Då får man väl bestämma sig…

Johan Ingerö tycker att transsexuella som inte vill kastreras ska bestämma sig om de vill byta kön eller inte. För det kan bara finnas två kön, säger verklighetens folk. Kvinnor med fitta och män med kuk. Vi overkliga räknas visst inte.

Och ja, det är väl lätt att tycka så, om man inte är insatt i problematiken kring transsexualism alls.

Det första vi måste klargöra är att vad det här handlar om är inte det medicinska könet, utan om det juridiska könet. Det juridiska könet är eg. personnumret, eller rättare sagt, en siffra i personnumret som avgör om du klassas som man eller kvinna ur statens perspektiv. Ditt kön i folkbokföringen och på passet.

Man har valt att göra den definitionen utifrån om du inte har testiklar eller om du inte har äggstockar. Har du inte testiklar så får du klassas som kvinna, har du inte äggstockar får du klassas som man. Enda anledningen till den definitionen är att staten vill kontrollera att ingen som kallar sig man går och föder barn, så som skett i andra länder på senare tid.

Någon annan anledning finns inte. Då hade man ju inte valt en sådan definition i lagen. Man hade kunnat välja att personen ska uppfattas som kvinna av X antal personer. Eller av en kommitté kanske. Eller kanske av Johan Ingerö själv för all del. Eller valt någon av de biologiska definitioner av kön som finns; kromosomer, eller kanske det vettigaste – könsidentitet?

Eller varför inte sluta göra skillnad på män och kvinnor juridiskt och se oss alla som medborgare, precis som vi ser det som otänkbart att ge oss en juridiskt definierad ras i passet? Varför alls klassa människor utifrån kön om man vill ha bort könsskillnaderna? Det är lika logiskt som att klassa oss utifrån ras, men detta är måhända en annan större fråga att analysera djupare vid ett annat tillfälle.

Så vilka är det egentligen som vill byta kön men som inte vill steriliseras?

Jag är en sådan person. Jag upplever mig som kvinna, jag är diagnostiserad transsexuell. Samtidigt kan jag inte få en biologisk kvinnas könsorgan. Det väsentliga för mig, för att inte vara konstant deprimerad och självmordsbenägen, liksom de flesta transsexuella, är att jag upplevs och bemöts som kvinna till vardags. Det avgörande för det är inte att ha fitta. Det är trots allt sällan man tittar under kläderna för att avgöra könet på människor man möter till vardags.

Nej, viktigare är att få hormoner och de effekter det ger, så som kvinnlig svettdoft, mjukare hud, kvinnlig fettdisponering (höfter, rumpa, bröst, nederdelen av magen) osv, att få sänkt testosteron så jag får en kvinnas känsloliv och kropp (mindre muskler, lättare gråta etc) och t.ex. bröstförstoring för att passera som kvinna, eftersom östrogen som ges efter puberteten inte har samma goda effekt på kroppen och ju äldre man är desto sämre effekt får hormonbehandlingen. I mitt fall var också medicin mot håravfall nödvändigt, något staten inte subventionerar trots den enorma psykiska påfrestning och handikapp det innebär att som kvinna tappa hår, en medicin jag idag köper utomlands, eftersom den är dyrare på apoteket i Sverige än i Spanien (tack Internet).

Innan man ger sig in i den här debatten kan det vara värt att känna till att en stor del av alla transsexuella försöker ta livet av sig redan innan de blivit vuxna. Anledningen till att man alls genomför medicinska könskorrigeringar är att det är inhumant och kostnadsinneffektivt för staten att låta massa människor dö genom i stort sett oundvikliga självmord, när de kunnat leva vidare som produktiva medborgare genom en medicinsk behandling som i slutändan spar staten pengar även om den är kostsam.

Det är inte så att man går och känner att ”det vore trevligt att byta kön”. De flesta transsexuella kan vittna om att det här är en helt livsavgörande väg att gå. Det handlar om liv och död och för många om att börja om helt från början, med allt vad liv heter. Nya vänner, inte sällan med ingen eller dålig kontakt med sina anhöriga som har svårt hantera situationen. Själv har jag bara en vän kvar sedan innan jag kom ut som transsexuell och mina föräldrar hade väldigt svårt att hantera min förvandling.

Det är kort sagt inget man gör för att man fått en fix-idé och tycker det vore kul att ha tuttar att klämma på.

Jag upplevs av alla i min närhet som tjej. Men ska jag åka utomlands så står det ‘Man’ i passet.Det kan tyckas som ett litet problem, men större delen av världen är inte så tolerant mot transsexuella som Sverige (relativt sett) är. Jag fick avboka en planerad resa till Egypten, eftersom ambassaden inte kunde garantera att jag skulle bli insläppt i landet och om jag blev insläppt, inte riskerade fängelse pga av ”otuktigt beteende” när jag som ”man” går i kvinnokläder.

Enda alternativet för mig om jag vill få detta ändrat är att jag genomgår en sterilisering, vilket jag vägrar göra. Varför ska jag genomgå ett onödigt medicinskt ingrepp som inte tjänar något som helst syfte, för att få en siffra ändrat i mitt personnummer? Är det inte höjden av maktfullkomlighet att begära detta?

Låt mig välja själv, när och om jag vill genomföra en könskorrigering. Personligen är jag nöjd med min situation som den är och den hjälp jag fått. Jag upplevs som kvinna! Om jag har fitta eller kuk har varken någon främmande människa i vardagen, eller Johan Ingerö och staten något att göra med! Om jag ser ut, låter och beter mig som en kvinna, varför ska det stå i passet att jag är man?!

Appropå: Johan Ingerö, Expressens ledare, Hanna Wagenius,

Mer om transsexualism hittar du på den här bloggen, och i det här forumet!