medicinering på en hjärna i utveckling och en vuxen hjärna. Det vet jag lite om och har du expertkunskap så dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Mina problem har funnits sen jag var barn. Min hjärna har alltid varit väldigt aktiv och jag har alltid haft svårt för miljöer med mycket ljud och rörelse som distraherar. Det var först när jag blev äldre och diskuterade saken med andra som jag kunde formulera mina problem mer konkret och få nån slags perspektiv till dem och vad jag egentligen upplevde. Det var först när jag under utredning fick prova snabbverkande ADHD-medicin som jag upptäckte skillnaden och med tårar rinnande ner för kinderna förstod hur andra hade det. ”Så det är såhär det är för andra människor” tänkte jag medan jag klarade av koncentrationstestet på ett sätt som bara en dryg halvtimme innan varit omöjligt.

Det är svårt jämföra med något man aldrig upplevt, att inse att det man lever med dagligen inte är normalt och att ens bristande förmåga att prestera beror på att man faktiskt inte har samma förutsättningar som andra – snarare än den naturliga slutsatsen – att man helt enkelt är kass/lat/dålig. I synnerhet om man är begåvad över genomsnittet i övrigt och inte upplevs som en stökig, bråkig och korkad person. Som om det bara var en fråga om att ‘vilja’ och att inte vara så bortskämd. – ”Alla måste anstränga sig”.

Vi skiljer oss från normen

Min hjärna är väldigt aktiv. Och min impulskontroll är dålig. Så jag blir väldigt entusiastisk, sprudlar av idéer, och stannar inte upp och funderar över konsekvenserna. Det är naturligtvis långt ifrån enbart negativt. Jag ser lösningar andra inte ser, jag får galna idéer som andra aldrig tänkt på och ibland når jag därför resultat bortom vad andra förmår. Jag är kreativ och kastar mig över nya saker med massor av energi. Men för att uppnå bästa kvalité fungerar jag bäst i kombination med någon kritisk och mer eftertänksam, som får mig att stanna upp och tänka efter innan jag agerar. Någon strukturerad och som ser helheten. Som styr all min energi, entusiasm och kreativitet där den gör mest nytta.

Jag ifrågasätter normer, regler, auktoritet och gör inte saker för att man ska och det förväntas av en. När jag ser ett problem så försöker jag lösa det permanent. Jag tänker inte ”det här duger”, jag tänker ”hur kan jag lösa det här så att ingen någonsin mer behöver hantera det?”.

Det är typiska karaktärsdrag för personer med ADHD och en anledning till att vi ofta blir entrepenörer, uppfinnare och konstnärer. Vi har den där personligheten som kan få oss göra absurda saker, bara för att se vad som händer, för att provocera och få andra att tänka efter, och för att vi själva älskar att provoceras. Vi tänker utanför lådan och låter oss inte hållas tillbaka av normer och strukturer.

Det här är inte saker som försvinner av medicinering! Medicinering, i form av exempelvis Concerta, gör inte att en person med ADHD blir lugn, foglig, lyssnar eftertänksamt och slutar ifrågasätta. Vad det gör är att det ger oss en chans att hålla den röda tråden. Att kunna sortera bland alla intryck och lugna ner hjärnan och känslorna. Så när jag sitter i ett samtal med en person så slipper jag vakna upp och inse att jag inte hört något denne sagt den senaste minuten, för att jag började tänka på något annat. Jag måste inte ta pauser var och varannan minut för att klara samla energi nog att stå emot alla impulser i form av tankar och ingivelser och fokusera på en och samma sak.

Jag får ingen som helst form av berusning av medicineringen. Sömntabletter och annat som är narkotikaklassat kan ha den effekten, men inte concerta. Jag blir lite mindre hungrig och jag kan inte sova om jag tar dem för sent på dagen, men i övrigt har jag inte heller några bieffekter av dem.

Ingen mirakelmedicin

Medicinering av ADHD hjälper en inte med allt i tillvaron som man kan ha svårt med. Jag är väldigt intresserad av personlig utveckling och jag lyssnar väldigt mycket på podcasts om filosofi, om barndom, om relationer, om trosuppfattningar, värderingar och annat. Jag har kämpat med uppskjutarbeteende, social fobi och mycket annat, och medicinering har ingen effekt på detta. Det är områden man måste komma tillrätta med på annat sätt. Saker man får kämpa med och hitta sätt att hantera.

