Jag är ett ganska stort fan av våldsporrfilmerna Hostel och Hostel 2. I trean har man dock bytt regissör och även om originalförfattaren/regissören finns med på ett hörn så verkar det mest vara för syns skull. Resultatet blir en blek kopia av de tidigare filmerna.
Temat är egentligen ganska bekant om man sett andra gore/skräck-filmer. Snygga tjejer, mycket sexuella undertoner, rått våld och ja.. gore, förstås. Det som gjorde Hostel så bra var just hur skickligt den spelade på det där djupa obehaget av något som bara känns fel. I trean har den biten försvunnit. Det finns ingen psykologi kvar, bara en ond psykopat som vill mörda sina bästa vänner.
Det är måhända lite konstigt, men i stora drag ingenting nytt. Det gör allt väldigt platt och enkelt och allt som gjorde att jag gillade de första filmerna saknas.
Tyvärr är det ingen värdig uppföljare. Den är sevärd, men inte mycket mer. Betyget blir en mycket svag 3:a.
Det är få personer som gör ett djupt avtryck i ens liv så som Christopher Hitchens. Med sin sällsynt skarpa retorik var hans framgång given i varje debatt han deltog.
Hitchens räddes inte för obekväma sanningar och pekade bland annat ut Moder Theresa som en moraliskt tvivelaktig förebild. Likväl räddes han inte att argumentera med kraft mot islam, kristendom och religiösa fundamentalister som evolutionsförnekare.
Varje debatt han deltagit i sedan diagnosen blev offentlig har kunnat vara den sista och medveten om detta har det likväl varit en stor glädje varje gång jag sett en ny video med honom på YouTube.
I slutet var han skuggan av sitt forna jag rent kroppsligt, men intellektet var det aldrig något fel på. Skärpan i retoriken fanns där, även om rösten knappt bar och hostningarna kom allt mer frekvent.
Varje debatt jag ser framöver kommer jag tänka på Hitchens. Som någon kommenterade en video på YouTube, “I wish Hitchens was there, he would have hitchslapped all of them”.
Det gamla pensionssystemet var väldigt frikostigt, men byggde på en linjär tillväxt där befolkningen ökade och därmed inkomsterna som skulle försörja den stabila lilla minoritet av pensionärer. Man satte pensionsåldern vid 65, vilket då var medellivslängden. Pensionärerna skulle vara få och försörjas av många.
Snart insåg man att systemet närmat sig grekiska proportioner. Folk dog inte längre vid 65 utan fortsatte leva upp till 80 och ibland ända till 95 års ålder. En tredjedel av livet på pension var ohållbart i takt med att pensionärerna blev allt fler och befolkningsökningen avtog i styrka. En svensk familj hade inte längre fem barn i snitt, utan snarare två.
Göran Persson mfl insåg på 90-talet att systemet måste göras om och istället för att lägga huvudansvaret på staten så lämpade man över det på individen. Nu skulle pengarna förvaltas av fonder istället och ansvaret att välja rätt hamnade på den enskilde. När pengarna därför i framtiden inte skulle räcka så skulle inte längre politikerna behöva stå till svars. Istället var det upp till “marknaden” att få pengarna att växa tillräckligt för att faktiskt täcka upp behovet.
Att höja pensionsåldern vore ju inte politiskt populärt och folk hade ju fått för sig att pension var outbetald lön. Som om pengarna man avstått från i lön istället hamnat på ett sparkonto för framtida behov. Sanningen var förstås en annan. Pengarna hade spenderats av staten i samma stund de kom in. Att betala ut pensionerna var ett framtida problem. När pengarna kom in skulle de spenderas!
En som kanske mer än någon annan har haft insyn i pensionssystemets många reformer är Göran Persson, finansminister sedan 1994 och statsminister efter 1996. När han 2005 befann sig på tjänsteresa i Australien förklarade Persson att svenskarna sannolikt inte hade förstått omfattningen av pensionsreformen, och vad den skulle betyda på sikt.
– Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort, sa Göran Persson, och väckte omedelbart debatt på hemmaplan.
