Se världen med Googles glasögon? Ja visst, varför inte.
Google Goggles är en app som nu finns åtkomlig även för oss européer och svenskar. Den gör så du kan fota och översätta text, fota böcker och hitta dess titel, fota byggnader och landmärken och få information om dem osv.
Jag tyckte det här verkar vara en så cool app att den är värd promota!
Det bästa är förstås att den finns till Android.
Jag har alltid sett mig själv som libertarian i första hand och pirat i andra hand. Det är därför det står här till höger “om mig” att min politiska riktning är som libertarian och det parti jag givit mitt stöd till är Piratpartiet. Efter det senaste valet känner jag att jag har behövt tid för att omvärdera detta.
Valet gick kasst och det som skulle kunnat blivit ett ideologiskt och principiellt ställningstagande för den liberala principen om informationsfrihet slutade i en pudel i panik när Rick fick ta tillbaka sitt uttalande om att barnpornografiinnehav måste avkriminaliseras som en del av ett återupprättande av informationsfriheten. Inte så att jag inte ser det ytterst otaktiska i att driva denna fråga, men tar man upp den finns bara en väg – framåt.
Nu står ett nytt parti i startgroparna. Ett parti som grundar sig på liberala värden och som driver dem med pragmatisk hållning. Ett “socialliberalt” parti om man så vill. Jag känner att mina sympatier ligger närmre detta parti och jag tror också chansen för framgång är större. Nu finns inget som hindrar dubbelt medlemskap, vilket många fler liberala pirater än jag själv tagit nytta av. Men jag känner att för mig kan det bara finnas ett parti som jag i slutändan röstar på.
Hur mitt stöd till Liberaldemokraterna utvecklas, återstår att se. Det beror förstås på vilka linjer man kommer att driva. Jag känner dock att min lust att engagera mig för piratpartiets politik (som utomstående) inte längre finns där. Jag har inte riktigt landat i detta, men jag känner ändå att jag vill dela med mig av hur jag känner just nu.
Nu är det dags för bilskola.
Det här är ju ingen modeblogg och jag ger ogärna gratisreklam till saker jag inte verkligen gillar, men det här var så fånigt att jag inte kan låta bli.
Någon har alltså kommit på idén att marknadsföra en sparkdräkt för vuxna människor som något hippt och moderiktigt. OnePiece heter den. Förutom att få det kanske mest osexiga plagg som någonsin skådat dagsljus kan man välja olika mönster. Från lusekofta till amerikanska flaggan.
Dyr är den också.
Jag dör av skratt.
Att religionsundervisningen varit på undantag får utbildningsministern själv utgöra exempel på, när han förvirrat argumenterar för kristendomens särställning i det svenska samhället och de traditioner vår kultur har. För om någon religion ska premieras i undervisningen är det rimligen inte kristendomen.
Julfirandet fanns ju långt innan kristendomen nådde hit, liksom midsommar, vårfirandet etc så har det en historia som går längre tillbaks än kristendomens erövrande av Norden och envisa försök att utrota vår kultur till fördel för en mellanösterns ökenreligion.
Det är därför det fortfarande heter Jul (från Jól eller Yule i Wicca, som betyder hjul) i Sverige, ist för Kristusmässa som i många andra länder. Det är därför vi åt slaktad gris (vinterslakten) idag i form av julskinka, har julbock (Oden) under granen (granar i Betlehem, hallå?) och eldade ett stort stycke trä som skulle brinna hela julefirandet. Midsommar har de kristna kulturimperialisterna inte heller lyckats eliminera – än idag dansar vi runt en fallossymbol i firandet av fruktbarheten och en förhoppning om god skörd. Språkliga fenomen som knulla (från leken kull) lever kvar från den tiden när vi var ett mer sexuellt tillåtande folk.
Kristendomen är inte nordens religion. Den var tusen år gammal när den kom hit. Även om man från ett ovanifrånperspektiv med våld försökt stävja våra hedniska traditioner så lever de alltjämt kvar. Uppenbarligen behövs det mer kunskap om detta dock, när inte ens utbildningsministern vet varför vi firar jul och tror att det har något med Jesus födelse i Betlehem att göra. En händelse som inte ens skedde samma årstid, men vars firande flyttades för att det var behändigare “ta över” ursprungstraditioner än att försöka eliminera dem, när kristendomen (inte sällan med våld) började sitt blodiga intåg i Europa genom den schizofrena Kejsare Konstantin.