Vad medicinering av ADHD ger är en rimlig chans att ta till sig information utan att ansträngningen det kräver tar all lust och vilja ur en. Det i sin tur ger en självförtroende, livslust och engagemang som hos många av oss varit död sen länge. Medicinering är ett sätt att utjämna villkoren för barn med koncentrationssvårigheter, så att vi också får en chans att vara med.

Och det är utifrån detta som diskussioner om ADHD och medicinering bör föras. Inte en fantasi om att vi vill droga barn för att göra dem fogliga.

Tvärtom var det skolan som hade effekten på mig att jag blev ”foglig”. Den dödade alla försök till egna initiativ, lust att lära och allmän livsglädje. Jag satt isolerad från omgivningen med mina egna tankar, i en bubbla vid fönstret i klassrummet och var en exemplarisk elev ur det perspektivet. Men det var utan medicinering. Och det var i mitt fall för jag gav upp. Jag var konflikträdd och jag var ängslig. Jag ville inte bråka. Jag var tvingad vara i en miljö jag inte kunde hantera, så jag stängde in mig i min egen värld. Idag hade jag kallat det för disassociation, en allvarlig form av skyddsmekanism för att försvara sig mot psykiskt trauma i en tillvaro där alla andra alternativ är uttömda.

Men andra barn hanterar situationen de tvingas in i på andra sätt. En del utåtagerande. En del våldsamt. I synnerhet pojkar med ADHD (flickor med ADHD följer mer mitt beteende och blir därför sällan diagnostiserade med ADHD utan får oftare diagnosen Borderline och/eller ADD).

Och även med medicinering så hade jag sannolikt varit deprimerad i tonåren, för jag var fortfarande utsatt för dagligt tvång, dömd till en tillvaro där mina behov som individ var oviktiga. Där jag aldrig blev sedd, bekräftad eller hade någon mening. Det var som att sitta i fängelse, mentalt och ett trauma som jag inte önskar någon. Den dagen mina barn börjar tappa livsglädjen, lusten att lära och frågar mig ”varför måste jag gå till skolan mamma?” så vet jag inte vad jag ska svara dem.

”Därför att polisen kommer och gör oss illa om du inte gör det. Därför att andra människor bestämt att vad vi vill och behöver är oviktigt. Vi är deras slavar och dom bestämmer därför att dom har makt att göra det. För dom är fler. Och vi kan bara finna oss i deras förtryck, tills du är arton. Då får du komma ut ur fängelset dom skapat.

Förlåt för att jag inte kan skydda dig. Men jag vet iaf hur du känner och när du blir stor kan du hjälpa mig med att kämpa mot att fler ska behöva uppleva det vi tvingats till. Så kanske nån gång i framtiden barn slipper gå i skola. Kanske nån gång i framtiden får behålla sin livsglädje, sin lust att lära och bli sedda och bekräftade som individer. Inte en siffra i en statistik där resultaten varje år blir sämre och ingen förstår varför och fortsätter med samma lösningar som aldrig fungerat tidigare.”

  • Per ”wertigon” Ekström

    Nu kommer jag förmodligen få en del skäll, men vill inflika min egen syn på varför jag inte tror på medicinering.

    Medicinering för att kunna aktivera/avaktivera just specifika center i hjärnan är bra och så… Men jag tror, rakt av, att det aldrig blir en magisk silverkula, och tyvärr endast en temporär lösning.

    Anledningen? Kroppen bygger upp en resistans mot all medicin. Tar du ex. ipren dagligen så behöver du dubbla dosen så småningom för att den skall verka. Så är det med all medicinering. Eftersom du behöver mer och mer daglig dos för att fungera normalt, så kommer du till slut komma till problemet där medicinen dödar dig. Allt är giftigt i tillräckligt stor mängd – till och med vatten.

    Därför kommer du förr eller senare komma till ett stadium där du inte kan ta medicinen längre. Det kanske är om 30 år, det kanske är om tre veckor. Beror helt på vilken typ av piller du knaprar. Men eftersom medicinen inte alltid kan hjälpa dig, så är det en kortsiktig lösning. Således tror jag inte att det går att medicinera bort sjukdomar.

    Däremot tror jag på att man med terapi och kortsiktig medicinering kan uppnå ett normalt liv. Alla som har en psykologisk åkomma måste lära sig att hantera det, att hitta strategier runt sjukdomen – utan medicinering. I filmen ”A beautiful mind” ser man hur huvudpersonen John Nash tampas med sin schizofreni och hur han lyckas stänga inne sina hjärnspöken, till slut. Jag tror att alla människor har förmågan att kunna hitta vägar runt sin sjukdom likt hur John Nash gjorde. Säger inte att det är enkelt, men det är det man alltid bör sträva efter. Att långsiktigt kunna stå på egna ben utan medicinering…

    • Hanna Söderström

      Jag känner inte till att alla mediciner skulle ha en avtagande effekt med tiden. Det kan ju knappast gälla kategoriskt? Isf skulle man ju behöva höja dosen av alla mediciner med tiden och så är det ju inte. Insulin för diabetiker t.ex. höjer dom dosen hela livet?

