Surrealistisk juldag

Det här är ju ingen dagboksblogg och jag skriver väldigt sällan om personliga saker här, men idag tänkte jag göra ett undantag. Dels för att det gjorde så stort intryck på mig och lite också för att det passar bra idag när jag inte orkar vara så politisk, stressad att hinna med  bussar till Uppsala för att hälsa på några goa vänner.

Igår kväll ringde en person upp mig. Rösten var inte bekant, men namnet var det. Det var min närmsta barndomskompis, från dagis till högstadiet och lite till, som ringde. Han sade sitt namn och jag tänkte ”vänta, en sån känner ju jag?”, utan att riktigt få ihop det med rösten.

Vi har inte pratat med varann på flera år. Inte för att vi var osams eller så, men vi umgicks med med andra på gymnasiet och gled isär. Han spelade och hängde med sitt band, jag var deprimerad i allmänhet, vilket jag varit i stort sett hela min pubertet och var nästan ständigt under ångestpåverkan. Inte bara för att jag avskydde skolan med hela mitt väsen.

Sen hade jag ju i hemlighet också hela min könsidentitetsbit att brottas med. Vilket jag i princip hade i eskalerande grad från kring 12 års ålder. Jag kunde inte vara mig själv i sociala sammanhang, hämmad av min uppfattade könsidentitet. Men så blir man äldre, jag knaprade Zoloft i något års tid vilket tog mig ur den där ständiga emotionella bergochdalbanan som jag haft genom puberteten och även flera år efteråt. När jag var kring 22 mådde jag relativt bra. Jag hade flyttat till Örebro, jag bestämde mig för att de där känslorna jag haft halva mitt liv som aldrig verkade ”gå över” förtjänade sin chans och när jag väl bestämt mig kan man säga att min garderob byttes ut över en natt. Trots blickar och så, kände jag mig mer som ”mig” än jag någonsin gjort. Det var inte nu jag var utklädd, utan innan, vilket förstås måste vara en svår känsla att relatera till. Kön är lite som känslan för vad som tillhör kroppen och inte. Så självklart och så intuitivt att man inte kan relatera till någon som påstår att ena benet inte hör dit och måste bort. I mitt fall var det könsidentiteten som inte stämde. Jag var transsexuell.

Det har hänt massor i mitt liv senaste åren. Jag har inte kvar några vänner, förutom min bästa vän och föredetta flickvän, vars bröllop jag för några veckor sen var med på, för er som minns det. Så, när den här barndomskompisen ringde blev jag jätteglad. Först höll jag på att börja gråta – det är lite standardreaktion till det mesta som berör mig nu för tiden – och sen blev jag mest ivrig att få veta mer om den här personen vars liv jag inte varit en del av på typ fem års tid.

Tyvärr avbröts samtalet mitt i en mening, jag vet inte om det var min eller hans mobil. Min har varit lite knepig, ibland dör min mick och folk hör inte vad jag säger. Nu hörde inte jag honom istället. Men jag är fortfarande helt entusiasmerad av samtalet igår och väldigt tacksam att du ringde.

Så, idag ska jag till Uppsala, bussen går dock först om några timmar, men stressintolerant som jag är så har jag i princip gjort klart mig tre timmar i förväg… Lång kjol, mönstrad halvtransparent topp och svart korsett. Jag känner mig fin!

  • mike

    ProjO!
    Blockerar du användare av Relakks säker surf? Kan ej nå din blogg genom Relakks.

  • mike: Hej, nej inte medvetet iaf? Har ju en bad behavior-plugin, men den ska bloggera botar o dyl, inte användare. Vad händer när du försöker nå den via Relakks?

    Jag kör på Flashbacks VPN och via den funkar det iaf utmärkt. Det kanske är Relakks som blockar mig? ;P

  • daniel

    jag är glad för din skull, att bli accepterad för den man är och identifierar med, är nog en av de mest basala behov man har som människa, och tvärt om är oförståelsen från de man betror sig åt och berättar för det värsta man kan känna. jag hoppas ditt möte gick bra.