I ett samhälle där alla ska dela på vissa resurser, ett sk ‘välfärdssamhälle’ blir det allas angelägenhet vem som belastar de ‘gemensamma’ resurserna. Det betyder att det blir allas ensak att styra hur folk lever sina liv. Detta är i grunden en antifrihetlig samhällssyn som inte går att förena med fundamentala frihetliga värden. Jag är inte fri att göra vad jag vill med min kropp om det belastar andra människors plånbok.

Därmed finns ingen principiell gräns att dra för när jag gör något som bara går ut över mig själv och när det också går ut över andra människor. Det blir legitimt att lagstifta om alltifrån vad man äter till hur mycket man rör sig och vad man har för “rättigheter” till de “gemensamma” resurserna utifrån hur man sköter sig.

I denna samhällssyn är alla människor antingen ett plus eller ett minus på samhällskontot. Ens människovärde är baserat på om man tillför kassan eller bara kostar. För oavsett vad man säger och låtsas som så är verkligheten sådan att de ekonomiska resurserna är begränsade och därför måste belastningen regleras.

Ju mer tärd ekonomin blir, desto mer vänds olika gruppers intressen mot varandra. Alla slåss mot alla med staten som det yttersta maktmedlet, om vem som ska konsumera de “gemensamma” resurserna. Detta gäller både på individnivå och på kollektiv nivå. Det är därför nationalismen ökar när EUs ekonomi blir sämre. Folk sluter sig i sina grupper och polariseringen ökar. Det är lätt vara frikostig när det finns gott om resurser, men när jobben blir färre, ekonomin sämre, ja då minskar också frikostigheten. Detta är mänskligt. Vi står alla oss själva närmast!

Varje människa som finns i Sverige är antingen ett plus eller ett minus på kontot. Det gäller också infödda svenskar. Ungdomar och barn är minus, liksom äldre som inte jobbar. De som har jobb, framförallt de som driver företag och anställer folk, är plus på kontot.

På arbetsmarknaden avgör erfarenhet, utbildning, sociala färdigheter (språk, social kompetens etc) och fysiska färdigheter (god hälsa etc) samt kontakter var på trappan av efterfrågan man hamnar.

• 35åringar sägs vara den åldersgrupp som är mest efterfrågad. Det beror naturligtvis på att de har erfarenhet, dels har lång tid till pension så de kommer inte försvinna om företaget lägger massa pengar på dem. De är också oftast rotade i livet och kommer inte flytta iväg för att påbörja en ny utbildning, nytt förhållande osv.
• 20-25åringar är samtidigt den grupp där arbetslösheten är hög, ca 20%. Det beror på att de brister i erfarenhet och är osäkra att investera i, eftersom de kan försvinna för jobb, förhållanden och annat.
• Utomeuropeiska invandrare har ännu högre arbetslöshet eftersom de inte har relevant erfarenhet, har ännu mindre utbildning än ungdomarna och dessutom saknar språklig förmåga vilket gör dem ännu mindre efterfrågade än ungdomar.
• Längst ner finns förstås människor som är sjuka eller har handikapp som gör att de inte kan konkurrera ens med invandrare om arbeten eftersom de rent fysiskt inte kan utföra dem utan stora problem.

Det är viktigt att understryka att det relevanta inte är om du kan utföra arbete, utan om det finns någon annan som kan göra det bättre och billigare och alltså konkurrerar ut dig.

Det är inte konstigare än att vi alla t.ex. hellre anlitar en hantverkare som är erfaren och kan sitt jobb hellre än en gammal gubbe som utvecklingen sprungit ifrån, eller en bristfälligt utbildad yngling som gör massa nybörjarmisstag. Men kostnaden spelar också in och därför sjunker priserna när tillgången är stor.

En person som kommer till Sverige från tredje världen ligger illa till på arbetsmarknaden när denne ska konkurrera om att sälja jobb. Dels saknas erfarenhet, dels saknas språklig kompetens, dels saknas kontakter, dels saknas utbildning. Även om denne försöker hinna ikapp så kommer den ständiga tillväxten av ungdomar som har språklig kompetens och grundläggande utbildning större chans att ta dessa jobb.Det är därför mindre ekonomiskt vettigt att investera pengar i denna grupp än t.ex. svenska ungdomar och äldre som har kortare väg att gå till arbete.

Enskilda individer kan förstås göra avsteg från dessa normer, genom rätt kontakter eller exceptionell förmåga att sälja sig på arbetsmarknaden, men generellt kommer mönstret bestå.

