Den o-idealistiska verkligheten

Det finns några principer jag upptäckt genom åren, sedan jag först började delta i debatter på nätet som tolvåring.

  • Närhelst du håller med majoriteten, fundera ett varv till så du inte bara accepterat en sanning för att den levererats färdigpacketerad för dig.
  • Utgå ifrån att den allmänt accepterade synen är fel. Antingen upptäcker du något andra missat eller så får du bättre på fötterna när du till slut landar i den allmänt accepterade slutsatsen. Oavsett så vinner du på det.
  • Kejsaren är väldigt ofta naken. Och förmågan att upprätthålla en kollektivt accepterad sanning i strid mot alla bevis och förnuft är en ohyggligt stark kraft hos människan.

Det här är ju inte principer som gör dig särskilt populär i sociala sammanhang. Men om du tycker det är viktigare att ha rätt och vara hederlig, framförallt mot dig själv, än att vara populär, så är det bra principer att hålla sig efter.

Till exempel kanske du tvingas inse att Moder Theresa drevs av en moralisk övertygelse som de flesta skulle anse vara ren ondska.

Eller att Mandela faktiskt stödde väpnat våld som drabbade civila.

Att Jesus nog aldrig funnits, åtminstone inte med någon som helst relevans för den bild som kristendomen pådyvlat personen.

Att invandring och blandning av olika kulturer inte är något som sker utan friktion och att viljan att vara god ofta leder till katastrof och det rakt motsatta, om den inte kompenseras med kritiskt tänkande.

Att IQ är den enskilt viktigaste faktorn för framgång i livet, både i positiv och negativ riktning.

Att IQ är mestadels styrd av våra gener och inte av miljön, även om det givetvis finns utrymme för miljömässig påverkan inom en viss marginal.

Att alla människor inte är goda innerst inne och att det inte finns någon själ att rädda.

Att meningen med livet är en felställd fråga.

Dessa obekväma sanningar, som ofta går tvärtemot vad vi vill ska vara sant, gör tillvaron jobbig för många människor som försöker använda fakta och studier av verkligheten för att bekräfta sin förutbestämda världsbild. Så närhelst fakta inte duger, faller man tillbaka på sin ”värdegrund” och attackerar sedan personen för att vara ond, när fakta inte finns till hands.

Därför är det ofta fullständigt meningslöst att diskutera fakta när man diskuterar ämnen där önskan att vara god är större än önskan att vara intellektuellt hederlig.

När verkligheten är rasistisk, ja då är det tufft att vara antirasist. För om vi inte kan göra något åt strukturella skillnader mellan grupper mer än på marginalen, är det då försvarligt att upprätthålla en kollektiv lögn ”för den goda sakens skull”? Är det rimligt att hänfalla till ”värdegrund” närhelst fakta saknas som stödjer ens avsikter?

Jag är ju av den cyniska övertygelsen att verkligheten begränsar oss alla oavsett vi vill det eller inte.

Och viss idealism kan vara trevlig, men den bör ändå ha någon slags rationell grund bakom sig. Att det på kollektiv nivå inte gör skillnad, betyder inte att det inte på individuell nivå kan göra det. Men då ska man rimligen lägga engagemanget och uppoffringen på individuell nivå också. Inte begära kollektiv uppslutning bakom idéer som inte har grund i fakta.

Därför fortsätter jag utpeka det faktum att kejsaren är naken. Och vill ni hata mig för det så varsågoda. För mig är det viktigare vad som är sant än vem som tycker om mig.