Ångest och sånt

Det är lite fascinerande hur hjärnan fungerar. Hur inlåst man är i sig själv och kemin där uppe i hjärnkontoret. Det blir väldigt uppenbart när man börjar med ny medicin. Jag har redan sedan tidigare en del piller jag stoppar i mig. Hormoner, eftersom jag saknar äggstockar och sen ett par piller som påverkar hår på kropp och huvud. Eftersom jag är pollenallergisk så får jag ett piller till att äta typ 8 månader om året, från tidig vår till sen höst, om jag inte vill gå runt konstant snörvlande.

Sedan jag var liten har jag varit en väldigt ängslig person. Och då menar jag verkligen väldigt ängslig. Ångestproblem brukar beskrivas som att man har sina instinktiva reaktioner på potentiell fara för känsligt kalibrerade. Man kan säga att om en normal person vid vattenhålet springer när lejonet står inom 100 m så springer jag vid tanken på lejon. Det blir inte mycket vatten drucket då.

Eller för att översätta det till moderna förhållanden; det blir jäkligt handikappande att ständigt känna sig som en hamster på ett dansgolv så fort man behöver sköta vardagsrutiner. Då är det ju tur att det finns sånna där små magiska piller som korrigerar balansen i hjärnan, så man förhoppningsvis, tillsammans med lite övning, kan hålla sig från att springa tills man åtminstone konstaterat att det rimligen är ett lejon borta vid horisonten.

Dessvärre, är bieffekten i början att allt går i rakt motsatt riktning. Så från att ha mått rätt dugligt bra sitter jag nu, en vecka senare och saknar allt vad initiativförmåga och humör heter. Jag får sporadiskt idéer kring saker att göra, men känner mest för att se på tv, äta choklad och hata världen. Jag skulle vilja spela spel, men jag hinner knappt börja innan jag tröttnat på det också.

Så, ist för att skriva ett cyniskt inlägg om vilken värdelös värld vi lever i, så avvaktar jag lite med bloggandet, tills jag blivit mitt normala glada jag igen. På återseende.