Ångest

Sen jag var liten har jag haft ganska stora problem med ångest. Man kan säga att jag är mer eller mindre konstant ängslig och minsta stress ger mig panikkänslor. Som en hamster på ett dansgolv, brukar jag beskriva det.

Eftersom man inte pallar vara stressad hela tiden går det ibland över i apati. Som nån slags försvarsreaktion eller för att få lite variation i sinnesstämning, antar jag.

Eftersom ingenting fungerar särskilt väl när man är konstant handikappad av sin rädsla, tar det inte så länge innan man börjar känna sig allmänt värdelös, eftersom det andra gör på rutin för mig oftast känns som oöverstigliga hinder. Att hämta ut ett paket på posten kan vara veckans projekt för mig och först när jag peppat mig själv i några dagar och rituellt förberett mig kan jag göra det. Att hantera skola eller ett normalt jobb är förstås omöjligt.

Det mesta brukar gå bra om jag har sällskap, förmodligen för att det distraherar, men man kan inte be någon hålla hand varje gång man ska gå ett ärende. Följden är att jag samlar ärenden på hög, så när jag väl tagit mig över gränsen gör jag så mycket jag kan.

Det kan missuppfattas som slöhet, eftersom ängslan är totalt irrationell och inte kan motiveras på något logiskt sätt. Det är svårt förklara för någon annan det man inte förstår själv, så ursäkten blir ”inte nu”, ”jag orkar inte” eller ”en annan gång”, etc. Det finns ju inget vara rädd för.

Så vad kan man göra? Jag vet inte, ärligt talat. Jag har ätit ett flertal olika antidepressiva mediciner. Det hjälpte mot depressionen jag hade från tonårens början tills jag var 20+. Bergochdalbanan blev lite utplanad. Men fortfarande är vissa dagar totalt svarta och den ständiga ängslan försvinner aldrig. Det blev bara en massa bieffekter som gör livskvalitén ännu sämre.

Den sociala fobin försvann efter en blandning av logopedbesök, bröstförstoring och KBT, så nu kan jag stå bland folk utan att vara nära panik, oavbrutet. Men jag har fortfarande svårt ta mig utanför lägenheten.

Vissa dagar känns livet meningslöst. Det finns ingen livskvalité annat än i korta stunder när ängslan inte är där. Det går inte planera någonting, för utmaningar ligger på nivån att förmå sig gå till affären och fylla på matförrådet. Framtidsplaner existerar inte. Det andra gör för att roa sig är för mig mest stora ansträngningar att försöka leva normalt, som ofta uteblir pga kraftansträngningen det innebär.

Men vissa dagar känns allt bra. Bubblan är intakt, man har lyckats frigöra sig från så mycket ansvar och krav att isoleringen känns lite trygg och ens dagliga ritualer flyter på problemfritt. Man får vara glad i det lilla, antar jag.

Jag har eg. inte så mycket att säga med det här inlägget, annat än att dela med mig av min vardag. Kanske någon känner igen sig och har tips och idéer? Mina börjar ta slut, liksom min ork och engagemang för att försöka. När lösning efter lösning brister börjar det kännas meningslöst. Apati blir självförakt, skam och ännu mera ångest. Vad gör man då?

Apati
Vill inte mer.

Update: Fick tips via Facebook om den här artikeln på SvD. Jag visste inte att det fanns ett namn för det. O.o Ska ta upp det med min kurator nästa gång jag har återbesök. Det låter onekligen träffande.