Den lavinartade ökningen av övervakning ställer frågan på sin spets, är staten alltid god? Kan vi ge den fullständiga befogenheter och sedan en önskelista och förlita oss till att den löser dessa uppgifter, i ren altruistisk anda, utan att människorna i staten agerar efter egna intressen?
Nej, givetvis inte. Det är dags att spräcka myten om altruism en gång för alla. Människor agerar alltid i egenintresse. Även när vi gör gott, gör vi det för att det får oss själva att må bättre. Om någon handling står i konflikt med något som skulle få oss att må ännu bättre, eller undvika större ont, så väljer vi den framför den “goda” handlingen. Det betyder inte att människor totalt saknar samvete och urskiljningslöst i varje tillfälle agerar “egoistiskt”.
Egoism är att handla utifrån vad som gynnar en själv. Det är en elementär, naturlig drivkraft för allt liv och gäller allt liv. Människan har en större förmåga att processa information och därigenom kan vi skapa sociala regler, och handla utifrån vad vi bedömer som förutsägbara mönster.
Vi kanske håller upp dörren för en främling, för vi är uppfostrade med att det är ett gott beteende och vi känner oss själva duktiga när vi gör det. Och det gäller inte bara handlingar mot andra människor. Allt beteende vi tar för givet, styrs av vårt belöningssystem. Vi äter för att det belönar oss, genom smaken som vi uppskattar och mättnadskänslan som tar över där den obehagliga hungern tidigare tog plats. Vi kramas för att det känns bra, liksom vi åtnjuter vackra saker för att det får oss att må bra. Och i allt detta finns en evolutionär förklaring som bakgrund; Beteendet gynnar artens överlevnad. De tillfällen när detta får stå tillbaka är i akut livshotande situationer, för oss själva eller vår avkomma. Anledningen till detta är att genernas fortlevnad står högst på prioriteringslistan.
Vad vi inte gör, är saker som gynnar andra, utan egen belöning i någon form. Det betyder att när intressen för en beslutsfattare ställs mot varandra, så kommer denne att välja den väg som ger minst motstånd hos de människor som finns närmast ikring, eftersom dessa är en stor faktor för belöning kontra obehag. Det är då lättare att göra det abstrakta “folket” sura, än personerna man jobbar med. Därför röstar man för FRA efter påtryckningar från partiledningen, trots att väljarna kommer känna sig djupt svikna.
Dessa överväganden görs inte alltid som konkreta ställningstaganden. Nej, vårt egoistiska beteende sitter i ryggmärgen. Lika lite som vi behöver fundera över varför vi äter, sover eller kramas behöver vi fundera över hur vi ställer oss till de flesta situationer i vardagen. Det byggs upp outtalade, sociala regler, som hjälper att guida oss i våra beslut, som oftast går mer på magkänsla än eftertanke. Men alltid är drivkraften egoistisk belöning.
Därför kan vi inte ha system som bygger på altruism. På att beslutsfattaren, som om denne befann sig i ett socialt vakuum, ska ta beslut i enlighet med den ursprungliga avsikten med maktpositionen som denne befinner sig i. För människor handlar egoistiskt och existerar i ett socialt sammanhang, som oftast väger över med påverkan över den “grundtanke” för vilken ett ämbete instiftats. Detta är förklaringen till att korruption uppstår. Och ju mer makt som finns att missbruka, desto värre blir det för oss som drabbas. Maktcentrering är därför aldrig något gott.
Staten är inte god, därför att människor inte är allt igenom “goda”. I synnerhet är vi inte goda mot siffror på ett papper, vilket “folket” är. Det är inte konkreta individer som vi bryr oss om, det är på sin höjd en faktor att ta ställning till, när vi bedömer konsekvenserna för oss själva, av besluten vi fattar. Och när konsekvenserna blir minimala, därför att folkets enda maktpåverkan är var fjärde år när vi står vid valurnorna och röstar på två block som bägge i praktiken driver i princip samma politik, så finns det få skäl för beslutsfattarna att vara rädda för oss. Att ta till sig oss och våra åsikter som en viktig faktor till sitt beslutsfattande.
Istället styr faktorer som den egna karriären; 15 års inkomst garanti ist. för a-kassa efter avslutad tjänst i riksdagen är inte en perk man gärna offrar, för att inte tala om arbetsförmåner som immunitet och en årslön på sex siffror (ca 50 000 i månaden). Eller t.ex. sociala förmåner, som när Beatrice Ask deklarerar att upphovsrättsmaffian minsann ska få sin efterlängtade maffialagstiftning, för att få mingla lite med kändisar, ist. för att presentera det på en mer neutral plats.
Altruism är inte en faktor för beslutsfattarna. Det är dags för folk att sluta tro på den lögnen. Sluta naivt förvänta er att politikerna gör det ni själva uppfattar som “rätt”, för er åsikt har ingen påverkan på politikernas liv. Du får rösta var fjärde år, sen har du inget att säga till om. Bara media, som ibland väcker tillräckligt med obehag, kan i någon mån påverka politikerna. Detta försöker man nu motverka, genom att avskaffa meddelandeskydd och möjligheten att kritiskt granska makten utan att själv hamna i onåd.
När staten får allt fler hållhakar på folket, så ökar risken för obehag som en faktor för vårt eget beslutsfattande. Varför göra något man vet riskerar ge obehag, även om det vore en god sak? Vi är inte heller altruister. Vi handlar i egenintresse. Och systemet som med lögn byggts upp under illusionen av altruism, vinner över det naiva folket, genom att styra de faktorer som i slutändan avgör vårt beteende.
Det här är något man måste förstå, om man verkligen ska kunna se en helhet i den samhällsutveckling som sker och varför övervakningssamhället är så skadligt för dig och ditt liv. Varför staten inte är god, oavsett med hur goda avsikter den får sin makt tilldelad.
Media: Helagotland, Emotionellt slakthus, Copy me happy, Sagor från livbåten, Karl Sigfrid
Den lavinartade ökningen av övervakning ställer frågan på sin spets, är staten alltid god? Kan vi ge den fullständiga befogenheter och sedan en önskelista och förlita oss till att den...
