Då får man väl bestämma sig…

Johan Ingerö tycker att transsexuella som inte vill kastreras ska bestämma sig om de vill byta kön eller inte. För det kan bara finnas två kön, säger verklighetens folk. Kvinnor med fitta och män med kuk. Vi overkliga räknas visst inte.

Och ja, det är väl lätt att tycka så, om man inte är insatt i problematiken kring transsexualism alls.

Det första vi måste klargöra är att vad det här handlar om är inte det medicinska könet, utan om det juridiska könet. Det juridiska könet är eg. personnumret, eller rättare sagt, en siffra i personnumret som avgör om du klassas som man eller kvinna ur statens perspektiv. Ditt kön i folkbokföringen och på passet.

Man har valt att göra den definitionen utifrån om du inte har testiklar eller om du inte har äggstockar. Har du inte testiklar så får du klassas som kvinna, har du inte äggstockar får du klassas som man. Enda anledningen till den definitionen är att staten vill kontrollera att ingen som kallar sig man går och föder barn, så som skett i andra länder på senare tid.

Någon annan anledning finns inte. Då hade man ju inte valt en sådan definition i lagen. Man hade kunnat välja att personen ska uppfattas som kvinna av X antal personer. Eller av en kommitté kanske. Eller kanske av Johan Ingerö själv för all del. Eller valt någon av de biologiska definitioner av kön som finns; kromosomer, eller kanske det vettigaste – könsidentitet?

Eller varför inte sluta göra skillnad på män och kvinnor juridiskt och se oss alla som medborgare, precis som vi ser det som otänkbart att ge oss en juridiskt definierad ras i passet? Varför alls klassa människor utifrån kön om man vill ha bort könsskillnaderna? Det är lika logiskt som att klassa oss utifrån ras, men detta är måhända en annan större fråga att analysera djupare vid ett annat tillfälle.

Så vilka är det egentligen som vill byta kön men som inte vill steriliseras?

Jag är en sådan person. Jag upplever mig som kvinna, jag är diagnostiserad transsexuell. Samtidigt kan jag inte få en biologisk kvinnas könsorgan. Det väsentliga för mig, för att inte vara konstant deprimerad och självmordsbenägen, liksom de flesta transsexuella, är att jag upplevs och bemöts som kvinna till vardags. Det avgörande för det är inte att ha fitta. Det är trots allt sällan man tittar under kläderna för att avgöra könet på människor man möter till vardags.

Nej, viktigare är att få hormoner och de effekter det ger, så som kvinnlig svettdoft, mjukare hud, kvinnlig fettdisponering (höfter, rumpa, bröst, nederdelen av magen) osv, att få sänkt testosteron så jag får en kvinnas känsloliv och kropp (mindre muskler, lättare gråta etc) och t.ex. bröstförstoring för att passera som kvinna, eftersom östrogen som ges efter puberteten inte har samma goda effekt på kroppen och ju äldre man är desto sämre effekt får hormonbehandlingen. I mitt fall var också medicin mot håravfall nödvändigt, något staten inte subventionerar trots den enorma psykiska påfrestning och handikapp det innebär att som kvinna tappa hår, en medicin jag idag köper utomlands, eftersom den är dyrare på apoteket i Sverige än i Spanien (tack Internet).

Innan man ger sig in i den här debatten kan det vara värt att känna till att en stor del av alla transsexuella försöker ta livet av sig redan innan de blivit vuxna. Anledningen till att man alls genomför medicinska könskorrigeringar är att det är inhumant och kostnadsinneffektivt för staten att låta massa människor dö genom i stort sett oundvikliga självmord, när de kunnat leva vidare som produktiva medborgare genom en medicinsk behandling som i slutändan spar staten pengar även om den är kostsam.

Det är inte så att man går och känner att ”det vore trevligt att byta kön”. De flesta transsexuella kan vittna om att det här är en helt livsavgörande väg att gå. Det handlar om liv och död och för många om att börja om helt från början, med allt vad liv heter. Nya vänner, inte sällan med ingen eller dålig kontakt med sina anhöriga som har svårt hantera situationen. Själv har jag bara en vän kvar sedan innan jag kom ut som transsexuell och mina föräldrar hade väldigt svårt att hantera min förvandling.

Det är kort sagt inget man gör för att man fått en fix-idé och tycker det vore kul att ha tuttar att klämma på.

Jag upplevs av alla i min närhet som tjej. Men ska jag åka utomlands så står det ‘Man’ i passet.Det kan tyckas som ett litet problem, men större delen av världen är inte så tolerant mot transsexuella som Sverige (relativt sett) är. Jag fick avboka en planerad resa till Egypten, eftersom ambassaden inte kunde garantera att jag skulle bli insläppt i landet och om jag blev insläppt, inte riskerade fängelse pga av ”otuktigt beteende” när jag som ”man” går i kvinnokläder.

