Ångest

Sen jag var liten har jag haft ganska stora problem med ångest. Man kan säga att jag är mer eller mindre konstant ängslig och minsta stress ger mig panikkänslor. Som en hamster på ett dansgolv, brukar jag beskriva det.

Eftersom man inte pallar vara stressad hela tiden går det ibland över i apati. Som nån slags försvarsreaktion eller för att få lite variation i sinnesstämning, antar jag.

Eftersom ingenting fungerar särskilt väl när man är konstant handikappad av sin rädsla, tar det inte så länge innan man börjar känna sig allmänt värdelös, eftersom det andra gör på rutin för mig oftast känns som oöverstigliga hinder. Att hämta ut ett paket på posten kan vara veckans projekt för mig och först när jag peppat mig själv i några dagar och rituellt förberett mig kan jag göra det. Att hantera skola eller ett normalt jobb är förstås omöjligt.

Det mesta brukar gå bra om jag har sällskap, förmodligen för att det distraherar, men man kan inte be någon hålla hand varje gång man ska gå ett ärende. Följden är att jag samlar ärenden på hög, så när jag väl tagit mig över gränsen gör jag så mycket jag kan.

Det kan missuppfattas som slöhet, eftersom ängslan är totalt irrationell och inte kan motiveras på något logiskt sätt. Det är svårt förklara för någon annan det man inte förstår själv, så ursäkten blir ”inte nu”, ”jag orkar inte” eller ”en annan gång”, etc. Det finns ju inget vara rädd för.

Så vad kan man göra? Jag vet inte, ärligt talat. Jag har ätit ett flertal olika antidepressiva mediciner. Det hjälpte mot depressionen jag hade från tonårens början tills jag var 20+. Bergochdalbanan blev lite utplanad. Men fortfarande är vissa dagar totalt svarta och den ständiga ängslan försvinner aldrig. Det blev bara en massa bieffekter som gör livskvalitén ännu sämre.

Den sociala fobin försvann efter en blandning av logopedbesök, bröstförstoring och KBT, så nu kan jag stå bland folk utan att vara nära panik, oavbrutet. Men jag har fortfarande svårt ta mig utanför lägenheten.

Vissa dagar känns livet meningslöst. Det finns ingen livskvalité annat än i korta stunder när ängslan inte är där. Det går inte planera någonting, för utmaningar ligger på nivån att förmå sig gå till affären och fylla på matförrådet. Framtidsplaner existerar inte. Det andra gör för att roa sig är för mig mest stora ansträngningar att försöka leva normalt, som ofta uteblir pga kraftansträngningen det innebär.

Men vissa dagar känns allt bra. Bubblan är intakt, man har lyckats frigöra sig från så mycket ansvar och krav att isoleringen känns lite trygg och ens dagliga ritualer flyter på problemfritt. Man får vara glad i det lilla, antar jag.

Jag har eg. inte så mycket att säga med det här inlägget, annat än att dela med mig av min vardag. Kanske någon känner igen sig och har tips och idéer? Mina börjar ta slut, liksom min ork och engagemang för att försöka. När lösning efter lösning brister börjar det kännas meningslöst. Apati blir självförakt, skam och ännu mera ångest. Vad gör man då?

Apati
Vill inte mer.

Update: Fick tips via Facebook om den här artikeln på SvD. Jag visste inte att det fanns ett namn för det. O.o Ska ta upp det med min kurator nästa gång jag har återbesök. Det låter onekligen träffande.

  • Hej! Det här kan framstå som världens sämsta tips, men det är seriöst – rök gräs! Medicinsk marijuana har länge hyllats för dess antidepressiva egenskaper, och skrivs ut av läkare över hela världen. Dock inte i Sverige så klart, här är det jätteolagligt.

    Det är känsligt att rekommendera ett lagbrott, så förvandlar mitt tips till en inrådan till att läsa på om ämnet, för att inte provocera alltför många alltför mycket. Ämnet är väldigt känsligt och många hävdar raka motsatsen – att det skulle förvärra din situation.

    Cannabis har hjälpt mig i många kriser, mycket genom att låta mig tänka mer obehindrat kring det som ger mig ångest eller gör mig ängslig.

    Om inte annat så är det kanske något du inte prövat? Värt en tanke eller två?
    .-= Patrick´s last blog ..Myt 5: Marijuana orsakar hjärnskador =-.

  • Madmax

    Det är väldigt tråkigt att höra att du mår så dåligt. Jag har aldrig upplevt något liknande, men jag ska försöka relatera lite. Jag har telefonskräck, det är inte så att jag är rädd för telefoner rent fysiskt utan jag har svårt att ringa upp. När någon ringer mig är det inga problem. Men som sagt att ringa till någon är aldrig enkelt och det gäller så skiftande saker som att ringa till bilverkstaden och mina bästa kompisar. Ska jag analysera lite djupare tror jag att det ligger en rädsla för att bli avvisad i botten. Därmed följer att det är värst att ringa människor jag känner litegrann (bekanta, vänner till vänner och liknande). Det är enklare med människor jag känner väl, myndigheter och företag, för där känns risken mindre. Jag kan inte riktigt förstå varför jag känner så här för de gånger när det händer att personen är upptagen eller avvisande så är det inget större problem. Men det spelar ingen större roll när jag tar upp telefonen.

    Den bästa lösningen jag kommit på är att inte tänka, inte fundera, utan bara göra. Ju mer man ältar desto värre blir det. Den andra tanken jag får är att försöka utöka tryggheten ett litet steg i taget. Är det svårt att gå till affären, så försök att att gå dit ofta för att på så sätt bli bekväm med att gå dit, när sedan det känns bra så går man vidare med nästa steg t.ex. systemet, biblioteket eller kiosken.

