Av alla män jag skulle komma på att fråga om råd för relationer vore väl kanske inte dessa fyra gentlemän först i listan. Kvalitén är väl sisådär och jag tror frågeställaren hade fått bättre råd av närmsta tjejkompis. Hursomhelst. Here we go:

Kära manspanel! Jag har levt i ett äktenskap i 12 år och haft tre styvdöttrar på 50% lika länge. Ju äldre barnen blivit desto värre har situationen hemma blivit. Deras pappa har alltid jobbat mycket och jag har delat mest hemmatid med barnen genom alla år.
Döttrarna är i dag 14, 16 och 18 år. 2002 fick vi en gemensam dotter som föddes svårt sjuk och dog 2004. Under den här tiden ansåg pappan att hans döttrar skulle bo lika mycket hos oss, att hans döttrar inte skulle ”straffas” för att vår gemensamma dotter var svårt sjuk, trots att jag egentligen inte orkade.
2005 fick vi en frisk dotter. Hon är nu 4 år och jättegullig. Jag studerar på heltid och har dessutom dessa tre styvdöttrar och deras pojkvänner hemma. Det är tysta och verbala intriger och deras pappa tar ofta deras parti. Oftast visar inte döttrarna dessa sidor när pappan är hemma. Till mig uttrycker de sitt ”hat” mest med det icke-verbala språket. Jag märker hur de gaddar ihop sig och det pratas bakom min rygg. JAG HAR VERKLIGEN ANSTRÄNGT MIG OCH FÖRSÖKT… Jag älskar barn och familj och jag avskyr konflikter. Jag vill ju inget hellre än att relationerna ska fungera. Men hur hanterar man situationen som den är nu?
Till slut rann bägaren över fullständigt för mig. De äldsta döttrarna var riktigt spydiga och uppkäftiga mot mig bakom pappans rygg (förstås). Jag skrek och gapade och bad dem ”Dra åt helvete. Om det är så jävla illa att bo här så stick då och kom aldrig mer tillbaka”. Jag var galen av ilska – vilket min man också blev. Jag skrek till min man att om inte främst den äldsta dottern flyttar så flyttar jag.
Vad ska jag göra? Både tonåringarna och pappan skyller nu på mig. Vad var det som gick fel? I dag är pappan av åsikten att jag ska be flickorna om förlåtelse. Be dem komma tillbaka. Men då fortsätter ju allt som förut? Tacksam för kommentar.
Styvmodern – vars krafter tagit slut

Blod är tjockare än vatten och att tre tonårstjejer gaddar ihop sig och lindar pappa runt lillfingret är inget konstigt scenario. Givetvis tror han inget ont om sina döttrar och då blir du boven istället. Mitt förslag är att du ska spela in deras beteende (givetvis utan att de vet om det)  i den mån det är möjligt och sedan visa pappan. Det är ett beteende han inte känner igen och uppenbarligen inte kan föreställa sig och därför tar han dig inte på allvar. Då får du ökad trovärdighet.

I ett ultimatum att välja mellan dotter och partner kommer pappan sannolikt välja sin dotter, så att kräva att hon flyttar är förmodligen att skjuta sig själv i foten. En 18åring är vuxen, men sällan självförsörjande i vårt land, så du får nog räkna med att hon kommer behöva bo hemma ett par år till åtminstone.

Mitt råd är att tala med den äldsta dottern enskilt. Vädja till hennes önskan att framstå som vuxen. Var ödmjuk och erkänn dina egna fel. Föregå med gott exempel. Du kan även spela in samtalet med hennes vetskap, då kommer hon inte bete sig illa och sen vet hon att din pappa får höra samtalet och då ställs hennes ansvarsskyldighet gentemot pappan istället för mot dig.

Nämn t.ex. att som vuxna människor som delar boende måste man kompromissa för att komma överrens. Du har barn med deras pappa och går ingenstans. Deras halvsyster ska inte bli lidande, det har hon också ett ansvar för. Föreslå konkreta lösningar på de problem ni har och lyssna på vad hon själv tycker. Ha förståelse för om hon behöver ventilera sin frustration (inom rimliga gränser).

Om du vill kan du sedan göra samma sak med den näst älsta dottern. Hon är i den åldern att hon förmodligen också anser sig lika vuxen som storasystern, det skiljer ju bara ett par år mellan dem. Om storasyster lugnar ner sig kommer hon kanske ta efter. Då har du fått kontroll över två av tre döttrar. Den yngsta är kanske svårare konversera med, men hon kommer inte ensam ställa till lika mycket problem som tre sammangaddade tonårsdöttrar tillsammans. I bästa fall ser hon upp till sina systrar och tar efter dem om de väl lugnar ner sig.

Poängen är att splittra deras enighet som blodsfamilj gentemot dig och din dotter. Om du inte lyckas så vet du iaf att du gjort vad du kunnat, varit ödmjuk, konstruktiv och ärlig. I slutändan hänger mycket på att pappan ser dina ansträngningar och tar sitt ansvar och ställer sina döttrar tillsvars för deras beteende. Om han envist vägrar se deras ansvar så kanske situationen inte får någon lösning, men då vet du att det inte var ditt misslyckande.