- SvD
Och det får Persson givetvis rätt i. Folk tror fortfarande att pensionssystemet är en innestående lön, pengar som staten samlat på hög för att betala ut till var och en när man blir gammal. Så är det inte.
Pengarna finns inte och meningen är att du ska känna att det är ditt eget fel att du inte kan leva på din pension den dagen det är dags.
Verkligheten är förstås den att du blivit lurad. Politikerna ansåg inte att du behövde veta hela sanningen. Det viktiga är att du fortsätter betala skatt. Pensionssystemet är ett pyramidspel där de första generationerna levde på nästkommande generationers bekostnad.
Nu är det snart dags för botten av pyramiden att få betalt och vid det laget finns inga pengar kvar.
So long sucker. Du skulle varit född på 40-talet!
Jag älskar virusfilmer nästan lika mycket som jag älskar zombiefilmer så givetvis var förväntningarna höga när jag igår satte mig för att se Contagion.
Att listan på skådespelare innehåller namn som Kate Winslet (Titanic), Laurence Fishburn (Matrix), Jude Law (Sherlock Holmes), Matt Damon (Bourne Identity) och Gwyneth Paltrow (Iron Man) gjorde förstås inte förväntningarna lägre.
Men det var ingen värdig uppföljare till Outbreak direkt. Faktum är att även om regissören Steven Soderbergh oftast gör riktigt bra filmer (Ocean’s Eleven mfl) så kändes det här autentiskt på en nivå som gjorde det mer likt en dokumentär än en thriller.
Tempot avtar när filmen fortgår och det är inte direkt vad man förväntar sig i en virusfilm som snarast ska närma sig total kaos av postapokalyptiska proportioner.
En effekt jag dock verkligen gillade var hur flera av de stora namnens karaktärer oväntat dör, vilket gör att man känner förlusten på ett annat sätt än i filmer där känd skådespelare = karaktären överlever.
Det är inte alls en dålig film, missförstå mig rätt. Men förväntningarna gör att det landar på ett ganska besviket betyg.
Inom retoriken talar man om begreppet argumentationsfel. Det är ett mått på osaklighet och när det påvisas kan det diskvalificera motståndaren för intellektuell ohederlighet. Ett av dessa argumentationsfel är Guilt by Association. Har redaktören bakom Uppgrag Granskning läst retorik? Förmodligen inte.
Ett enkelt exempel på Guilt by Association vore följande:
“Hitler var vegetarian.”
“Person X är också vegetarian.”
“Alltså vill person X gasa ihjäl alla judar.”
Uppenbarligen finns inget kausalt samband mellan vegetarianism och ”den slutgiltiga lösningen” och att påstå något sådant är uppenbart osakligt och intellektuellt ohederligt om det används i en debatt, eftersom det demonstrerar att personen som säger det är ute efter att svartmåla motståndaren, inte efter att övertyga med sakliga argument.
Onsdagens Uppdrag Granskning utgick ifrån tesen att det fanns “kopplingar” mellan galningen Anders Behring Breivik och Kent Ekeroth (SD).
För att påvisa dessa “kopplingar” gick man dels igenom hur en tredje person – Allan Lake – tillhör samma lösa organisation mot Islamisering av västvärlden som Kent Ekeroth.
Dels hur en fjärde person – Tommy Robinson, EDL – har kopplingar till den tredje, som tagit in fotbollssupportrar för att demonstrera mot ovan nämnda islamisering av Storbritannien.
Dels hur en femte person, (Fjordman) deltagare i samma nätverk mot islam, skrivit texter som Breivik kopierat för sin propagandatext. Inget ur dessa texter uppmanade dock till våldsamma aktioner.
En av de ovan nämnda demonstrationerna skedde i Tower Hamlet, ett område som av muslimer boende i området utropats som “Sharia Controlled Zone”. Det kan tyckas fånigt, men då ska man minnas att i Storbritannien finns tusentals shariadomstolar för muslimer som vill lösa interna konflikter, med juridiskt mandat att göra detta. En mycket konkret laglig skillnad har alltså upprättats mellan muslimer och ickemuslimer.