Enda alternativet för mig om jag vill få detta ändrat är att jag genomgår en sterilisering, vilket jag vägrar göra. Varför ska jag genomgå ett onödigt medicinskt ingrepp som inte tjänar något som helst syfte, för att få en siffra ändrat i mitt personnummer? Är det inte höjden av maktfullkomlighet att begära detta?

Låt mig välja själv, när och om jag vill genomföra en könskorrigering. Personligen är jag nöjd med min situation som den är och den hjälp jag fått. Jag upplevs som kvinna! Om jag har fitta eller kuk har varken någon främmande människa i vardagen, eller Johan Ingerö och staten något att göra med! Om jag ser ut, låter och beter mig som en kvinna, varför ska det stå i passet att jag är man?!

Appropå: Johan Ingerö, Expressens ledare, Hanna Wagenius,

Mer om transsexualism hittar du på den här bloggen, och i det här forumet!

  • Emil Nordlander

    Tydligt, välformulerat och personligt. Grymt bra, helt enkelt. Jag kommer nog hänvisa till det här inlägget som en sammanfattning om varför steriliseringskrav är dåligt.

  • Jättebra!

    På frågan ”Så vilka är det egentligen som vill byta kön men som inte vill steriliseras?” så är jag definitivt ett annat exempel.

    Min plan är att få till en ansökan till rättsliga rådet – om två och ett halvt om jag har tur, när de nekar ändring av juridiskt kön så överklagar jag tills jag får rätt. Det är trots allt klargjort att det strider mot mänskliga rättigheter att kräva medicinska ingrepp för att få ändra juridiskt kön.
    .-= Lisa Olsson´s last blog ..Jag är så söt =-.

  • Adrina

    Jag håller fullständig med föregående talare, mycket bra inlägg. Själv är jag kluven i frågan om jag ska gå igenom könskorrigering. Jag är faktiskt lite rädd för det är ett så pass stort ingrepp.

    Du Hanna, vad är namnet på den där medicinen mot håravfall?

  • Yuri

    Jag är inte så insatt i bloggwars och internetdebatter eller vad det heter, men det verkar vara som att Hanna har bra koll på sånt. Är det så att om man skriver dålig om transsexuella på sin blogg då dyker Hanna upp och startar en debattkrig?

  • Pingback: Kristdemokraterna valfrihetsar för kastreringstvånget « trollhare()

  • Alex Limonovic

    Kräver man sterilisering? Varför blir jag inte förvånad…?

    Du ligger bra i din tanke om att avskaffa de juridiska definitionerna om vem som är man eller kvinna, ”medborgare” räcker gott idag.

    Alex Limonovic

  • kenny_lex

    För mig ligger det till så här:
    Det finns bara två sorters kön och det är kuk och fitta, sedan finns det inget mellanting, på samma sätt som att det inte finns någon Z kromosom som skall vara ett mellanting mellan X och Y kromosomer.

    Men könet ställer till problem för vissa betraktare; till exempel har jag en en kuk och därför förväntar sig de flesta att jag skall mara manlig och där med gilla maskulina färger och attribut. Men så fort jag sätter på mig en mysig rosa morgonrock och ett par rödrandiga pyjamasbyxor så ser folk genast på mig på ett helt annat sätt och utgår ifrån att jag antingen är homosexuell eller pervers.

    Jag är inte ett tredje kön, jag är inte homosexuell, jag är inte transa och jag är egentligen inte konstig; det enda jag lider av är att folk har olika fördomar utav vad som är manligt och kvinnligt och att de flesta på nått sätt försöker leva upp till någon av dessas roller.

    Nu måste jag säga att jag absolut inte har nått emot könsbyte eller att folk som känner sig instängda i fel kropp får hjälp att kunna leva det liv som känns bra för dem, men det jag inte kan acceptera är de där nidbilderna om ett tredje kön samt de könsroller som vi oftast tvingas att spela för att smälta in i samhället.

    Sedan är det konstigt att vissa ibland kan se en person som de tycker är snygg och sexigt, men om de sedan får reda på att denna person har ett annan kön (eller fel sorts kromosomer), då förändrar de helt plötsligt sin inställning till vad de anser är snyggt och sexigt. Men har jag sett någon jag tycker är snygg och sedan får reda på att det jag såg kanske inte var det jag först trodde, varför skall jag då ändra min uppfattning om vad jag tycker är snyggt?

    Oj, jag höll ju på att glömma att ställa en fråga. Varför tror vissa idioter att kastrering skall hjälpa, för kastrerar man homosexuella män så förändras inte deras känslor för varandra och inte heller förändrar man deras förutsättningar att få barn. Att kastrera en man som vill byta kön uppnår ju heller inte så mycket, för man byter troligen inte kön för att man är pervers utan för att känner sig (eller är) en kvinna som fötts med fel kön.

  • Adrina: Medicinen heter Proscar, man köper 5mg-tabletter som man delar på 4 och tar 1/4-del piller om dagen. Då håller ett paket på 100 tabletter i 400 dagar.