Varmt lycka till!

Av alla män jag skulle komma på att fråga om råd för relationer vore väl kanske inte dessa fyra gentlemän först i listan. Kvalitén är väl sisådär och jag tror frågeställaren hade fått bättre råd av närmsta tjejkompis. Hursomhelst. Here we go: Kära manspanel! Jag har levt i ett äktenskap i 12 år och haft tre styvdöttrar på 50% lika länge. Ju äldre barnen blivit desto värre har situationen hemma blivit. Deras pappa har alltid jobbat mycket och jag har delat mest hemmatid med barnen genom alla år. Döttrarna är i dag 14, 16 och 18 år. 2002 fick vi en gemensam dotter som föddes svårt sjuk och dog 2004. Under den här tiden ansåg pappan att hans döttrar skulle bo lika mycket hos oss, att hans döttrar inte skulle ”straffas” för att vår gemensamma dotter var svårt sjuk, trots att jag egentligen inte orkade. 2005 fick vi en frisk dotter. Hon är nu 4 år och jättegullig. Jag studerar på heltid och har dessutom dessa tre styvdöttrar och deras pojkvänner hemma. Det är tysta och verbala intriger och deras pappa tar ofta deras parti. Oftast visar inte döttrarna dessa sidor när pappan är hemma. Till mig uttrycker de sitt ”hat” mest med det icke-verbala språket. Jag märker hur de gaddar ihop sig och det pratas bakom min rygg. JAG HAR VERKLIGEN ANSTRÄNGT MIG OCH FÖRSÖKT… Jag älskar barn och familj och jag avskyr konflikter. Jag vill ju inget hellre än att relationerna ska fungera. Men hur hanterar man situationen som den är nu? Till slut rann bägaren över fullständigt för mig. De äldsta döttrarna var riktigt spydiga och uppkäftiga mot mig bakom pappans rygg (förstås). Jag skrek och gapade och bad dem ”Dra åt helvete. Om det är så jävla illa att bo här så stick då och kom aldrig mer tillbaka”. Jag var galen av ilska – vilket min man också blev. Jag skrek till min man att om inte främst den äldsta dottern flyttar så flyttar jag. Vad ska jag göra? Både tonåringarna och pappan skyller nu på mig. Vad var det som gick fel? I dag är pappan av åsikten att jag ska be flickorna om förlåtelse. Be dem komma tillbaka. Men då fortsätter ju allt som förut? Tacksam för kommentar. Styvmodern – vars krafter tagit slut Blod är tjockare än vatten och att tre tonårstjejer gaddar ihop sig och lindar pappa runt lillfingret är inget konstigt scenario. Givetvis tror han inget ont om sina döttrar och då blir du boven istället. Mitt förslag är att du ska spela in deras beteende (givetvis utan att de vet om det)  i den mån det är möjligt och sedan visa pappan. Det är ett beteende han inte känner igen och uppenbarligen inte kan föreställa sig och därför tar han dig inte på allvar. Då får du ökad trovärdighet. I ett ultimatum att välja mellan dotter och partner kommer pappan sannolikt välja sin dotter, så att kräva att hon flyttar är förmodligen att skjuta sig själv i foten. En 18åring är vuxen, men sällan självförsörjande i vårt land, så du får nog räkna med att hon kommer behöva bo hemma ett par år till åtminstone. Mitt råd är att tala med den äldsta dottern enskilt. Vädja till hennes önskan att framstå som vuxen. Var ödmjuk och erkänn dina egna fel. Föregå med gott exempel. Du kan även spela in samtalet med hennes vetskap, då kommer hon inte bete sig illa och sen vet hon att din pappa får höra samtalet och då ställs hennes ansvarsskyldighet gentemot pappan istället för mot dig. Nämn t.ex. att som vuxna människor som delar boende måste man kompromissa för att komma överrens. Du har barn med deras pappa och går ingenstans. Deras halvsyster ska inte bli lidande, det har hon också ett ansvar för. Föreslå konkreta lösningar på de problem ni har och lyssna på vad hon själv tycker. Ha förståelse för om hon behöver ventilera sin frustration (inom rimliga gränser). Om du vill kan du sedan göra samma sak med den näst älsta dottern. Hon är i den åldern att hon förmodligen också anser sig lika vuxen som storasystern, det skiljer ju bara ett par år mellan dem. Om storasyster lugnar ner sig kommer hon kanske ta efter. Då har du fått kontroll över två av tre döttrar. Den yngsta är kanske svårare konversera med, men hon kommer inte ensam ställa till lika mycket problem som tre sammangaddade tonårsdöttrar tillsammans. I bästa fall ser hon upp till sina systrar och tar efter dem om de väl lugnar ner sig. Poängen är att splittra deras enighet som blodsfamilj gentemot dig och din dotter. Om du inte lyckas så vet du iaf att du gjort vad du kunnat, varit ödmjuk, konstruktiv och ärlig. I slutändan hänger mycket på att pappan ser dina ansträngningar och tar sitt ansvar och ställer sina döttrar tillsvars för deras beteende. Om han envist vägrar se deras ansvar så kanske situationen inte får någon lösning, men då vet du att det inte var ditt misslyckande. Varmt lycka till!