De sista morallagarna

Det finns inte så mycket kvar av kristendom i svensk lagstiftning och samhälle, som jag skrev om igår. Förbudet mot incest är dock en sådan lag. Det är en morallag från början till slut som inte handlar om något annat än att styra och ställa i människors liv utan något annat anledning än att man kan.

Det finns inget offer, sexet är frivilligt (annars är det våldtäkt) och det finns ingen skada, annat än klenmagade människors äckelkänsla, med vilken man lika gärna kan förbjuda vad som helst som någon (eller majoriteten) anser vara äckligt.

Det sjukaste av allt är ju att man t.o.m kan få fängelse för det här låtsasbrottet.

Om ett par personer vill ha sex med varann så är det bara deras ensak, även om de är syskon. Att tala om risk för genetiska defekter på fostret är irrelevant. Vi förbjuder inte människor med dåliga gener eller ärftliga sjukdomar att ha sex med varann, så för det argumentet finns ingen grund.

Utnyttjanden etc har vi andra lagar som täcker. Det enda som återstår är äckelfaktorn och religiös övertygelse om att det är synd. Ingen av dem hör hemma som grund i lagstiftning. Lagen saknar helt värde och mening. Det enda den syftar till är att stigmatisera människor, vilket blotta påståendet om ”brott” naturligtvis åstadkommer, dömda eller inte i slutändan.

Avkriminalisera incest!