Maktmissbruk, integritet och fångvård

Opassande skriver en debattartikel hos SVT om varför ”Rent mjöl räcker inte längre”. Den är något att visa för de av dina vänner som inte förstått vikten av integritetsfrågor.

I morse vaknade jag klockan halv sex av dunkande huvudvärk ur en feberdröm. Det är andra natten på raken som jag har mardrömmar. Den här gången handlade det om att jag satt i fängelse (igår ramlade alla mina tänder ut). Jag hade ursprungligen åkt in för något nonsensbrott. Väl där inne hade en fångvakt använt sin godtyckliga makt för att förlänga mitt straff (för det kunde han visst göra i drömmen), som straff för något jag inte rådde över. Jag försökte fly från fängelset, men åkte in igen och fick mitt straff förlängt. 8 år, eller nåt, blev det totalt.

Jag kände mig minst sagt hopplös. Det fanns ingen anledning att ens försöka bry sig om att ”göra rätt” längre. Det hemska med drömmar är ju att de känns så verkliga. Det måste vara såhär människor känner när de döms till oproportionerligt hårda straff. Uppgivna. Jag hade ju inte ens begått ett brott med flit, så min moral fanns inte att klandra. Men varför alls bry sig om någon annan än mig själv i det här läget?

I Sverige idag är vården i fångvården kraftigt eftersatt, om den existerar överhuvudtaget. Den humana tanken om rehabilitering har fått ge vika för det primitiva behovet av vedergällning och upprättelse. Och dem som kallar sig liberaler står för mer av batongpolitik, hårdare straff, mer populism och vedergällning. Vädja till folkets primitivaste känslor! Rädsla och hat! Då får du röster.. -verkar resonemanget vara.

Men om staten överhuvudtaget ska ha någon legitimitet i sitt våldsmonopol och maktutövande, så är det genom sin strävan efter något bättre än enskilda individer vill och kan åstadkomma. Om staten bara legitimerar våra mest primitiva behov av vedergällning och att till varje pris eliminera varje skäl till rädsla, varför inte bara dela ut vapen till oss alla och låta var och en stå för sin egen illusion av trygghet?

Principer som rättssäkerhet, proportionalitet, etc är något vi alla borde sträva efter. Eftersom det ger något positivt för oss alla. Även den som blivit djupt kränkt tjänar på att inte vedergälla, att inte hämnas och söka upprättelse, hur naturlig och förståelig det behovet än är. Om politikerna inte kan och inte vill garantera dessa principer, varför alls vända sig till dem i en gemensam strävan efter något bättre?

Känslor är oerhört trubbiga verktyg att använda för att avgöra vad som är bäst på längre sikt. Jag skulle säga att de oftast inte gör någon nytta alls på det området. Jag är personligen skeptisk till att alls centralisera makt hos politiker, för jag menar att vi alla i slutändan bara strävar efter vårt eget väl, när saker väl ställs på sin spets. Men ni som tror på ett ‘greater good’, måste väl ändå se det uppenbart motsägelsefulla i populistisk politik och batongliberalism? Socialliberaler, ni borde hålla de liberala principerna för goda, för att smutsa ner dem med populistiskt trams om drogtest av barn, hårdare straff, ”krafttag” och ”nolltolerans”.

  • Yuri

    Är fängelse en resursfråga? Alltså det skulle vara bättre om det fanns resurser för det, det är så jag uppfattar situationen.

    Det är så i hela statliga verksamheten – brist på resurser. Samtidig hör vi hela tiden tjatet om att Sverige ska hålla ribban högt inom den statliga sektorn. Hur realistisk är sån snack? Kan staten hålla ribban högt överhuvutaget? Titta på vården t ex.

    Är det så att Sverige behöver mer privatisering? Blir det bättre då med konkurrens? Eller ska vi höja skatter och fixa fram cash som behövs på det sättet? Men hur realistisk är det med tanke på arbetslösheten & icke-fungerande integration som råder i landet?

    Det är såna frågeställningar som jag funderar på.

  • Pingback: Judge Ask « Full Mental Straightjacket()