      Och ja, om en medicin fungerar under hela ens liv, så är det ju inte en kortsiktig lösning per definition, så det låter som en generalisering som inte nödvändigtvis har relevans. Visst, om medicinen tappar effekt efter tre veckor, men hur ofta sker det? Tar det 30-40 år så kan det ju mycket väl vara en permanent lösning, beroende på hur länge man lever.

      Vad som gäller för Concerta vet jag ärligt talat inte, men det måste ju gå att leta upp.

      Det går och man behöver hitta strategier för att hantera det man har svårt för, och det är som jag beskriver inget som står i motsats till medicinering av ADHD. Medicinen ger möjligen en bättre grund för att just kunna arbeta fram dessa strategier. Många delar av de problem som associeras till ADHD försvinner inte. Man får inte bättre korttidsminne t.ex. så man bränner fortfarande mat på spisen om man inte använder hjälpmedel som äggklocka etc.

      • Per ”wertigon” Ekström

        Jojo, visst är det så att man behöver hjälpmedel etc – men jag tror fortfarande mer på att hitta strategier runt problemet än att medicinera bort dem.

        Att du använder en äggklocka för matlagning är ju skitsmart ex – varför ska man inte kunna göra det? Alla har små tips och tricks i vardagen för att komma ihåg saker. En smartphone går det ju dessutom att programmera in till att avge vissa ljud när det är dags för något viktigt. Med en smartphone och träning så kan man uppnå ett helt funktionellt liv…

        • Hanna Söderström

          Problemet är att det gör ingenting för koncentrationen, möjligheten att läsa böcker, hänga med i samtal i ett rum med mer än två personer osv. ADHD har många fler aspekter där medicin är det som gör skillnad. I synnerhet när du är ung och är tvingad till miljöer där du inte har något alternativt sätt att lösa uppgifter på aka Skola.

          • Per ”wertigon” Ekström

            Meditation och annan form av träning för att stänga ute det som är distraherande hjälper mycket. Jag säger dock inte att det är enkelt på något sätt, och det är helt klart svårare än att knapra piller. Det viktigaste är att patienten själv måste vara villig att ge upp medicinen. Säger man ”kan inte kan inte lalalalalala” så är det såklart omöjligt, inte för att det faktiskt ÄR omöjligt utan för att patienten bestämt att det skall vara omöjligt.

            Och om du tycker ”jamen det är ju lätt för dig att säga”, låt mig komma med en anekdot. Jag är en medelålders, lång och kraftigt byggd (inte överviktig) man som för två år sedan hade väldigt svårt för det här med akrobatik – till och med kullerbyttor var svåra för mig. Idag så kan jag rusa fram och slänga mig så långt jag kan och slå en kullerbytta utan att blinka. Hur lyckades jag med detta? Genom träning, mer träning och ytterligare träning. Genom att jag ville förändras. Mitt nästa mål är att kunna volta runt och falla pladask ner på marken utan att skada mig, men det kommer ta ett tag innan jag når dit. Ett steg i taget!

            Här är en video som visar vad jag menar med det… :)

            TL,DR: Piller om du måste, att öva upp viljestyrkan och hitta strategier runt din diagnos bör dock vara ditt första mål.

          • Hanna Söderström

            Men grejen med ADHD är att kaoset sitter inte bara i svårigheter att filtrera input, utan också i att hjärnan i sig springer iväg åt alla möjliga håll. Är jag still och avslappnad så betyder det inte att min hjärna är det. Även om det absolut är en bra övning. Jag brukar komma på de bästa idéerna när jag är halvt på väg att somna, eller på morgonen när jag vaknar, innan jag blir rumsmedveten. Då är distraktionerna minimala och tankarna går av sig själva utan att distraheras av input.

            Det är viktigt att hitta ett själsligt lugn. Är man stressad mentalt pga överhängande problem, så kan man ännu mindre koncentrera sig, för då har man adrenalin i blodet som gör det omöjligt (kroppen är inställd på fight/flight och inte att fokusera på detaljer). Så absolut kan meditation och annat bidra.

            Men det här är alla saker som kräver mycket energi och som man blir väldigt trött av. Även om träning förstås gör att man blir bättre och bättre på det.

