Att dansa på ett minfält

Okej, den här artikeln stör mig på så många plan att jag inte vet var jag ska börja.

Först och främst, må vara att 3kg cyklon b teoretiskt sett kan räcka till att döda 42 000 människor – i ett slutet rum!

Det är helt uppenbart så att han inte haft några planer på terroristaktioner mot Luleås samtliga invånare.

Sen undrar jag hur länge det är synd om någon som uppenbarligen saknar allt vad självbevarelsedrift heter. Den här kvinnan har alltså utsatts för inte mindre än tre (!) mordförsök tidigare av sin fd sambo. Dessutom har han drogat och våldtagit henne. Han har besöksförbud, men alla som pratat med en polis vet att det är offren som bryter mot förbudsförsöken allt som oftast. Här har hon alltså lånat ut sin egen bil till honom.

Det är i mina ögon lite som att dansa på ett minfält och sen svära över minorna är man blir sprängd i luften.

Mannen är uppenbart gravt personlighetsstörd och borde låsas in tills den dagen han är frisk, men ibland undrar man ju om inte vissa människor förtjänar skiten dom drar på sig.

  • anonym

    ”Här har hon alltså lånat ut sin egen bil till honom.”

    Ja, för med deras historia så har han säkert frågat snällt, och hon hade säkert ingen anledning att tro att ett nej skulle innebära några negativa konsekvenser. Jag tror kanske inte kvinnan är ledsen för att hon inte har ditt medlidande över att hennes fd sambo försökt mörda henne, våldtagit och drogat henne, men du har en rätt smaklös ”blaim the victim”-logik som tyvärr ligger i linje med dagens rättsystem. Och nej, ingen förtjänar denna typ av behandling.

  • anonym: Det vettiga vore förstås att hon fick ha ett vapen så hon kunde skjuta huvudet av honom nästa gång han tar sig in hos henne, eftersom polisen uppenbarligen inte klarar av att skydda henne. Det är ju den ursäkten vi har för att folk inte får försvara sig själva, polisen ska göra det åt oss. Det gör de bevisligen inte.

    Jag vet förstås inte att hon själv tagit kontakt med honom etc, men det är tyvärr väldigt ofta så det ser ut när folk ansöker om besöksförbud. Offren bryter själva mot dem.

    Däremot vet vi, om vi ska tro artikeln, att hon själv lånat ut bilen till honom. Men visst kan vi spekulera om att det finns mer som inte nämns i artikeln.

    Utifrån vad artikeln säger har jag bedömt det och jag står fast vid den åsikten. Det är inte alls sällan vissa kvinnor hänger kvar hos förövare och jag har ärligt talat svårt tycka synd om nån som trivs så bra i offerkappan.

  • ST

    Uhm, snarare psykiskt störd pga dålig självkänsla, svartsjuka, etc.

    Personlighetsstörning är något helt annat, typ autism.

  • WysiWyg

    Anonym; om så var fallet, varför rapporterade hon inte in det direkt när han åkt därifrån med bilen? Då skulle han fått skaka galler en stund förhoppningsvis.
    .-= WysiWyg´s last blog ..Tvättstuge-äventyr. =-.

  • anonym

    WysiWyg: vet inte varför. kanske är han en väldigt farlig människa som man är rädd för att säga nej till (en anledning att folk inte ringer polis eller ställer upp i rättegång är ju att de är rädda för repressalier). en annan möjlig förklaring är att hon fortfarande är kär i honom och vill att han förändrar sig. många människor som lever i misshandelsförhållanden blir nedbrutna och tror inte att de förtjänar bättre än de får, de tror inte att det finns någon annan som kan tycka om dem. eller också är hon väldigt väldigt lågbegåvad och kan inte förutse några konsekvenser av sina handlingar, vem vet? hur jag än brainstormar har jag svårt att komma på en anledning till att kvinnan agerar såhär som skulle innebära att hon förtjänar det hon utsatts för.

    Hanna: Tack för svar och utvecklat resonemang! Jag håller med om en del du skriver, men menar samtidigt att du gör ett par hopp i resonemanget som jag inte riktigt håller med om. Ungefär såhär tolkar jag dig:
    1. Någon är i ett misshandelsförhållande och stannar kvar
    således
    2. Personen trivs i denna situation/offerkappan
    således
    3. Är det inte synd om personen
    således
    4. Förtjänar personen skiten hon drar på sig.

    Jag håller inte med om något av dessa steg, jag menar att man kan stanna kvar i en offerroll utan att trivas med det, jag kan tycka synd om en person som gör detta, och menar att man inte förtjänar detta ändå (här tänker jag mig förtjänar som synonym till ”är värd det man får”). Men jag kanske tolkar dig alldeles uppåt väggarna?

  • anonym: Jag menar att om man inte lär sig av erfarenheter och ständigt går in med huvudet i samma vägg så avtar mina sympatier.

    Självklart är det mannen som gör fel, han är ansvarig för sina handlingar när de går ut över andra, inte hon. Men hennes handlingar är som sagt att jämföra med att dansa på ett minfält och sen beklaga sig när det smäller.

    Eller gå naken, stupfull genom en park nattetid och bli förbannad om man blir våldtagen. Det är svårt ha sympati med sådana människor, oavsett om någon annan bär ansvaret för övergreppet.

    Man är helt enkelt dum i huvudet om man inte ändrar sitt handlande och tror att resultaten ändå kommer bli annorlunda, bara man typ ‘hoppas nog’ eller nåt. Se analogin med minfältet återigen.

    Sådana människor känner jag ingen sympati för, nej. Det betyder inte att jag inte anser att förövaren gjort något fel och inte ska ställas till svars.

  • anonym

    Håller med dig om frustrationen, någonstans vill jag så gärna att folk inte ska rusa tillbaka in i den typen av situationer/förhållanden, ändå blir det ofta precis så. Den som blivit våldtagen en gång har markant högre risk att bli det igen, den som varit i misshandelsförhållande har en ökad risk att hamna i ett sådant igen osv. Personligen vet jag inte om mina sympatier avtar i dessa lägen, men däremot blir det mer komplicerat för mig och jag blir någonstans både arg, frustrerad och ledsen samtidigt som någon form av sympatier finns kvar (på ett sätt svagare för att de blir uppblandade med det andra, på ett sätt får jag starkare sympatier för en person som uppenbarligen inte klarar att bryta sitt beteendemönster, det gör ju inte mindre ont att få stryk för att man fått det tidigare). Sen det jäkliga: ibland funkar det ju, ibland slutar personer slå, ibland förändras människan man lever med, men det finns inget sätt att veta i förväg. Och om man inte vet att det finns något annat än minfält att dansa på (eller tror att man inte är välkommen på några andra underlag), men likförbannat vill dansa, hur gör man då? Nej, vi löser nog inte problemen här, men jag tycker det e kul att diskutera dem med dig.