X = Gud

Troendes förklaring till religionen

Det grundläggande problemet med att diskutera Guds existens, eller i förlängningen någon religion (kanske främst de Abrahmitiska i mitt specifika fall), är att Gud aldrig definieras. Gud är X och eftersom X kan betyda precis vad som helst så kan man stoppa in det varhelst det saknas alternativa förklaringar eller resonemang.

På det sättet blir givetvis varje diskussion meningslös, eftersom man inte diskuterar på lika villkor. Problemet för den troende är dock att det finns ingen koppling mellan X och dennes religion, annat än att personen själv påstår att den tror det, på oklara grunder.

Du kan föra ett precis identiskt resonemang och byta ut Gud som X-faktor, mot precis vad som helst. För att understryka hur ihåligt resonemanget är så kommer jag använda en Rosa, osynlig, enhörning vid namn Kurt.

Låt oss göra några exempel, utifrån hur en typisk diskussion kan tänkas gå.

Evolutionsförespråkaren: Vi vet inte varför evolutionen finns, men all empiri stödjer hypotesen om dess existens som en grundläggande lag i universum för alla livsformer vi känner till.

Den religiöse: Men jag vet att Kurt stod bakom big bang och att han hjälper evolutionen på traven, för att tro att evolutionen fungerar väl nog på egen hand, det är helt enkelt absurt. Sannolikheten för att människan ska uppstå är så liten att det är absurt att tro att det kan ske utan intelligent påverkan.

Vi ser att Kurt lika gärna kunde var Gud, eller något annat löst definierat. Jämförelsen är faktiskt lite orättvis, eftersom En rosa osynlig enhörning faktiskt är mer definierad än konceptet Gud, vilket för oss till nästa problem.

Definitionen av Gud.

Gud definieras aldrig. Han är X. Vad helst du vill ”han” ska vara. Därför undgår han alla motargument, eftersom han upphör vara det han var i den stunden du ändrar dina argument emot honom. Lite kvantmekaniskt, kan man säga, men med lek med ord och definitioner, inte med verkligheten som grund. För det finns ju ingen koppling mellan Gud och verkligheten. Vilket är min nästa poäng.

Skriftens ursprung

De troende föreställer sig att Gud har talat till dem genom sin skrift och därefter bildas religionen som är den enda sanna. Problemet för den opartiske att ta ställning till är givetvis att alla religioner påstår samma sak. Dom är alla sprungna från Gud och dom har alla ensamrätt på att beskriva vad denna Gud vill. Skulle man va lite elak skulle man kunna säga att ”den nyaste upplagan” borde vara den mest korrekta, men då landar man troligen hos Jehovas Vittnen, Mormonerna, eller nån annan suspekt sekt vars tillhörighet kanske inte känns hemskt lockande.

Alternativet är att en (om någon) religion är sann, alla andra är bedragare vars grundare ljuger.

Liberal religiositet

Den mer liberalt sinnade säger att ”alla religioner har eg. samma Gud och är bara olika vägar till samma mål”, fast så kan man faktiskt inte ärligt tolka någon av religionerna. Det är en inställning som är helt fristående från religionernas skrifter själva. Islam säger tydligt att Koranen är Guds ord och att Muhammed är Guds (Allahs) profet. Det är den enda och korrekta sanningen, ordagrant, från Gud (via en ängel) till Muhammed själv. Kristendomen säger att enda vägen till Gud är genom tron på Jesus som Guds son, att han dog och återuppstod (John 3:16) för att de troende ska få evigt liv. Och i GT står det att det bara finns en Gud och att han är en svartsjuk  sådan.

Så nej, det finns bara en väg, enligt religionerna själva. Men ingen av dem har någon oberoende källa som styrker deras påståenden om ”Gud”. Vilket är lite problematiskt, eftersom det gör att skriften i fråga inte får mer trovärdighet än valfri text som vem som helst författar med samma anspråk. Spaghettimonstrets Evangelium, t.ex.

Det gör det också problematiskt att på rationella grunder försöka avgöra vilken religion som är mest trovärdig, när själva grunden för religiös tro är att avsäga sig rationalism som sådan. Så, vad man är lämnad åt är helt enkelt känslor. Vilken religion ”känns” bra?

Och vad som känns bra har förstås ingenting alls med vad som är sant att göra. Så, är det ”tanken som räknas”, eller har skrifternas anspråk faktiskt någon som helst relevans i sammanhanget? Här finns en uppenbar inkonsekvens hos troende efterföljande en specifik religion.