  • kenny_lex: Problemet här är att ‘kön’ används för flera olika saker. Det finns dels medicinska kön. Dessa definieras utifrån kromosomer och könsorgan. Sen finns det sociala könet, hur vi uppfattar kön i socialt kontext, könsnormerna etc. Sen finns läggning utifrån kön (men det är inte de enda läggningarna) och så könsidentitet, som sannolikt är biologiskt grundat.

    Visst kan det tyckas enkelt att bara korrigera det fysiska könet så långt det går till könsidentiteten, men i verkligheten är det inte så enkelt. En könskorrigering görs i ett flertal omfattande operationer, under lång tid med läkningsperioder emellan. Det blir oftast 6 operationer eller fler.

    Alla operationer innebär risker. Risk för infektion, risk för dålig läkning, risk för bristande känsel (det är t.ex. mer vanligt än motsatsen när man gör bröstförstoringar att få någon form av känselbortfall). Sen finns förstås den rent estetiska sidan, det är inte så att läkare trollar fram en fitta ur intet och designar den som i en sci-fi-film.

    När väl fittan är färdig så måste man varje dag ägna två timmar åt att penetrera den med glasstav, för att den inte ska växa ihop.

    Det rekommenderas att man låter håret där nere växa, för att dölja ärr. Bara det är så äckligt för mig som inte klarar av kroppshår att det avskräcker (men alla har förstås inte sådana betänkligheter). Svenska kirurger har inte heller erfarenhet av att bilda blygdläppar så som specialisterna i Thailand där de bästa operationerna i världen görs.

    Kort sagt, det är en mycket större fråga än om man vill ha kuk eller fitta, och om man inte verkligen mår extremt dåligt och kan nöja sig med vad som helst hellre än en kuk, så ska man inte genomgå könskorrigering för då är risken stor att man blir besviken.

    Sen finns ju de som har rent medicinska saker att ta i beaktande för alla operationer, som blodtryck, läkkött, allergi mot narkos etc. Kort sagt, att begära sterilisering och att man inte ens får spara ägg/spermier för att kunna inseminera en partner och få egna barn i framtiden, är maktmissbruk och inte på något sätt relevant för att ändra juridiskt kön hos transsexuella personer för att dessa ska få leva ett någorlunda normalt liv i det kön de upplever sig som.

  • Johan E. Johansson

    Jag tycker att ”frågan” är svår att besvara, särskilt eftersom det snarare är ett helt komplex av frågor och samspelande faktorer. Jag tycker inte alls att den känns självklar i sig (som kommentarerna på Ingerös blogg visar verkar det som att folk talar om äpplen och päron) och klart mer mångfacetterad än man som mainstream och oinsatt kan tro vid första anblicken.

    Skriv gärna mer om detta framöver! Tack för ett bra inlägg.

  • du är grymt cool och snygg. diggar dig till tusen!
    .-= elin´s last blog ..bada =-.

  • Kattsand

    Det går ju bra att tycka att den som är transsexuell och inte vill bli kastrerad gärna kan få leva med sina depressioner resten av livet, om man inte drabbas av det själv.
    Det finns ett passande ord för att tvinga någon att kastrera sig mot sin vilja som villkor för vård: utpressning.

  • Hanna du vet att jag totalt och absolut älskar dig redan, men när jag läser dina underbara texter som denna så växer den känslan.
    Du är en av de absolut tuffaste tjejerna jag känner :)
    .-= maloki´s last blog ..KD vs Poly-termer =-.

  • Gabrielle.

    Hej Hanna!
    Jag läser din blogg regelbundet, och läste detta inlägg när det publicerades, men det har hängt kvar i mina tankar (liksom förstås flera andra spännande tankeväckande bloginlägg). Nåväl. Jag sitter och läser kultursociologi just nu och jobbar lite med ett arbete där, och när jag nu sitter och läser i en gammal stor klassikers bok så slog det mig vad likt det hon pratar om där, egentligen är det du har skrivit i det här inlägget. Hennes teori om farligheten i att befinna sig i ett gränstillstånd, sådant som är svårdefinierat för oss människor, är slående bra att titta på denna fråga med. Såhär skriver hon (Mary Douglas – Renhet och fara, 1966), obs jag har inte citerat ordagrant, men nästintill:

    Fundera först över trosföreställningar om människor i olika gränstillstånd. De är människor som på något sätt utelämnats vid samhällsbildandet och som inte finner någon plats i samhället. De gör kanske ingenting moraliskt orätt, med deras status är omöjlig att fastställa. Det finns en fara i och med att befinna sig i gräns- eller övergångstillstånd, man är varken det ena eller det andra. Faran kan hanteras genom att den som befinner sig där hålls under kontroll av ritualer som skiljer ut och bort personen från andra och från hans förra tillstånd och därefter offentligt tillkännager hans nya rätta tillstånd. (s ca 137-138).

    Vet inte om du har läst något av Douglas, men hon är intressant och hennes teorier om människors rädsla för det som är oklassificerbart eller som hotar de tydliga gränsdragningar vi gärna har i vårat samhällen mellan olika kategorier passar väldigt bra in som analysinstrument på detta spörsmål.

    Mvh Gabbi.