Det var massa poliser som bevakade området kring EDLs demonstration, delvis förmodligen för att motdemonstranter i form av våldsamma vänsterextremister (precis som i Sverige) inte respekterar demonstrationsrätten utan olagligt motdemonstrerar ofta med våldsamma inslag eller genom att på olika sätt försöka störa demonstrationen med oljud och hotelser. Det är sällan högerextremisterna som faktiskt är våldsamma i dessa sammanhang, men säkert finns undantag.
Associationerna faller sönder när programmet fortgår.
- EDL uteslöt Breivik eftersom han ansågs för extrem med sitt våldsromantiserande.
- Allan Lakes uttalanden visar sig bestå av nån enstaka forumspost som skrivits i affekt och sedan raderats och handlade om politiker som förrådit landet och därför borde ställas inför rätta och avrättas, standardstraffet för landsförrädare och inte något som har med privat initierad hämnd att göra. Lake har av Ekeroth bjudits in för att hålla föreläsningar om islamism i SD-sammanhang.
- Breivik var “facebookvän” med personer ur olika antimuslimska grupperingar. Med tanke på hur lite en facebookvänskap betyder (framträdande offentliga personer har ofta tusentals “vänner”) säger det ju absolut ingenting om en ev. privat relation till Breivik. Bara listan på mottagare av hans propaganda var över 1000 namn, vilket säger något om hur selektivt urvalet var.
- Breivik kopierade 40% av sin vansinnespropaganda från alla möjliga håll. Det är en text som beskrivs även av Uppdrag Gransknings reportrar som osammanhängande, spretig och svårgenomtränglig. En sinnessjuk människa som med sin egen syn på “logik” kopierat texter han kommit över från vad han upplever som på något sätt tilltalande. Det säger ganska lite om författarna till texterna att de hamnat i Breiviks propaganda. Breiviks slutsatser handlar bland annat om samarbeten med Al-Quaida , maffian och terroraktioner med kärnvapen.
Uppdrag Granskning:s Guilt by Association kan sammanfattas med följande resonemang:
“Breivik är en massmördare som är emot islamism och som har facebookvänner från Counter Jihad”
“Kent Ekeroth är också emot islamism och har facebookvänner från Counter Jihad”
“Alltså stöder Kent Ekeroth massmord”
Det är inte intellektuellt hederligt och hela programmet kan diskvalificeras på grunden av argumentationsfel.
Det är beklagligt att Uppdrag Granskning sjunker såhär lågt, för de brukar faktiskt ha lite mer substans i sina program när de väljer att sända dem. Den här gången verkar det vara aversion mot SD som får styra valet, eller i bästa fall lättja inför säsongens sista avsnitt…
Knappt hinner jag tröttna på ett aldrig fungerande Steam och därmed ospelbart Skyrim innan jag sätter mig med Assassins Creed: Revelations och det första jag möts av är anslutningsfel till uPlay. Ubisofts motsvarighet till Steam.
Vad är det med alla dessa satans DRM som spelutvecklare idag envisas att hålla på med? Jag sitter med en lagligt köpt, nyinstallerad version av ett spel och det enda som hindrar mig från att spela är kopieringsskyddet. Inte för att det är något fel i min ände, men för att uPlay är nere.
Nu har jag två alternativ. Antingen går jag in på The Pirate Bay och laddar ner crack. Då kommer spelet funka utan problem, jag kan spela offline om jag vill och precis som nästan alla crackade spel funkar det förmodligen problemfritt. Eller så väntar jag x antal timmar till uPlay får för sig att funka igen. Sen hoppas jag att dom inte har gjort några fler buggar som förstör spelupplevelsen genom oväntade crasher och liknande.
Jag minns när spel kom utan DRM, när man fick en fysisk manual till spelen med limmad pärm och det var motiverat att lägga 400-500 SEK på en ny speltitel för att få ha den fysiska kopian hemma i bokhyllan. Diablo 2 var sista gången jag hade den upplevelsen.
Idag köper man på sig ett ospelbart sattyg, huvudvärk och frustration som ingen pirat någonsin behöver uppleva. Och spelutvecklarna har mage att klaga på piratkopieringen.
Wikipedia: also d The symbol for the Roman numeral 500. →
