Den bortskämda svensken

Det är ingen rättighet åka utomlands varje sommar, precis som det inte är nån rättighet att ha bil eller en ny 32″ plattskärmstv, Wii eller nån annan lyxunderhållningspryl. När det börjar skrivas bölartiklar om hur synd det är om svenska barn som inte kan åka utomlands, ja då vet man att vi har det bra jävla bra i det här landet.

När jag var liten åkte vi utomlands varje sommar. Ärligt talat har jag ganska få minnen av det. De gånger vi bilade i Europa bråkade vi (jag och min lillasyster) konstant i bilen och jag längtade mest hem, även om det förstås alltid var roligt i början av resan.

Det jag däremot minns från när jag var liten, var hur jag och mina vänner lekte på sommarlovet och allt vi gjorde hemma. Vi byggde kojor i skogen, vi lekte krig, indianer, vi byggde med krigargubbar i sandlådan, när vi blev äldre hade vi LAN och umgicks hemma hos varann. Att resa bort var tråkigt, det tog tid ifrån att umgås med kompisarna.

krig
Min barndoms somrar

Visst har jag några minnen med mig, som jag uppskattar. Men det är inte saker jag inte skulle kunna göra i vuxen ålder och sannolikt få ut mer av idag. Barn bryr sig inte om de badar på mallorca eller i närmsta grustag med kompisarna. De är inte statusen i resan som är poängen, utan hur kul man har. Man har roligare med vänner än med familjen.

Det föräldrar borde ha dåligt samvete för är inte att de inte har råd att åka nånstans, utan att de inte tar sig tid att umgås med sina barn. Och det är inget man kan ta igen ett par veckor om året. Gör man det inte regelbundet så kommer inte ungarna ha nåt intresse av att umgås då heller. De har andra saker som lockar mer.

Så sluta med detta fjantiga snörvlande. Man har inte roligare än man gör sig.