Kränkt, kränktare, kränktast!

I mitten av februari anmälde föreningen för gaypoliser i Sverige att det vid ett internt möte med chefer på länskriminalen förekommit ”hån av en transsexuell” som tagit livet av sig. Som transsexuell borde jag väl gå med i tåget av kränkta som kräver avbön och upprättelse i den politiska korrekthetens namn. Men det gör jag inte.

Tydligen hade den transsexuella som tog livet av sig ett namn som kunde uppfattas som lustigt i sammanhanget. Jag vet inte alls vad hon hette. Men vi säger för resonemangets skull att hennes mellannamn var Dick.

Alla har vi saker vi inte tål skämt om. Händelser som väcker upp starka upprivande känslor när vi påminns och som vi absolut inte tål att någon driver med. Det brukar normalt sett inte innebära att vi begär att ingen någonsin ska få skämta om detta. En mer resonlig attityd är att begära att de som känner till vår personliga situation, av respekt inte skämtar om sådant i ansiktet på en, när de känner till att det kan vara väldigt känsligt. Det är helt rimligt!

Att begära att ingen ska få skämta om transsexuella – någonsin – är inte rimligt. Att begära att ingen ska få skämta om homosexuella, om muslimer, om kristna, om gamla, cp-skadade, handikappade, blinda, döva osv. det är inte rimligt. Då finns det till slut ingenting alls kvar att skämta om, detta inser nog de allra flesta.

Att skämt förekommer i olika privata sammanhang, som inför fel person hade kunnat uppfattats som väldigt sårande, det är något helt normalt. Så fungerar social interaktion. Man anpassar vad man säger beroende på vilka man är med. Är man lite osäker på om det kan uppfattas som sårande så drar man inte skämt om indier när Tomas som är adopterad från Indien står i närheten.

I det här fallet har man skämtat, eller åtminstone uppfattat det som roligt i någon mån, att personen ifråga var transsexuell och hade ett namn som på något sätt framstod som lustigt i sammanhanget. Det kan man tycka är roligt, eller också kan man tycka att det inte alls är roligt. Det finns inget rätt och fel. Det är helt en fråga om humor.

Vad man kan ha åsikter om, är inför vem det isf har skämtats om detta? För det är helt avgörande för att bedöma uppsåtet. Har någon gjort sig lustig inför anhöriga till den avlidne? Inför någon annan transsexuell? Har någon häcklats personligen? Såvitt jag kan se så handlar det inte om något av detta. Det finns helt enkelt inget offer i sammanhanget. Någon har skämtat, om ens det, om något som uppfattades som lustigt. Det måste man få göra.

Skämtet gjordes inte offentligt. Det drogs fram offentligt av journalister och av någon humorbefriad homosexuell polis som anser att just det han/hon inte gillar skämt om, ska ingen få skämta om. Det är identiskt med när muslimer menar att ingen ska få måla teckningar av Muhammed. Identiskt.

Vi återkommer ännu en gång till den här hystering kring kränkthet som finns i Sverige och någon slags sjukligt behov av att forma hela världen efter ens eget tycke och smak. Jag gillar inte lakrits, förbjud lakrits! Jag gillar inte skämt om transsexuella, förbjud skämt om transsexuella!

De enda som gjort något dåligt i det här sammanhanget är journalisterna som spridit det vidare, helt i onödan, till folk som annars aldrig hade tagit illa vid sig. Det finns inget som helst som motiverar att man för vidare skämt som inför fel person kan uppfattas som sårande. Så är det nämligen med de flesta skämt. Om allt poliser säger ska utkrävas ansvar för, som om det vore offentliga uttalanden, då lär vi snart ha en hel poliskår som aldrig vågar öppna munnen. Och vad skämtar du själv om på jobbet? I fikarummet? Med kompisar och privat? Hade allt du skämtar om tålt att visas upp i pressen som ett offentligt uttalande?

Jag tror knappast det. Jag vet att om allt jag skämtar om skulle visas upp på det sättet hade det nog inte funnits många grupper som inte vart kränkta. Det betyder inte att jag av illvilja går runt och kränker människor. Kränkning uppstår när man tolkar uppsåtet hos någon som menat att kränka. Men det betyder inte att detta var uppsåtet. Och då är inte heller något ont gjort. För man måste få skämta om saker.

