60% stödjer aktiv dödshjälp

Vad väntar politikerna på? Vi vet att en majoritet av folket stödjer en lagändring för att legalisera aktiv dödshjälp. Måste vi vänta på ett symboliskt offer, en martyr som kan göra exempel, innan politikerna får tummen ur arslet?

SOM-institutet har gjort samma undersökning fyra år i rad. Det är uppenbart så att stödet för aktiv dödshjälp ökar. Och vem kan annat än sympatisera med att den människa som plågas till döds får en chans att värdigt avsluta sitt liv?

Den som lät ett djur lida till döds på det sättet, hade dömts för djurplågeri – med rätta så!
Har inte människor större rätt till att bestämma över sitt liv? Förtjänar inte en människa ett mer värdigt slut än en hund?

Hur kan man låta en människa i omänskliga plågor lida till döds, där inga smärtstillande längre hjälper och slutet innebär ett pendlande mellan plågor och medvetslöshet tills inte kroppen orkar längre? Hur kan det vara värdigt? Att se en hund lida till döds på det sättet hade varit outhärdligt. Men farmor ska lida till döds, för de mentalt vekas skull?

För det främsta argumentet mot aktiv dödshjälp är att vissa människor ska riskera påverkas av anhöriga till att ta livet av sig när de känner att de kostar mer än de smakar för sin omgivning.

Alla val vi gör, grundar signågot. En del har ett oerhört behov av omgivningens gillande och lever inte för sin egen skull. Det är tragiskt och i min mening omoraliskt, men det ändrar inte faktum. Om man inte lärt sig leva för sin egen skull när man är gammal och döende, kommer man aldrig göra det och man kommer dö som en altruist. Men är det inte ett fulländande av att altruistiskt liv?

Själv lever jag och dör utifrån vad jag själv vill. Ja, i den mening jag har något att säga till om förstås. Men den dagen jag ligger inför en nära oundviklig och plågsam död, vill jag ha möjligheten att få hjälp att avsluta mitt liv innan de värsta plågorna kommer – eller – att välja att leva och plågas igenom dem. Det är en fråga om en fundamental rätt till sin egen kropp!

Kristendomen har en tradition av lidande som något gott för själen. Det är inte en så populär syn i vårt nutida ganska hedonistiska samhälle, men inte desto mindre är det något man bör ta i beaktning när man lyssnar på kristna människors argument i den här frågan. Självspäkelse, prövning i livet som något från Gud, ohämmad njutning som något fel fel fel etc. Det återspeglas ständigt i många kristna människors uttalanden.

Det här är människor som inte har en sund syn på lidande och det återspeglas i deras inhumana attityd gentemot aktiv dödshjälp.

Men visst finns det frågor om gränsdragning som måste ses över. Ska vem som helst kunna vandra in och få dödshjälp en timme senare? Naturligtvis inte. Dödshjälp är inte återkalleligt, men det är mycket vård som tangerar döden där det inte går att återkalla beslut som mycket möjligt har fatal utgång.

Den som ska dö måste förstås vara vid sina sinnens fulla bruk. Det finns många restriktioner som kan anses nödvändiga, i synnerhet så länge staten är den som står för vården. Det är också en möjlig gränsdragning att bara tillåta dödligt sjuka människor denna möjlighet, osv. Ingen har sagt att vi i ett svep måste införa ”död åt alla!”. Ingen ska heller ordineras en skopa dödshjälp utan egen uttrycklig önskan.

Låt oss var och en själva fatta beslutet kring vårt eget liv och vår egen död, i den mån detta är möjligt. Det finns inget egenvärde i lidande. I synnerhet inte när vi står inför en nära förestående plågsam död. Hur skulle du själv känna den dagen du ligger döende i fekalkräkningar?

Expressen 1, 2