Först när alla ungdomar och äldre har jobb kommer invandrare från tredje världen att ha en chans att konkurrera om jobben. (De sjuka och handikappade kommer först därefter ha en chans.)

Att därför tala om “invandring” som om det inte spelar någon roll om invandraren kommer från Norge, USA eller Afghanistan är att fördumma debatten. Det säger sig självt att invandrare från länder som Somalia och Afghanistan inte kommer ha en chans på arbetsmarknaden av samma anledning som ingen av oss personligen vill anlita dessa människor, ändå skjuts ansvaret över på företagen att anställa dem. Det är oärligt! Samma oärlighet som präglar all debatt kring invandring.

Min hållning är att antingen har man inget välfärdssystem och låter vem som helst komma hit, eller så har man välfärd och då måste man reglera den eftersom resurserna inte är oändliga. Då är debatten inte om man ska sätta en gräns för mängden invandring, utan vad som är ekonomiskt hållbart och var man vill lägga pengarna. Därför finns ingen principiell skillnad mellan Sverigedemokraterna och t.ex. Centerpartiet!

Genom att föra en ansvarsfull invandringspolitik med en minskad invandring på omkring 90% för asyl- och anhöriginvandringen beräknar Sverigedemokraterna att det görs besparingar i statsbudgeten på 15,3 miljarder kronor i förhållande till regeringens budget redan första året. År fyra beräknas besparingarna uppgå till 36,8 miljarder kronor. Totalt under budgetperioden uppgår besparingen till 106 miljarder kronor.

- Pressmeddelande

Sverigedemokraterna har nu gjort en utredning kring hur mycket pengar man kan spara på begränsad invandring. Att låta Sverige bli ett dagis för människor som aldrig kommer kunna försörja sig och enbart belastar välfärden är förstås inte ansvarsfull ekonomisk politik. Att använda resurser som hade kunnat gjort fler människors liv drägliga i deras hemländer är inte heller etiskt försvarbart. Då handlar politiken om andra motiv. Som att framstå som mest invandrarvänlig.

Jag kan bara beklaga att inte Centerpartiet och Liberaldemokraterna kan se nyktert på den här frågan, för socialt konservativa partier som Sverigedemokraterna kommer aldrig få min röst.

Liknande poster:

