Hur hanterar man att det tar slut?

Ett till relationsinlägg, eftersom jag är lite sugen på att skriva om något annat än politik.

Hur hanterar man när det tar slut? Hur går man vidare? Det är något vi alla ställs inför, ett flertal gånger genom livet. Jobbigast är det vanligen första gången. När man liksom hoppats att förhållandet skulle hålla för alltid. Att man skulle vara undantaget från regeln. Men det är man inte, istället tar det slut och man står där ensam och måste på något sätt omdefiniera hela sin tillvaro.

Beroende på om man är den som tog initiativet eller inte, så har man eventuellt känslor kvar för sin tidigare partner. Min erfarenhet säger mig att det absolut bästa är att om någon part har känslor kvar, att helt avbryta kontakten. Om man inte gör det så kommer relationen vara en återkommande tortyr, varje gång man får ett återfall av sorg, kärlek och längtan efter sin partner. För det är en helt normal reaktion.

När ett förhållande tar slut så är det lite som när någon dör. Det finns en sorgeprocess man måste gå igenom. Vissa dagar kommer det kännas finemang, eller åtminstone helt uthärdligt. Andra dagar kommer man sakna allting positivt. Man kanske t o m ångrar att man alls gjorde slut, även om man innerst inne vet att det var rätt beslut.

Jag har snott den här texten från ett forumsinlägg på Helgon.net från Relationer-forumet:

Egentligen vill jag bara kunna gå vidare, vi har haft ett mycket långt och fruktansvärt fint förhållande många gånger, har så många underbara minnen som jag låg och tänkte på igår.
Hur gör jag för att gå vidare, för att inse att det är slut?
Hon tyckte jag var ”dum/konstig/knäpp/whatever” när jag sa att jag antagligen ville bryta upp kontakten ett tag, kanske ett par månader bara för att få tid att komma över det.
Vilket hon svarade med att det var jobbigt för att det var isf allt eller inget.
Men det var ju inte jag som gjorde slut, jag har fortfarande känslor kvar. Hur lätt kommer det bli att umgås med en gång som vänner om jag inte fått tid att inse att hon nu bara är en vän?

Det tar tid, man behöver sörja. Man måste acceptera att det inte går att undkomma den processen.

Om man går vidare som om inget hade hänt, som KK’s, eller som bästa vänner osv, så skjuter det bara upp sorgeprocessen tills den dagen ens ex hittar en ny intressant person att förälska sig i.

Det bästa är därför att inte umgås alls. Att ge sig själv tid att distansiera sig emotionellt från sin partner. Låta känslorna dö ut. Det tar oftast 3-6 månader utan kontakt innan det är möjligt. Ibland tar det ännu längre tid. Kanske 1-2 år, innan man fått sådan distans att man utan problem kan träffas, prata och inleda en ny relation.

Det är också tyvärr sällan så att bägge är på samma emotionella stadie när det tar slut. Oftast har den ena tröttnat, medan den andre kanske är fullkomligt nöjd med förhållandet. Det gör saker så mycket svårare. Det är viktigt att ha respekt för sitt ex känslor. Att inse att även om det för en själv känns problemfritt att umgås som vänner – de romantiska känslorna är ju borta – så kanske ens partner inte befinner sig i samma känslomässiga tillstånd.

Så, mitt råd när det gäller förhållanden som tar slut är att generellt säga upp kontakten för en tid. Låta sig själv sörja. Umgås med vänner och fokusera på sina intressen och annat.

Om man varit tillsammans en längre tid, bott tillsammans, har gemensamma vänner osv, så finns många fler problem och aspekter att ta i beaktning, men det tänkte jag spara till ett annat blogginlägg!

  • Och jag vågar påstå att den vanligaste anledningen till att relationer tar slut, är att man har orealistiska förväntningar. Många bygger t.o.m. förhållandet på ”pirret” av att vara nykär. Sedan när pirret inte längre är så påtagligt, då tröttnar de och gör slut. Jag skulle vilja slå ett slag för längre och intimare förhållanden, som inte bygger på (men väl får och bör innehålla) pirr, kåthet och hollywoodromantik.

    Har lust att länka till en text jag skrivit som tangerar samma ämne:
    http://www.equil.net/?p=474

    Henrik Sundholms senaste bloggpost..Nu skall vi väl i alla fall slippa sådant här…

  • kinkym32

    Bloggen funkar säkert jättebra om man saknar barn. Om det finns barn med i bilden blir det lite knepigare.
    Personligen har jag alltid struntat i mig själv och vad som är bäst för mig.
    Är man barnlös -inga problem. Barn- stora problem.

    Jag anser att har man satt barn till världen så är det ens skyldighet och främsta uppgift att sörja för barnet, tills den kan klara sig själv. För mig har det då inneburit att vid separation har jag alltid bosatt mig nära mitt ex och barn. Det har varit mycket viktigt för mig att aldrig släppa kontakten med barnet.

    Denna kontakt har också inneburit med automatik en bättre realation med exet. Visst man reagerar olika, har olika känslor för varandra, men ett som är säkert är att tiden tillslut läker alla sår.

    Som alla ser så är ju Hannas recept konstruerat för ett barnlöst förhållande.
    Med barn..nja då funkar det inte lika bra.

  • Nej, jag håller med om att det blir annorlunda om man har barn. Jag har inga barn så jag tänker inte ge råd om hur man ska agera då, iaf inte utan ordentlig eftertanke. Det får bli i en ev. framtida bloggpost. :)