En mer trovärdig förklaring

Jag vill gärna betona att jag förstår den emotionella viljan och att man kan tilltalas av religionens troskoncept. Det handlar inte så mycket om vad man tror eg. som att känna tryggheten i att ha en osynlig låtsaskompis som faktiskt kan göra och påverka saker man inte kan själv. Det gör att det finns någon som ersätter ens föräldrar som moralisk kompass, som straffar och belönar när du gör goda saker, som ger en mening till händelser som annars kanske tycks meningslösa.

Men om man inte i allt man företar sig avsäger sig förnuftet, så är det intellektuellt ohederligt att bekänna sig till någon religion, eftersom dom alla är lika sannolika. Inga av de anspråk på att förklara ”Gud” som görs är mer trovärdiga än någon annans. Så, om det första steget mot ateism är att erkänna detta, så är dietismen iaf ett gott första steg.

Sen kvarstår frågan, vad gör det sannolikt att något sådant som en ”gud”, existerar, oavsett hur man väljer att definiera detta koncept? Och om du rannsakar dig själv, varför behöver du den trösten? Kan du ärligt motivera dina känslor, eller är det känslor som du låter styra ditt liv för att det är enklast så?

Man kan säga ”men vad skadar det om någon tror, det kanske hjälper just den personen?” och ja kanske gör det det. Men det finns mycket destruktivt som i enskilda fall kan verka väldigt positivt, just för den personen i just den stunden. Ur samhällsperspektiv måste vi se till vilka ideal som religionen förespråkar. Vilka dygder har den?

Jag har redan tidigare argumenterat för varför religionen är destruktiv för ett samhälle, genom att den fördygdligar frånvaron av förnuft, gör dygd av blind lydnad inför auktoriteter, av att inte ifrågasätta och resonera, av att göra tro, inte vetande till grund för beslut i männikors liv. Detta är destruktivt och bör aktivt motarbetas genom att demonstrera just ovanstående brister i resonemang kring tro.

Läsvärt: Christer Sturmark bemöter gudsbevis

  • kinkym32

    Jag har aldrig begripit mig på bibeln. Jag har flera gånger försökt att läsa, nja eller försökt moblisera en vilja, utan att lyckas.

    Bibelkundskaperna är nog till största delen baerade på olika tv serier, då från nya testamentet. Där finns ju historisk fakta att tillgå tillstora delar, så den delen är väl ganska OK.

    Men gamla testamentet, som då allt utmynnar från, begriper jag ingenting utav. Min enkla teori är helt klart att någon eller några personer, då troligtvis påverkade av något narkotikst preparat, vid någon obestämd tidpunkt har suttit och flummat ihop sina berättelser eller kanske uppenbarelser ett LSD liknande rus .

    Troligtvis var den eller de som ligger bakom uppkomsten av bibeln, dåtidens sektledare som gjorde allt för att framstå som en direkt länk mellan människan och en icke existerande gud.

    Eftersom vi har en hjärna som har ett visst mått av kapacitet, så har människan troligtvis alltid sökt en mening med livet och allt runt omkring.
    Stenåldersmänniskan trodde säkert också på nån form av gud. Medicinmän och andra liknande har ju alltid haft nån sorts förbindelse med något väsen av något slag.

    Vikingarna hade ju sin asatro o s v. Det enkla är nog att mäniskan genom åren av intellektuellt framskridande funderat över sin egen existens och vid någon tidpunkt var hjärnan mogen att tillgodogöra sig en viss tro av något slag. Vad skulle de annars tro att vårat ursprung kommer ifrån ?

    Någon evolutionsteori eller universum i stort fanns ju inte att uppbringa vid den tidpunkten. Så för att få någon sorts förklaring så uppkom efterhand konstruktionen av olika gudar som skulle hjälpa människan med olika göromål.

    Det säger sig ju självt att det kan inte finnas olika religioner som säger att just den religionen eller tolkningen är den rätta.
    Bara detta faktum torde ju för den kritiske innebära att något är fundamentalt fel i hela religionsfrågan.

    Rädslan för döden och vad som e v skall komma efter har gjort att människan har skapat en trygghet i sitt sinne genom att tillbedja en gud.

    Något bevis på en guds existens har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas av den enkla förklaringen att det inte finns någon.