Hårdare tag mot brottslingar!

De flesta människor har en stark inbygd känsla för rätt och fel när det gäller det som i kriminologiska sammanhang kallas för vardagsbrottslighet eller mängdbrott. Det verkar också som att ju mindre förnuft och mer magkänsla vi använder, desto mer framstår hårda straff som det naturliga svaret för att lösa all brottslighet.

Och det är ju egentligen inte märkvärdigt. Den som gör oss orätt vill vi bestraffa i första hand och i andra hand förhindra från att återupprepa sin ondska som går ut över hederliga människor. Det är en rätt naturlig känsla och absolut inget jag egentligen vill kritisera.

Men när det kommer till lagstiftning finns mer att ta i beaktning än vad som känns bra och rättvist med magkänslan, eller ”sunt förnuft” som det också ibland kallas. Dit hör exempelvis att undersöka vad forskning visar är effektivt för de resultat vi vill uppnå.

Med det sagt är det inte alls självklart att vi inte ska ha hårdare straff, på vissa områden. Men vi måste fråga oss vad som är det viktigaste målet med lagstiftningen. Är det att det ska kännas rättvist i största allmänhet för folk i allmänhet? Det är en viktig faktor och vi brukar kalla det för ”det allmänna rättsmedvetandet”. Folks förtroende för rättsstaten står och faller med om folk känner att det är rättvist eller inte. Utan detta förtroende kommer folk utkräva rättvisa på egen hand i slutändan och då faller hela idéen med rättssamhället och vi återgår till nån slags primitiv form av privat hämnd, så som det i regel också ser ut i mer primitiva delar av världen, där olika klaner hämnas varandras oförrätter i oändlighet, för att upprätthålla ”heder och ära”.

Så, en annan faktor att ta i beaktande är helt enkelt vad som faktiskt minskar brottsligheten. Här kan verkligheten och den intuitiva känslan för vad som är rättvist hamna i konflikt. En ung person som begår ett grovt brott, har betydligt större chans att ändra sitt liv och bli en god medborgare, än en äldre person som begår ett grovt brott och redan har en etablerad identitet och ”karriär” som kriminell. Genom att straffa en ung person hårt så ger man i praktiken denne en konferensresa till fängelset där denne får gratis utbildning och nätverkande med andra kriminella och definitivt inte har några goda anledningar eller förutsättningar för att vända sitt liv i rätt riktning.

Vi vet t.ex. att unga kriminella som hamnar i fängelse har betydligt högre återfallsfrekvens än de som får andra påföljder.

Så då är frågan om rättvisa handlar enbart om rättvisa i relation till brottsoffret, eller om man också bör ta hänsyn till alla framtida offer man garanterat skapar sig genom att enbart fokusera på hårdare straff för denna grupp. Det kan vara så att det finns alternativ som bättre tillgodoser de mål vi anser oss sträva efter.

Sedan finns förstås brottslingar som aldrig kommer ha något intresse av att ändra sitt liv. De är s a s körda, eftersom de dels inte har utbildning, dels har kanske decennier av glapp i sitt CV där de inte kan stoltsera med annat än att ha suttit inlåsta, eller begått olagligheter. Det är den här gruppen som faktiskt utgör den största mängden brott och det är här det finns en för mig helt obegriplig tolerans, till synes helt utan stöd i forskningen.

En person som begår 10 eller 20 villainbrott straffas i princip lika hårt, för ju fler brott du begår, desto mer rabatt får du i påföljden. Det finns också en konsumtionsprincip som gör att ju mer allvarliga brott du åtalas för, desto mindre påföljd får du för de mindre allvarliga brotten du begått.

Och många poliser kan vittna om det tröstlösa arbetet att gång på gång gripa samma människor, för rån, inbrott och bedrägerier, när dessa snart är ute igen eftersom domstolarna verkar lida av nån slags sjuklig naiv tilltro till dessa människors förmåga att bli bättre människor, bara man är tillräckligt snäll mot dem.

Här finns uppenbarligen utrymme för hårdare tag som faktiskt skulle vara till nytta för den stora majoriteten.

Min slutsats och summering blir alltså; hårdare tag måste ses i ett sammanhang. Inte som en lösning för alla problem. Det finns absolut en vits i att straffa unga personer hårt när de begår vidriga övergrepp på andra människor, men lagstiftningen bör också ta hänsyn till vad forskning visar är effektivt för att minska brottsligheten totalt.

Alla människor är inte goda innerst inne. Det finns ingen mänsklig rättighet att gång på gång anförtros med en ny chans till bättring, bara för att cyniskt utnyttja detta i vad som sedan resulterar i fler nya övergrepp.

Det är också fundamentalt att inte använda lagstiftning som ett verktyg för allt i samhället man ser som problematiskt. Exempelvis måste vi revidera lagstiftningen för rusmedel. Kriget mot narkotikan behöver en rejäl omprioritering där vi faktiskt baserar lagstiftningen på forskning och inte på magkänsla.