Centerpartiet har ivrigt förfäktat idéen om invandrare som nutidens nybyggare och att det finns en massa otappade resurser att tillgå, bara vi blir mer öppensinnade mot alla som vill komma till Sverige och  bosätta sig här. Jag köper inte det resonemanget och jag ska utveckla varför. I ett samhälle där alla ska dela på vissa resurser, ett sk 'välfärdssamhälle' blir det allas angelägenhet vem som belastar de 'gemensamma' resurserna. Det betyder att det blir allas ensak att styra hur folk lever sina liv. Detta är i grunden en antifrihetlig samhällssyn som inte går att förena med fundamentala frihetliga värden. Jag är inte fri att göra vad jag vill med min kropp om det belastar andra människors plånbok. Därmed finns ingen principiell gräns att dra för när jag gör något som bara går ut över mig själv och när det också går ut över andra människor. Det blir legitimt att lagstifta om alltifrån vad man äter till hur mycket man rör sig och vad man har för "rättigheter" till de "gemensamma" resurserna utifrån hur man sköter sig. I denna samhällssyn är alla människor antingen ett plus eller ett minus på samhällskontot. Ens människovärde är baserat på om man tillför kassan eller bara kostar. För oavsett vad man säger och låtsas som så är verkligheten sådan att de ekonomiska resurserna är begränsade och därför måste belastningen regleras. Ju mer tärd ekonomin blir, desto mer vänds olika gruppers intressen mot varandra. Alla slåss mot alla med staten som det yttersta maktmedlet, om vem som ska konsumera de "gemensamma" resurserna. Detta gäller både på individnivå och på kollektiv nivå. Det är därför nationalismen ökar när EUs ekonomi blir sämre. Folk sluter sig i sina grupper och polariseringen ökar. Det är lätt vara frikostig när det finns gott om resurser, men när jobben blir färre, ekonomin sämre, ja då minskar också frikostigheten. Detta är mänskligt. Vi står alla oss själva närmast! Varje människa som finns i Sverige är antingen ett plus eller ett minus på kontot. Det gäller också infödda svenskar. Ungdomar och barn är minus, liksom äldre som inte jobbar. De som har jobb, framförallt de som driver företag och anställer folk, är plus på kontot. På arbetsmarknaden avgör erfarenhet, utbildning, sociala färdigheter (språk, social kompetens etc) och fysiska färdigheter (god hälsa etc) samt kontakter var på trappan av efterfrågan man hamnar. 35åringar sägs vara den åldersgrupp som är mest efterfrågad. Det beror naturligtvis på att de har erfarenhet, dels har lång tid till pension så de kommer inte försvinna om företaget lägger massa pengar på dem. De är också oftast rotade i livet och kommer inte flytta iväg för att påbörja en ny utbildning, nytt förhållande osv. 20-25åringar är samtidigt den grupp där arbetslösheten är hög, ca 20%. Det beror på att de brister i erfarenhet och är osäkra att investera i, eftersom de kan försvinna för jobb, förhållanden och annat. Utomeuropeiska invandrare har ännu högre arbetslöshet eftersom de inte har relevant erfarenhet, har ännu mindre utbildning än ungdomarna och dessutom saknar språklig förmåga vilket gör dem ännu mindre efterfrågade än ungdomar. Längst ner finns förstås människor som är sjuka eller har handikapp som gör att de inte kan konkurrera ens med invandrare om arbeten eftersom de rent fysiskt inte kan utföra dem utan stora problem. Det är viktigt att understryka att det relevanta inte är om du kan utföra arbete, utan om det finns någon annan som kan göra det bättre och billigare och alltså konkurrerar ut dig. Det är inte konstigare än att vi alla t.ex. hellre anlitar en hantverkare som är erfaren och kan sitt jobb hellre än en gammal gubbe som utvecklingen sprungit ifrån, eller en bristfälligt utbildad yngling som gör massa nybörjarmisstag. Men kostnaden spelar också in och därför sjunker priserna när tillgången är stor. En person som kommer till Sverige från tredje världen ligger illa till på arbetsmarknaden när denne ska konkurrera om att sälja jobb. Dels saknas erfarenhet, dels saknas språklig kompetens, dels saknas kontakter, dels saknas utbildning. Även om denne försöker hinna ikapp så kommer den ständiga tillväxten av ungdomar som har språklig kompetens och grundläggande utbildning större chans att ta dessa jobb.Det är därför mindre ekonomiskt vettigt att investera pengar i denna grupp än t.ex. svenska ungdomar och äldre som har kortare väg att gå till arbete. Enskilda individer kan förstås göra avsteg från dessa normer, genom rätt kontakter eller exceptionell förmåga att sälja sig på arbetsmarknaden, men generellt kommer mönstret bestå. Först när alla ungdomar och äldre har jobb kommer invandrare från tredje världen att ha en chans att konkurrera om jobben. (De sjuka och handikappade kommer först därefter ha en chans.) Att därför tala om "invandring" som om det inte spelar någon roll om invandraren kommer från Norge, USA eller Afghanistan är att fördumma debatten. Det säger sig självt att invandrare från länder som Somalia och Afghanistan inte kommer ha en chans på arbetsmarknaden av samma anledning som ingen av oss personligen vill anlita dessa människor, ändå skjuts ansvaret över på företagen att anställa dem. Det är oärligt! Samma oärlighet som präglar all debatt kring invandring. Min hållning är att antingen har man inget välfärdssystem och låter vem som helst komma hit, eller så har man välfärd och då måste man reglera den eftersom resurserna inte är oändliga. Då är debatten inte om man ska sätta en gräns för mängden invandring, utan vad som är ekonomiskt hållbart och var man vill lägga pengarna. Därför finns ingen principiell skillnad mellan Sverigedemokraterna och t.ex. Centerpartiet! Genom att föra en ansvarsfull invandringspolitik med en minskad invandring på omkring 90% för asyl- och anhöriginvandringen beräknar Sverigedemokraterna att det görs besparingar i statsbudgeten på 15,3 miljarder kronor i förhållande till regeringens budget redan första året. År fyra beräknas besparingarna uppgå till 36,8 miljarder kronor. Totalt under budgetperioden uppgår besparingen till 106 miljarder kronor. - Pressmeddelande Sverigedemokraterna har nu gjort en utredning kring hur mycket pengar man kan spara på begränsad invandring. Att låta Sverige bli ett dagis för människor som aldrig kommer kunna försörja sig och enbart belastar välfärden är förstås inte ansvarsfull ekonomisk politik. Att använda resurser som hade kunnat gjort fler människors liv drägliga i deras hemländer är inte heller etiskt försvarbart. Då handlar politiken om andra motiv. Som att framstå som mest invandrarvänlig. Jag kan bara beklaga att inte Centerpartiet och Liberaldemokraterna kan se nyktert på den här frågan, för socialt konservativa partier som Sverigedemokraterna kommer aldrig få min röst.