Religiöst vs Sekulärt samhälle

Jag såg just ett programKunskapskanalen som handlade om ”problemet” med barn ifrån muslimsk kultur, som inte respekterar kvinnliga lärare som manliga, som inte får delta i vissa ämnen för sina föräldrar (typiskt handlar det om sexualundervisning) och dylikt.

Saken är den att det spelar ingen roll att det handlar om muslimska ungar. Det kunde lika gärna vara konservativa kristna föräldrar, då de i stort sett delar precis samma grundsyn på världen. Enda skillnaden är att de flesta kristna är mer sekulariserade än de flesta muslimer, eftersom de är vana att leva i en sekulär kultur där deras vansinniga verklighetsuppfattning inte dikterar villkoren för politiken och hur samhället upprättas. Då måste vansinnet stå tillbaka och både dem själva, men framförallt deras barn, räddas från hur urspårad miljön hade blivit för dem om de haft oturen att växa upp helt präglade av sina föräldrars tro.

Det finns ingen som helst anledning att visa större tolerans gentemot islam och muslimer, än några andra religiösa människor. Att deras kultur är patriarkal (mansdominerad) och fundamentalistiskt (bokstavstroende) religiös, gör inte muslimer unika. Det är så all religion ursprungligen varit och är i sin rena form, i avsaknad av ett sekulärt samhälle som håller det stånget.

Det är inte genom nån slags självframmanad uppenbarelse som kyrkan tagit steg tillbaka och blivit mer sekulär, mer förnuftig och mindre fundamentalistisk. Det är resultatet av Upplysningen, av blod, svett och tårar. En kamp mellan upplysningens ideal av förnuft och rationalism, mot religionens fördygdligande  av det totala avsägandet av detsamma.

Det är en kamp som fortgår in i våra dagar. Genom att tillåta invandring (något jag som liberal stödjer) accentueras just denna konflikt. Konflikten mellan rationalism och blind tro. Det är nödvändigt att samhället, för att försvara den demokrati som är resultatet av religionens tillbakadragande, inte tolererar kulturella uttryck som i praktiken främjar en antidemokratiskt utveckling.

Rättigheter är individuella. Barn till religiösa föräldrar i Sverige ska ha samma rättigheter som barn till ickereligiösa. Därför är detta ”problem” inget annat än en illusion. I praktiken är svaret givet. Principen som ligger till grund för vårt samhälle är att religionen måste stå tillbaka, eftersom den i grund och botten är antidemokratisk.

På samma grund ska inte heller konfessionella (religiösa) friskolor tillåtas. Barn ska inte indoktrineras med statens goda minne; varken i socialism, konservatism, kristendom eller islam.