    Hoppas att du kan få den hjälp du behöver.

    Sedan är det en väldigt skön bild.

  • Yuri

    Ångest finns hos alla. Den är inprogramerad hos varje människa i generna. Man kan inte bli av med den totalt. Isolering brukar förvärra ångest. Försök hänga ute lite mer. Ta hjälp av ångestdämpande medicinering t ex Atarax 10 mg 3 x dag. Även receptfritt valeriana hjälper bra, dämpar man oro – dämpas ångest. Lite alkohol då och då skadar ej. Öl höjer estrogen nivå. Samma gäller stress – stressar man sig, får man ångest. Kaffe/energidryck kan utlösa ångest. Så det gäller baar att försöka anpassa sitt livstil så att ångesten minskar.

  • Andreas Eriksson

    En form av hemmasnickrad KBT kanske kan fungera. Teorin säger väl ungefär att ångestreaktionen kan vara självförstärkande, ett bot bör då vara att skapa motsatt förstärkning, dvs. tvinga sig att konfronteras med situationen och arbeta sig igenom den för att bevisa ångestens irrationella grund. För att undvika handlingsförlamning kanske ta hjälp av omgivningen eller medicin. Att anpassa sitt liv efter en ångest eller fobi bidrar, som jag förstått, i regel till att förstärka eller bibehålla den, inte därmed sagt att man måsta kämpa emot, men om ångesten utgör ett hinder så är det nog itne särskilt bra att vika sig för den heller.

  • Andreas Eriksson: Fast jag tar varje tillfälle att utmana den, problemet är att det inte försvinner, det är precis samma sak idag som för fem år sen. Jag tar mig ju iväg, förr eller senare, men det är lika jobbigt jämt. Det blir inte mindre jobbigt, än till en viss gräns. Sen verkar det liksom ta stopp. Slutar jag försöka så blir det jobbigare, tills det känns typ omöjligt dock.. Ett steg framåt, tre bakåt…

  • daniel

    jag känner igen mig ganska väl i din beskrivning, social fobi och brist på energi. jag har visserligen perioder där jag är väldigt uppåt men det hjälper inte direkt, snarare tvärt om. hursomhelst, jag har också provat en hel del ssri utan någon vidare verkan, bara känslobedövande. nu har jag tid för kbt men jag är tveksam om det kommer hjälpa. jag tar mig också ut och jobbar, handlar och träffar människor som man måste göra, ändå blir det aldrig lättare. hoppas du hittar din väg ut ur det.

  • Björn

    Hej! Ett bra självhjälpsprogram på engelska för att arbeta med att bli kvitt uppskjutarbeteende (inom klinisk verksamhet ofta kallat ”prokastinering”) kan du finna här:
    http://www.cci.health.wa.gov.au/resources/infopax.cfm?Info_ID=50

    Andra närliggande psykiatriska diagnoser vid konstant oro/rädsla/ångest är generaliserat ångestsyndrom (GAD) och paniksyndrom med agorafobi, ett tips kan vara att be din behandlare att ordentligt utreda om du lider av någon av dessa diagnoser så att behandling isf kan anpassas därefter.

  • Björn: Tack, GAD har jag redan diagnostiserat men jag ska ta upp prokrastinering med min kurator när jag har återbesök där nästa gång. Det har varit KBT-terapi och jag tycker det funkat bra för att få lite lättare hantera tillvaron, genom att ta en sak i taget och jobba med rutiner… Vakna i tid, äta regelbundet, röra på sig… Problemet är väl för mig att det ligger så onaturligt, att jag lätt faller tillbaka i gamla mönster.

  • L

    En liten fråga, är det Svenska standard rutiner du har försökt med eller är det individuella?
    Lider själv av liknande problem. Så psyk har försökt medicinera fram rutiner med uruselt resultat, fick tid hos psyk sjukgymnast och hon föreslog rutiner som bygger på min naturliga dygnsrytm (när det är möjligt, skola/jobb och dylikt kräver tyvärr anpassning). Men det är iaf en bra början och ett stort steg från inga rutiner till okonventionella rutiner.

  • geson

    känner igen mig en hel del i det du skriver. naturliga botemedel är som sagt bäst, om du inte får tag på marijuana (som är prefekt för dessa symptom) så kan mycket onanering hjälpa en hel del.

  • L: Jag har ju alltid mina egna rutiner, men de är rätt lösa och därtill ingen hjälp alls för läkartider o dyl som oftast infaller på förmiddagar när jag ”normalt” sover. :P Jag har typisk tonårs-dygnsrytm.. vaken till 4, sover till 12-13.

  • Geson: Men ingenting blir gjort om man går från ena kåtdimman till nästa. :P Sen har jag svårt bli kåt när jag har ångest, jag blir bara deprimerad och kramsjuk. :(

  • Alex

    Jag mådde riktigt dåligt en tid med ganska svår ångest etc, jag började läsa Loving what is med Byron Katie, hon finns även på nätet och på youtube. Kör hennes the Work, har hjälpt mig otroligt, samtidigt som man blir en mer tolerant och älskande människa (vilket du verkar vara en god väg att vara). Böckerna finns även översatta till svenska. Grejen är, gör övningarna, tro inte att du blir bättre bara av att läsa boken. Gör övningarna fullt ut, och vänta lite..ibland kommer de inte direkt. Vad det går ut på är att ifrågasätta sina osanna tankar. Anledningen till att du har ångest är att du har tankar som inte stämmer överens med verkligheten. Du säger att du kört KBT, det här är väldigt liknande men skillnaden är att du själv är din egen bästa terapeut. Allt material finns i princip gratis på hennes sajt etc, lycka till!