Lussefirandet var inte enbart kristet från början. Lussi var ett ljusväsen som under årets längsta natt kunde röva bort barn som inte skött sig. Påskfirandet var inte heller kristet här i Norden, då vi ursprungligen firade vårblotet. (Easter i engelskans ‘påsk’ kommer från den förkristna fruktbarhetsgudinnan Eostra/Ostara.) Och såhär fortsätter det.
Jag rekommenderar vem som helst att ta en stund och googla på dessa traditioner och ni ska snart inse att Kristendomen har haft en – om än stor – så inte unik påverkan i hur vi firar våra högtider. Frågan är varför vi alls vill att denna religion med ursprung i mellanöstern ska premieras på ett sådant sätt, ist för att förpassas till historiens soptipp där den hör hemma. De ideal som kristendomen verkat för genom historien har aldrig varit i framkant för humanistiska, liberala och demokratiska värden. Tvärtom är kristendomen och kyrkan i regel den sista bastionen för ålderdomliga synsätt, som att inte samkönade par ska kunna genomgå samma seder och ritualer som olikkönade när de ingår äktenskap, eller omfattas av samma juridiska skydd.
De enda lika eller mer ålderdomliga är väl möjligen kristendomens systerreligioner Islam och Judendom som också är mindre sekulariserade där de utövas i majoritet.
Kristendomen behöver separeras mer från staten och hållas som den privatsak allt religionsutövande ska vara. Inte en samhällelig angelägenhet.
Begreppet ‘könsmaktsordning’ ger mig kväljningar. Inte för att jag inte anser att det finns könsnormer och att dessa, för enskilda individer, verkar hämmande. Det är jag fullständigt övertygad om. Det som ger mig kväljningar är hur män hela tiden ses som problemet och kvinnor som offer.
I verkligheten är det naturligtvis inte så. Nej, det största offret för könsnormerna är inte kvinnan som inte vill sminka sig. Det är pojken som vill sminka sig.
Och visst finns det områden där man oavsett kön får problem när man avviker från normerna. En skränig tjej får problem och en tystlåten pojke märker ingen.
Vad jag vänder mig emot är synen att kvinnor som grupp skulle vara ett större offer för könsnormer än vad män som grupp är. Det tror jag helt enkelt inte stämmer.
Det kan säkert vara så att män generellt tjänar bättre än kvinnor generellt och att detta hänger ihop med könsnormer. Men lycka i livet mäts inte enbart i pengar. Frågan är vilket ansvar som följer med en syn på män som försörjare. Vem är största offret för denna könsnorm? Kvinnan som tjänar mer än hon borde, eller mannen som inte kan försörja sig? Vem ser samhället ner mer på?
Visst är det ett problem om tjejer skär sig, men vem är mer osynlig idag än pojken som skär sig?
Kvinnor försöker oftare ta livet av sig, men män är bättre på det. Krasst sett är det nämligen fler män som dör av självmord än kvinnor. Jag vill ogärna se instruktionsvideor för kvinnor som en lösning på den snedfördelningen till männens “fördel”.
Sen tror jag inte dessa könsnormer uppstått ur intet. De flesta passar helt enkelt in i normerna, det är just därför ett visst beteende blivit en norm från början. Är det något som skapar offer i samhället är det dock den ständiga synen på kvinnor som oförmögna offer och män som får skylla sig själva.
Kvotering förstärker det könsnormativa synsättet att kvinnor inte kan ta sig fram på egna ben, utan måste handledas av någon mäktigare, oavsett denne är deras make eller staten. Därför är jag emot kvotering.
Sexköpslagen utmålar också kvinnor som offer för mäns våld. I själva verket forskningen på att våld i relationer inte är en fråga om fittor vs kukar, utan om att vissa människor helt enkelt ser våld som en lösning. Det är ett våld som finns även i samkönade relationer, oavsett de inblandade är kvinnor eller män. Man kan se att män oftare tar till våld, men kvinnornas våld är å andra sidan mycket grövre. I min värld jämnar det ut saker en aning, precis som med självmorden.
Problem uttrycker sig på olika sätt beroende på kön, men problemet är dem som uttrycker sig på ett icke könsnormativt sätt. Det är de som inte syns. De är de som är de verkliga offren för könsmaktsordningen. Och de kan vara killar lika mycket som de kan vara tjejer. Därför vägrar jag kalla mig feminist. Jag är för jämlikhet mellan människor, inte mellan könen.
Appropå tisdagens debatt.