            Ett problem är också att om man aldrig tagit medicin så vet man inte vad man strävar mot. Man vet inte hur alternativet ser ut, för man har aldrig upplevt det. Det finns också ofta en historia av ständiga misslyckanden som gör att självförtroendet ofta är minimalt. Det är något som måste byggas upp successivt. För att inte tala om den mentala mognad som krävs för att överhuvudtaget kunna ta itu med detta på ett medvetet plan.

            Så, jag säger inte att dina förslag skulle vara dåliga, jag tror bara att det är väl högt ställda förväntningar att det skulle vara ett rimligt alternativ till medicinering, i synnerhet för yngre personer.

          • Per ”wertigon” Ekström

            Visst är det så att det jag förespråkar inte är lätt att uppnå, och medicinering kan hjälpa, absolut. Allt jag säger är att jag tror inte mediciner är en långsiktig lösning, medan meditation, träning, hitta strategier (bli en nattuggla och jobba på kvällen/natten, använd smartphone för att enkelt hitta tråden igen etc) är det.

            Jag tror vi i grund och botten tycker lika men med lite olika synvinklar dock, så jag nöjer mig med diskussionen där. Tack för ett givande meningsutbyte! :)

          • Hanna Söderström

            Jag instämmer, tack för din input! Mycket uppskattat!

    • Emma S

      En person med någon typ av adhd sjukdom eller psykisk sjukdom har samma rätt till medicinering som någon med tex högt blodtryck eller diabetes.
      Däremot kan inte folk förstå dessa psykiska sjukdomar på samma sätt som någon sjukdom som syns eller kan mätas. Men eftersom att mediciner som Ritalin, conserta etc innehåller amfetamin, plus att ”vanliga människor” inte kan se sjukdomen, så blir de alltid så stor diskussion när de gäller förskrivning av denna typen av läkemedel.
      Vi med adhd vill faktiskt också kunna fungera ”normalt” och hade vi kunnat göra de utan dessa mediciner hade iaf jag gärna sluppit dom. Vi ställs fram som om vi är ute efter knark och hittar på våra svårigheter för att få mediciner. Varför??? Jo för att folk fortfarande år 2014 inte kan förstå att en sjukdom inte alltid syns eller kan mätas.
      Hade jag sluppit ta mediciner varje dag hade jag varit mer än glad… Men för att ens orka gå upp i sängen så är detta ett måste. Likaså hade jag inte klarat av terapin. Eller ens orkat leva.
      Men de som inte syns de finns inte. Eller???

  • Fröken

    Tack för att du berättar hur du upplevde det.
    Jag har vid 2 perioder arbetat med utåtagerande barn i skolan som fått medicin. Vid första perioden minns jag än idag hur vi pratade om hur det varit innan medicinering (jag var ny) och eleven (14 år) tittar mig i ögonen med eftertryck och säger ”Jag hade varit mördare nu, ingen tvekan..När jag var 11 höll jag på att bli det, jag fick ett rött moln och han låg på sjukhus i veckor..sen fick jag medicin”
    Andra tillfället var med ett lågstadiebarn och där gjorde medicinen också så att det röda molnet minskades och eleven kunde stanna upp och överhuvudtaget nås mentalt så att man kunde hjälpa med socialt samspel som inte gått tidigare och självförtroende. Medicineringen gjorde däremot definitivt INTE eleven till en lugn robot, alternativa klart udda inlärningsmetoder och eget schema och rum var länge ett måste. Men, vilken skillnad medicineringen gjorde! Nu kunde man se det charmiga godhjärtade barnet bortom raseriutbrotten och herregud så intelligent! Troligast ett av de intelligentaste barn jag mött under mina nästan 20 år!

    På tal om alternativa inlärningsmetoder så är jag nyfiken på hur du tror det hade varit bra om du fått lära dig?

    • Hanna Söderström

      Jag vet inte vad de alternativa inlärningsmetoder du syftar till innebär, så jag kan inte direkt uttala mig om dem. Jag vet att jag alltid lärt mig bättre på egen hand, än i skolan. Det bästa sättet för mig att lära mig är att se någon annan göra det. Därför funkar exempelvis youtube-videos, sk ‘tutorials’ inom olika områden väldigt bra. Då är det också ofta lättare att hitta en pedagogiskt sinnad person, med bra röst, duktig på att förklara osv.. vilket många lärare helt saknar förmåga till. I skolan är 9 av 10 lärare dåliga och verkar mest vara där för att sitta av tiden och få sin lön, är min upplevelse.. oavsett det är gymnasiet eller universitet.