Nypuritana feministers inkonsekvens

Det finns inget givet motsatsförhållande i att vara subjekt och objekt när det kommer till det sexuella. Vi vill alla vara åtrådda, både generellt, men kanske i synnerhet av vår eller våra partners. Den åtrån kan vara både av oss som objekt och av oss som subjekt. Älskad för hur vi ser ut och älskad för hur vi är.

Vem vill inte känna sig attraktiv, rent objektivt, i ögonen hos någon?

Det här har inte feministerna förstått. De menar att sexuell objektifiering är fel fel fel. Det är svårt att inte undra om det beror på ren avundsjuka när man ser på de mest framfusiga ivrarna av detta. Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Zaida Catalan. Det är inte direkt Fröken Sverige vi talar om. Men vi lämnar detta eventuella lågvattenmärke och försöker bortse ifrån den väsentligt hetare (sexualliberala) Petra Östgren.

Pengar är en maktfaktor. Det håller nog både kommunister och liberaler med om. Vad feministerna dock verkar mena är att så fort pengarna lämnar händerna på mannen och kommer i händerna på kvinnan har de tappat sin makt. Det är som om allt kvinnan gör och besitter, saknar makt just för att hon är kvinna.

Hur förklarar man annars det som framställs som en given, destruktiv maktförskjutning i sexköp? När annars är det den som måste betala för att få något som har makten, medan den som får pengar för att den har något som efterfrågas att sälja, är den utsatte? Mer utsatt är väl den som inte har något att sälja? Eller den som vill ha men inte har råd köpa? Och hur tappar pengarna sin makt när de hamnar i händerna just på kvinnan?

Kvinnan (eller den unge pojken), som säljer sex är ett objekt för mannens (köparens) sexuella åtrå och begär. Till en början saknar relationen förmodligen emotionellt djup och kännedom om den andre, varför något begär efter subjektet som kvinnan utgör i egenskap av individ, inte kan infinna sig.

Kan inte pengarna ersätta, eller vara ett alternativ till den eventuella viljan att åtrås också som subjekt i sitt arbete? Eller kan inte den önskan tillgodoses i andra sammanhang? Varför är horan bara och alltid hora – ett objekt – och aldrig något annat? Måste du själv känna tillfredställelse som subjekt i ditt arbete jämt och alltid, eller kan det tänkas att du får det behovet tillgodsett på andra håll?

Kvinnans liv och identitet är inte hora! Hon finns och lever i andra sammanhang och kan t.ex. mycket väl få sin önskan efter ett begär efter henne som subjekt tillfredställt där. Men för feministen är horan hora och bara hora. Det enda som finns är det som sker i tjänsteutövandet, verkar man mena.

Feministernas nypuritanism är inte konsekvent. Den har uppenbart religiösa/freudianska undertoner där kvinnan som subjekt har sin existens i underlivet, vilket förstås är helt befängt. Där allt objektifierande är fel, fast de absolut flesta av oss uppskattar åtrå och komplimanger för vårt utseende, en uppenbar objektifiering. Det är en religiösliknande kontroll av sexualiteten man eftersträvar, i synnerhet kvinnans sexualitet. Som verkar finnas i en ren – feministisk korrekt – form, under lager av manligt förtryck.

Den enda som kan definiera sin egen sexualitet är den egna individen. Precis som när det kommer till andra värden har man själv att avgöra vad man värderar och inte och hur man agerar i strävan efter att tillgodose och tillfredställa dessa värden. Det är en individuell fråga. Inte en kollektiv.

Din sexualitet är din och därför ska du också vara tillåten att använda den i ditt tjänsteutövande. Det har inte Staten, Zaida, Gudrun eller Bigotta ett jävla skit att säga till om.