Byta kön är inte som att byta mobilabonnemang

Torbjörn Tännsjö, riksutilitaristen, står inte särskilt högt i kurs hos mig. Den som vill veta varför gör lämpligast i att läsa hos min kompis Henriks blogg där hans filosofiska resonemang dissekeras mer grundligt.

Idag har han iaf en debattartikel på DN som handlar bl.a. om livmodertransplantationer. Bara språkbruket visar ju att Tännsjö inte har nån respekt för diagnosen transsexualism och vad den innebär. Mellan raderna kan man förstå att Tännsjö förmodligen helst hade föreslagit terapi i någon form för att komma över dumheterna (eller ”sin besatthet” som Tännsjö kallar det). Eller så är det bara olyckligt formulerat. Hursomhelst.

Att förstå transsexualism är förmodligen inte det lättaste, om man aldrig tänkt tanken att ifrågasätta sitt eget kön. Vad menar man eg. när man säger att man inte ”känner sig som” en kille eller tjej? Hur ”känner man sig” som kvinna?

Det är väl som alltid inte frågan om något svartvitt antingen eller, utan om ett spektra där många saker spelar in, men det fundamentala är oftast helt enkelt vad andra uppfattar en som. En del människor känner sig stundtals handikappade av sitt uppfattade kön, för att det t.ex. inte har ansetts vara ”korrekt” att en kvinna gör karriär. När då massa kvinnor vill göra karriär, men i övrigt är helt nöjda med att vara kvinnor, så vill man ändra könsnormen så att det blir okej även att göra karriär som kvinna.

Jag personligen har inget problem med något mer konservativa könsnormer, eftersom de inte är något hinder för mig personligen. Det är klart, det skulle vara väldigt störande om ingen läste min blogg för att ”kvinnor kan inget om politik”, men jag gillar t.ex. småsaker som att killen i pizzabutiken bjöd mig på salladen med ett leende, vilket han förmodligen inte hade gjort om jag varit/uppfattats som kille. Likaså tycker jag det är tilltalande när killar bjuder på restaurang eller hjälper mig på med jackan.

Samtidigt vill jag inte ha gemensam ekonomi och jag skulle inte gilla att leva på hans pengar. Presenter är en sak, att leecha på hans inkomst en annan. Så nej, helt konservativ är jag i ärlighetens namn inte. Framförallt anser jag att var och en måste få välja hur man vill ha sitt förhållande (och därmed var hela hemmafru-debatten avklarad).

Dessa könsnormer finns dock i alla samhällen. Inte just exakt i vår tappning, men det är alltid skillnad på kvinnor och män, i rollfördelning och beteende gentemot varann. Det kan handla om så subtila skillnader som hur tre kvinnor ändrar sättet i hur man talar med varann när det kommer in en kille i rummet. Vi vill ha tjejkväll av en anledning. Men också killar ändrar sätt när det är en tjej med i sällskap. För många kanske detta sker så automatiskt och omedvetet att man aldrig ifrågasätter, eller ens tänker på det, men för den som känner sig ständigt ”fel” blir det här snabbt uppenbart.

Sen kan vissa individer avvika ganska grovt från normen och det är viktigt att man får göra det. Det är väl först när man börjar känna att man inte passar alls i de förväntningar man har på sig, som känslan infinner sig att man är född i fel kön. Det handlar inte bara om inlärda beteenden utan om en helhetskänsla, i vardagen, i hur man bemöts av andra människor baserat på ens kön. Jag tror ingen är så medveten om genusskillnader som vi transsexuella.

Som transsexuell kan man aldrig medicinskt bli en biologiskt kvinna (om man är MtF) till 100% . Givetvis är varje steg på vägen en hjälp, men jag skulle ändå säga att det sociala könet är det som är viktigast för välmåendet. Helt enkelt att respekteras för det kön man upplever sig som. Man har som individ för att uppnå det, ett ansvar att göra vad man kan för att upplevas som kvinna. Samtidigt som omgivningen har ett ansvar, att av respekt, försöka bemöta personen som en kvinna.

Eftersom vårt ändrade beteende gentemot de olika könen inte sker medvetet för de flesta människor, så är det på många sätt helt avgörande att man får den hjälp som kan ges, genom hormonbehandling, laser för att ta bort hår på fel ställen, logoped för att öva sig att tala feminint (inte bara ljusare, utan i melodi, ordval etc som skiljer mer än tonläget mellan könen), hjälpsamma vänner som lär en ta igen det som alla andra tjejer lär sig i tonåren att klä sig, sminka sig och fixa hår, naglar, etc för att passera som en vanlig tjej.

Givetvis vore det underbart att kunna få en fungerande livmoder, men man måste inse att alla ingrepp som görs i någon mån strider mot (delar av) vår biologi och får bieffekter. Östrogenbehandling är cancerogen, laserbehandling kan ge ärr och missfärgad hud, att tala i ett högre tonläge kan slita på rösten. Könskorrigering är ett stort ingrepp som oftast görs i ett flertal operationer (5+ får man räkna med) och alla former av transplantationer innebär livslång immunnedsättande medicinering för att kroppen inte ska stöta bort det främmande organet.

Allt detta görs givetvis därför att man väger det mot alternativet, som för de flesta obehandlade transsexuella förr snarare än senare innebär döden (en stor del av oss försöker ta livet av sig redan innan 18års ålder). Det kan vara värt leva till 50 som ”normal” kvinna, ist för att ta livet av sig innan 30, även om man dör i cancer i relativt tidig ålder.

På samma sätt får givetvis var och en själv ta ställning till om priset väger upp glädjen av en framtida livmodertransplantation. Men ingen ska tro att det är enkelt att byta kön, att man som Torbjörn Tännsjö beskriver det kan välja det så som man väljer mobilabonnemang. Att någon ens kan formulera det så visar med all önskvärd tydlighet att man inte har den minsta insyn i det lidande och den dagliga kamp som könsavvikare, som transsexuella, befinner sig i.

Sen skulle jag förmodligen kunna skriva lika mycket om varför fler valalternativ inte är detsamma som ökad frihet, men den filosofiska biten har Henrik redan skrivit så mycket bättre om så jag överlåter åt den som är nyfiken att läsa det otalet sågningar av Torbjörn Tännsjö som finns på Henriks blogg.