Källa: Sydsvenskan

  • kinkym32

    Dick pick. Det vet väl alla .. att polisens hatbrottsgrupp utrustar sina poliser med läderbrallor med en behändig lucka i röven. Finns att hämta på förrådet.

  • Du är så klok, Hanna.

    Aninos senaste bloggpost..Alejandro Fuentes Bergström, om panik och privatekonomi

  • Instämmer helt och hållet.
    Hur ska man någonsin bli accepterad som grupp om ingen skämtar om en? Jag kan mycket väl se poliserna skratta gott åt en tysk som heter Han Bratwurst som togs upp i artikeln, lika mycket som jag kan se dem skratta gott åt en transsexuell som heter Dick, Barbie eller liknande. Och sedan går de och gör sitt jobb som alla andra människor.

    Själv får jag lite skämt rakt upp i ansiktet såsom transsexuell, och det tar jag med god humor tillbaka. Och vips så blir man mer accepterad.
    Satt i lördags på en nattklubb med några ur ett göteborgskt fotbollslag på besök i Skåne och hade en social stund. Jag förklarade var transsexualism var, de skämtade om min läggning och jag skämtade om deras göteborgska. Det är naturlig social interaktion!

    Dessutom hade vi jättekul, synd att jag inte vågade ge mig på stången på dansgolvet bara. :)

    /Lisa

    Lisas senaste bloggpost..Hmmm.. nåja

  • Amarso

    Själv känner jag lite som så att visst kan man tåla lite skämt om ens läggning och så, men den kompis som skämtar och tycker det är roligt borde också kunna lära sig att åtminstone nån gång vara lite allvarlig också så man inte bara får allt tillskojat, utan kan känna att man blir tagen på allvar. För för en själv så är det ju ytterst allvarligt. Särskilt om det handlar om nåt som är stigmatiserat i allmänhet och kanske att man själv därför tar åt sig ganska mycket och har svårt att se det roliga. Åtminstone hela tiden. Annars känner man sig bara som en driftkucku. Man bygger upp ett försvar som man tar fram så att varje skämt gör en allt argare och man mår allt sämre. Så det är väl klart att det kan gå så långt att somliga tar livet av sig. Det gäller som sagt att välja läge, känna personen och också att kunna visa respekt, om så krävs. Annars kan det också bli så att denne personen slutar lita på folk och drar sig undan social samvaro.
    Jag talar av egen erfarenhet.
    Man kan inte bara ignorera att folk är olika och har olika erfarenheter och varit med om olika saker.

  • Divina

    Tack för bloggadressen, alltid roligt med nya bloggar att följa!! :)
    Go girl!
    Poss

    Divinas senaste bloggpost..Snyft

  • O. Beroende

    Rent spontant så framstår du inte som den vassaste kniven i lådan, vid närmare beskådan så inser man att du är en smörkniv av trä. Jag har läst flera av dina tidigare kommentarer och du har som vanligt inget vettigt att komma med, bara floskler från en svunnen tid. Snälla; kryp tillbaka under den sten du kom från och självdö, snälla.

    O. Beroendes senaste bloggpost..Imorgon Ipred!

  • Magnus J.

    Väl skrivet! Har själv tagit upp liknande saker på min blogg och är djupt oroad över den till synes tilltagande överkänsligheten i vårt land liksom över medias sätt att spela på denna.

    Men ett förbud mot lakrits vore nog inte helt fel…

    Magnus J.s senaste bloggpost..Borde jag verkligen bli upprörd?

  • Daniel J.

    Lustigt nog var kränkningar ett av ämnena på NP i svenska B idag, så det här blogginlägget var en stor inspirationskälla.

    Tackar, och som vanligt var det trevlig läsning.

  • Birgitta Alvskogen

    Du har fångat min egen tankegång kring just detta. Vad som ska anses vara en kränkning är just en tolkningsfråga, emotionell, moralisk eller principiell.

    Kränkningen uppstår som jag ser det i mottagaren.

    Även om det som sägs, avses vara en kränkning, men den det riktas till inte tar åt sig av det, så blir det inte någon kränkning.

    Och frågan är då, om det som sägs inte är avsett som en kränkning ändå blir det, om mottagaren uppfattar det så…